8.30.2009

hmgnf

När vi fotograferade i en gränd utanför mitt universitet kom en man fram och frågade om bilderna blev bra. Därefter sa han att en av blixtarna blivit förstörda sedan en av studenterna varit oaktsam. Han böjde sig ner och skruvade loss blixtstället, tillrättavisade mig att jag ställt in dem fel, flyttade tyngden som var på blixten. Jag sa till honom att inte röra mina blixtar, sätta tillbaka det som den var och förklarade att anledningen till olyckan var att den personen inte satt upp blixtställen korrekt (indirekt som han precis gjort).

Ett par dagar tidigare hade vår huvudtekniker gjort en extra genomgång om hur de skulle vara uppställda. Jag sade det till den äldre mannen, att jag ställt in dem precis som jag blivit tillsagd.

Jag hade lånat utrustningen och ansvaret är mitt, så han gjorde som jag sa och flyttade vackert tillbaka blixtarna medan han irriterat berättade att jag hade fel. Jag ignorerade hans muttrande fullständigt, fortsatte prata med modellen och fotograferade vidare.

Han sa att det var bäst att han gick. Han gick. Suzy slog till mig på armen och sa att så kunde jag inte tilltala honom. Jag hade ingen aning vem det var, men tydligen var det han som är kursansvarig för mitt program.

Jag har varit i kontakt med honom en gång tidigare och den gången skickade jag ett mejl från min gmail. I retur fick jag en halv A4 om han inte tänkte besvara mejl från annat än studentmejlen och vem trodde jag att jag var som tog upp tid från lärarna som annars kunde gå till studioutrustning. (?!) Sist jag mejlade tryckte jag på svaraknappen och jag vet inte vad det har med resursinköp att göra.

Hade han haft vett att presentera sig hade det inte hänt och det var knappast mitt smidigaste samtal, men om utrustningen står i mitt namn och med tanke på vad den är värd är det helt oacceptabelt att komma fram och dra i prylarna. Tycker jag. Suzy hade desto roligare när hon återberättade samtalet för vår ansvarige tekniker som höll med oss såklart, men han sa något betydligt mer diplomatiskt. Jag hade rätt, men det blev ändå fel.

8.29.2009

Say a little prayer

Mina syskonpojkar har delat rum sedan de var små, inte för att de egentligen behöver, men det var praktiskt när de var mindre och sedan har de ett lekrum istället. När jag var hemma i julas visade de stolt upp sin astronautsäng, en tvåvåningssäng med raketer, gardiner och fönstergluggar.

Min syster var på begravning igår och när hon nattade pojkarna hade de kommit in på aftonbön och hon frågade vad de skulle önska sig om de fick välja precis vad de ville.

Utan en sekunds tvekan sa min femårige systerson ”Käre Gud, jag önskar att Annevi kommer hem nu.”

Och jag får helt ont i magen och ibland är Australien för lång för långt för långt bort. Mina älskade små syskonbarn.

8.25.2009

Annevi, bara så

Att ha ett ovanligt namn innebär en del upprepningar, bokstaverande och felskrivningar på brev. Förra veckan fick jag ett brev som var adresserat Mr Annavi; en annan gång fick jag en biljett utskriven där det stod Annevy, men vanligast är att med ett e på slutet, Annevie.

Min morbror tycker fortfarande att det är den korrekta stavningen, adresserar konsekvent så och jag kan tycka att det är logiskt, men det är ju ändå inte jag. Det fanns en tid när jag var liten och trodde att han inte kunde stava det rätt. Ungefär som när jag som tioåring hastigt blev inlagd på sjukhus för att operera blindtarmen medan mina föräldrar var bortresta på affärsresa i Paris.

Mina morföräldrar var där, men mellan någon undersökning låg jag ensam och en sköterska kom fram, tog min arm och frågade efter mitt namn och personnummer. Jag var övertygad om att de hade slarvat bort vem jag var och kört mig vilse i korridorerna.

Australier älskar smeknamn och jag blev utbjuden av en man idag och han kallar mig plötsligt Annie. Det är ju jättekonstigt; ingen har någonsin kallat mig för det och jag är inte helt imponerad.

Jag trodde jag hade sett alla möjliga och omöjliga stavningar av mitt namn, men icke och det här är onekligen en av de mest ovanliga. Anneviw.

