7.30.2009

En liten detalj

Allt är klart för vernissagen i morgon, bara en liten detalj. Jag har fortfarande ingen ny klänning eller skor. Jag hade tänkt att jag skulle hinna det innan jag började klockan tolv i dag. Jag har sovit för lite länge, arbetat om nätterna också och jag vaknade klockan elva i ”morse” med ett ryck, halvt i chock vad klockan var och fick rusa till universitetet. Någon klänning blev det inte och affärerna var stängda sedan länge när jag gick hem sent ikväll.

En pojke frågade om jag hittat någon ny klänning för jag beklagade mig redan igår. Han sa att han kommer i morgonkväll och såg fram emot att se den. Utställningen tänkte jag. Klänningen sa han.

Jag ska vara på galleriet och hänga utställningen tidigt imorgon och Suzy, en av mina bästa vänner, ska hjälpa mig. Hon är också fotograf men har arbetat som setdesigner på filminspelningar och filmproduktion tidigare och hon konstruerar alltid massa intressanta saker till sina plåtningar. Jag är tacksam att hon är där för när det kommer till att se till att saker hänger rakt är det ingen som litar på mig, absolut inte jag. Jag skruvar konsekvent i skruvarna i fel hål i Billybokyllor och annat. Måste få några timmars sömn. Det blir en lång dag och natt i morgon förhoppningsvis i nya klackar.

7.24.2009

och den du såg

Fördelen med att vara fotograf är att dörrar öppnas och man hamnar ständigt i nya miljöer med nya människor. Huvudtalaren i dag grundade någon slags finansiellt imperium och när han började berätta lade jag ner kameran i knät och frågan var om jag gapade också. Vilket liv, vilka berättelser.

Temat var livavgörande brytpunkter och talarna delade med sig på ett ovanligt öppet sätt. En man berättade om att han