Förhoppningsvis

Oj, det kan bli så att jag ska fotografera ett av Australiens mer kända rockband nästa månad. Kanske. De verkar vara beredda att flyga till Melbourne och ärligt talat känns det helt fantastiskt och jag känner mig faktiskt redo för det här.

Vi får se; just nu är de på turné i Queensland och i slutet av nästa månad åker de på Europaturné. Kan vi få ihop ett datum däremellan så blir det. Jag hoppas det. Mycket.

8.23.2009

Inte än

Det är knappt ett halvår sedan jag skrev om den här mannen. Han är också fotograf och vi har varit vänner sedan början av förra året, men i år har vi knappt haft någon kontakt alls.

Senast jag träffade honom skrev jag texten ovan och jag kände mig en aning frustrerad av att han inte försökte. Min första instinkt var att lyfta och jag gav honom telefonnummer, kontakter, inbjudningar till fotomöte, men ansvaret och arbetet fick han göra själv.

Förra veckan skickade han ett mejl där han skrev hur mycket han beundrade min folio och mina bilder. Han skrev att han var väldigt avundsjuk. Jag uppskattar att han tagit sig tid att skriva ett mejl och visst blir jag glad för berömmet men samtidigt blir jag direkt irriterad när han säger sig vara avundsjuk. Han kunde gjort precis samma sak.

Det är inte ens 2,5 år sedan jag köpte min första kamera och började fotografera och ni som har följt den här bloggen vet att jag har lagt ner all min kraft på det. Det arbetet har börjat ge utdelning i år och jag är glad och tacksam för att det går lättare nu.

En av de främsta anledningarna till det tror jag har att göra med att jag bestämde mig för att inte kompromissa. Jag vill arbeta med de bästa modeller och makeupartisterna som jag har möjlighet med just nu och att arbeta med duktiga människor är nyckeln till lyckade plåtningar. Dessutom är det otroligt mycket roligare att arbeta med människor som brinner för det de gör.

Min handledare säger varje vecka att om jag menar allvar med mitt fotograferande finns det bara fem städer att välja mellan. New York, Paris, London, Tokyo och möjligen Rom.

Han tycker inte jag är där i mina bilder; menar att de ligger precis under ytan men inte kommer igenom, kanske någon enstaka gång att det bubblar i ytan som han säger. Han säger att mina foton alltid är kompetenta, men aldrig wow. Än, svarar jag honom varje gång och han skrattar.

Sedan frågar han återigen om jag har bestämt mig var jag ska ta vägen när min kurs slutar om några månader. ”Inte än”, svarar jag varje gång.

8.22.2009

Bara tre

Järnladyn utmande mig att lista de tre böcker som har betytt mest för mig, som jag bär med mig. Inte nödvändigtvis de bästa utan de mest närvarande.

1. Exquisite Pain av Sophie Calle. För att genom att berätta om människors svåraste stunder känner man på något sätt att man egentligen har det ganska bra och att det blir bra. Det blir ju alltid det . Har skrivit om den här.

Sophie Calle är dessutom en av de mest inspirerande samtida konstnärerna som har förmågan att blanda text, drama, foto och binda ihop det till en stark enhet. Jag beundrar henne djupt för det.

Sedan blir det svårare för det finns många böcker som betytt mycket för mig och just nu läser jag mer lyrik än prosa, ofta en blandning av gammal kärlek som Charles Bukowski, Billy Collins, Edith Södergran, ee Cummins och Richard Brautigan.

2. L’étranger av Albert Camus.
Vi har en lång historia tillsammans. Första gången jag läste den var på franska och min gymnasielärare tyckte det var dags för en hel roman och hon hjälpte oss med översättningslistor men jag och l’étranger förblev främlingar för varandra och det var med lätt ångest jag tog mig igenom sidorna. Kämpade mig igenom de första svettiga sidorna i den gassande solen.

Lite drygt ett år senare bodde jag i Frankrike och läste på universitetet. Min professor var en underbar fransman med vita glasögon och måttsydda kavajer. Första gången han satte igång overheaden riktade han belysningen på fel vägg och kunde inte förstå varför det vanliga A4 pappret inte fungerade på samma sätt som ett transparent.

En gång efter en oförberedd diktamen läste han upp mitt resultat inför klassen och sa att jag skulle skämmas, att han verkligen hade förväntat sig mer av mig. Jag har aldrig varit med om något liknande och av någon anledning är det enda jag minns att jag hade på mig ett vitt kashmirlinne med en vit kofta över i samma material och en röd halsduk. (well det var vinter och Frankrike)

En dag kom den vanligtvis så glade läraren in med en argsint blick. Sedan diskuterade han L’étranger med en glöd som bara fransmän diskuterar och saliven stänkte. När han slutade gav han oss resten av föreläsningen att skriva en uppsats kring huvudkaraktären Meursaults ansvar genom boken.

Vad jag inte visste då, men fick reda på när jag kom ut ur aulan var att en manlig koreansk student i min klass hade slagit en annan koreansk kvinnlig student i korridoren när hon i en diskussion inte höll med och sagt emot honom.

När vår lärare kom in nästa lektion läste han upp mitt namn och bad mig komma fram till podiet, räckte mig min uppsats och bad mig läsa upp den inför de andra.

Jag minns inte exakt vad jag skrev, men jag drev tesen att en man utan empati inte kan anklagas för sin oförmåga att känna skuld, men att han fortfarande är ansvarig för sina handlingar.

Tillbaka på Stockholms universitet blev det repris på L’étranger och jag är oerhört fäst vid den existentialistiska utgångspunkten. Något som stannat kvar, som i Primo Levis Är detta en människa? Både mörkare och svårare men den distanserande intelligensen ger perspektiv och tyngd på samma sätt som Imre Kérteszs romaner.

Den tredje boken då. Jag var oerhört fäst vid Jane Austen och Charlotte Brontës romantiska romaner när jag var yngre, som en fortsättning på barndomens prinsessböcker. Att läsa Dostojevskijs Brott och straff var som att öppna upp en ny värld, samma med Kafka och Processen. Jag gillade den inte speciellt när jag läste den men den hade stor inverkan på mig. Tiden det tar med Hanne Örstavik var en annan bok som jag fäste mig vid och jag lyssnade på henne när hon var i Stockholm, drack ett glas vin tillsammans med Johanna Thydell som jag läste litteraturvetenskap tillsammans med.

I min kandidat-, och magisteruppsats skrev jag om sagostrukturer och sagotraditionen är något som alltid har intresserat mig, från H.C. Andersens sagor (min farmor var danska) till Astrid Lindgrens. Jag erkänner utan minsta skam att jag läst både Harry Potter och Sagan om ringen mer än en gång.

Den tredje är kanske den som binder ihop de tre böckerna.

3. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Romantisk realism. Jag kan försvinna in helt i de övernaturliga gestalterna och de fascinerar mig, ger mig massor av bilder och tankar, speciellt när magin placeras i en realistisk kontext. På samma sätt som både Sagan om ringen och Harry Potter i sin helhet har riktiga människor, detaljerade och i huvudsak realistiska miljöer, men med övernaturliga elementen som driver berättelsen ett steg längre.


8.20.2009

Rörd

Jag har aldrig träffat honom, men han fick mig att börja gråta. På ett bra sätt.

Gallery Review.

8.19.2009

En onsdagkväll i Melbourne

Satte ner kameraväskan i hallen, kollade mejlen med vänster hand, plattade håret med höger, duschade och tog på en svart långklänning. Bh:n syntes i ryggrigningen, tog av klänningen och bytte till en annan svart klänning, för kort, tog av den och hittade en tredje svart klänning med längre kjol, men den var skrynklig så jag letade vidare, valde ett svart designlinne, en kjol till, ett armband med stora gula och blå stenar. Ny sminkning, rött läppstift, tittade på klockan och valde bort de höga pumpsen, snabbare att gå i stövlarna, en zebramönstrad kappa och dörren slog igen bakom.

Mötte upp med vänner på en restaurang och jag satte mig, han intill. Jag lade min paljettväska i knät, hängde av kappan, han i en rutig flanellskjorta och jeans. Men han är söt som socker och social som få. Har skrivit om honom tidigare och vi umgås en del, bara vänner. Han är inte ledig. Pratade arbete, pratade inte arbete och han rörde mitt armband, sa att det inte gick att låta bli att lägga märkte till.

Min vegetariska mat var förfärlig, beställde in en runda drinkar istället och han var mer privat än han brukar och så här i efterhand slår det mig att jag bara lyssnade, inte sa något. När vi reste oss boxade han på min arm och jag tror inte någon har gjort det sedan gymnasiet. Sa jag att han är några år yngre? Inte mycket och han har gjort mycket, but all the same en pojke, om än en charmig sådan.

8.17.2009

Över

Let It Fall - Exhibition 2009

Utställningen är slut och bilderna på min fotoutställning är nerplockade.

8.15.2009

Courage

Om man jämför fotobranschen med reklambranschen är det bara att konstatera att reklamarna alltid har bättre bjudningar och att det är lite mer genomtänkt, festerna, kläderna och miljöerna.
Föreläsare var Peter Biggs, MD på Clemenger, men i ett rum fullt av reklamare valde han att inte prata om reklam, i alla fall inte direkt. Han talade om ledarskap, att våga leda men indirekt pratade han mest om vikten av att följa med, och vara intresserad av, vad som händer inom musik, film, konst och litteratur för att kunna leda utvecklingen.
Han talde om val, hur han själv studerade till präst men hoppade av och hur han valde livet istället för att dra sig undan från det. Lektorsrollen var trygg, jag kunde mitt arbete och jag kunde ha forskat vidare, men jag valde att göra något som krävde långt mer av mig.
Peter talade om hur man måste ge upp det liv man lever för att kunna få något nytt; så är det såklart och det ger styrka och kraft att välja det liv man vill leva. Själv hade han blivit erbjuden sitt första reklamjobb på en pissoar på Nya Zeeland.
Det var enbart byråmänniskor på plats (well nästan) och ändå ifrågasatte han varje persons beslut att arbeta med reklam. ”Fantastiskt om det är det ni vill, annars gör det som ni brinner för”. Livet är för kort typ. Där var en man som samma dag hade lämnat en stor byrå för att satsa allt på att vinna en Oscar. Han var inte ironisk.

Ben



Första gången jag träffade Ben var efter en av hans spelningar för lite drygt ett år sedan. En av mina vänner hade gjort illustrationer till hans promomaterial och hon presenterade oss.

Jag mötte dem på stan för en tid sedan, han behövde bilder och jag behövde fler artister till min examensfolio så det passade perfekt. Fler bilder på fotobloggen.

8.04.2009

Eller bara tyst

Satte på solglasögonen och svepte jackan hårt om mig och mitt långa hår blåste åt alla håll i den hårda vinden när jag gick till studion med Cat Powers I don’t blame you på repeat.

Tog av solglasögonen och satte på ett leende när jag kom in i studion klockan åtta i morse, började tyst rigga upp ett litet hus av reflektorer och drog fram blixt efter blixt.

Har en ny lärare och han sa att jag inte behövde se allvarlig ut, jag tittade upp med en irriterad blick och sa att jag var trött och hade mått bättre, att det var mycket jobb just nu. Han fortsatte i fem minuter om hur mycket han hade att göra och att han hade fem utställningar när jag haft en. Jag hade inte ens nämnt min utställning och det var för dumt för att ens bemöta så jag zoomade ut och försökte fixa en ljusläcka istället.

Läraren lämnade studion och en man som jag tycker mycket om från en annan årskurs kom in. Han såg att jag höll på med ljusläckan; han sa inget men kom tillbaka ett par minuter senare med gaffertape och jag log tacksamt. Han hjälpte mig rigga det sista, justerade ett par blixtar, ställde sig i tunneln utan ett ord så att jag kunde ställa in ljuset tills musikern anlände. ”Du ser spänd ut”, sa han, men utan att vänta på ett svar, mer som ett konstaterande.

Egentligen tror jag mest att jag var tystare än vanligt, men en del personer är det inte jobbigt att vara tyst tillsammans med och man kan vila lite i deras lugn. Han erbjöd sig att stanna kvar och assistera mig, men jag behövde inte en assistent så jag tackade nej. Men jag ångrade mig när jag hade sagt det, ibland behöver man bara en vän.

8.03.2009

En sista kyss farväl

Det var min kväll för ett par dagar sedan; det var hans avskedsföreställning igårkväll innan han flyttar till USA. Jag mötte honom innan och för första gången såg han en aning nervös ut, eller det gjorde han inte alls, men han sa att han var det och jag har aldrig hört honom säga det tidigare.

Det var fullsatt till sista plats, över femhundra i publiken och det var inget ovanligt i sig, men att uppträda för familj och vänner är alltid det svåraste. Det var den roligaste kvällen när hans lika etablerade vänner ställde upp och gjorde små gig som blev till ett skrattande bubblande pärlband genom kvällen.

Han gick på sist och jag väntade ett tag innan jag började fotografera, försökte vara osynlig. Han gjorde mig synlig, började posera och prata med mig och det är bara att bjuda på det; har gjort det förut. Men bakom kameran hörde jag honom säga mitt namn, att han kände mig och att jag skulle komma upp på scen och ta en bild på publiken. Det var jag inte beredd på och han kunde inte hindra ett ”och hon är svenska” och där stod jag, intill honom på scen och skulle ta en bild över en nedsläckt publik. Så jag tog någon slags bild, vinkade och gick ner för trappan.

Det var lätt kaos efter föreställningen; han kom fram mot mig, men fick stanna och skriva autografer, andra kom fram till mig och ville ha mitt kort, att jag skulle fotografera till dem. Det lugnade sig lite och jag sträckte fram presenten jag hade med till honom, en folio med bilder som jag tagit på honom, en del som han inte sett tidigare.

Det var hans avskedsföreställning. Han kramade mig, höll mig nära, jag andades in hans välbekanta doft och hans skäggstubb rispade mot mina kinder en sista gång. Allt var sagt och inget var sagt. Han frågade när jag planerade att komma över till LA; jag svarade att jag har en kommande utställning där och han sa bra för nu har jag någonstans att bo när jag kommer. Jag kramade honom hårt och han kysste mitt ansikte mitt i en folksamling där alla var där för att träffa honom.

Jag log ett vemodigt leende och sa att jag behövde gå, började gå, dröjde kvar på stegen, vände mig om och våra blickar möttes, hans fortfarande på mig när jag gick ut genom dörrarna.

Förvånad över hur jobbigt jag tyckte det var, överraskad av sorgsenheten och tårarna som rann när jag gick hem. Jag ska inte romantisera för vi är inte längre, vet inte om han någonsin var min pojkvän men han har funnits där till och från de senaste tre åren. Den ende man som har erbjudit sig att laga mat till mig och som velat komma över och fixa när jag har varit sjuk. Han har inte åkt än men jag saknar honom redan.

8.01.2009

The big night

Som mållinjen på ett vasalopp, blint fokusera på målet och att ge allt in i det sista och sedan passera en linje och poff, utmattad falla ihop med armar och ben åt alla håll och försöka återfinna andningen. Lite så.

Vernissagen var igårkväll och det var en strålande tillställning med mycket människor och glada ansikten. Jag var orolig att det inte skulle komma så många, men det var tvärtom. Flera kom samtidigt och jag kände mig otillräcklig att inte kunna prata med alla dem som kommit för att träffa mig.

Jag pratade med mamma tidigare på dagen och jag önskar att min familj hade kunnat vara med, jag är sårad att den ostrukne skjortan inte dök upp, men jag är desto gladare att så många av mina vänner var där. Mannen med skägg som sa att han skulle vara där, var där, nu utan skägg.

Jag bytte klass för ett par veckor sedan och trots att vi har gått tillsammans i 1,5 år och setts dagligen var det bara en som kom. Hon är iofs en av mina närmsta vänner. Halva min nya klass var där trots att jag egentligen inte känner dem lika väl, men de ställer upp på ett sätt som gör vardagen lättare och roligare.

Det var första gången som jag sammanförde alla mina vänner och jag blev helt varm inombords när jag såg mina grafiska vänner, fotografer, artister, tarotvänner, reklamare och konstnärer mingla tillsammans. Mina två mesta partyvänner har av någon anledning aldrig träffats förut men de fann varandra direkt.

Många av mina vänner arbetar kreativt, men inte alla, och jag presenterade mannen med skägg för en av mina inte fullt så konstintresserade vänner. Efteråt berättade hon att han hade frågat vad hon tyckte om min serie och hon hade svarat att hon inte visste. Han är den snällaste och hade frågat om ”hon inte tyckte att de fungerade väl som en helhet”. Det var hennes standardreplik resten av kvällen.

Jag sålde en av mina foton till en okänd kvinna i en röd tröja och galleriägaren satte en röd liten prick på väggen. Det är en fantastisk känsla, att någon fäster sig vid något jag har skapat och vill ha det på sin vägg i sitt hem.

En lite äldre kvinna som jag inte träffat på ett par år kom till vernissagen och hon öppnade armarna och höll om mig. Med ögon lysande av stolthet sa hon att om jag tittade tillbaka på den jag var för två år sedan skulle jag inte känna igen mig. ”Men du ser det inte” sa hon och blev plötsligt allvarlig. ”Det kommer alltid tillbaka till det, att känna styrkan inifrån. Titta runt omkring dig; de är här för att fira dig”. Jag har de finaste vännerna och vernissagen hade inte varit detsamma utan dem.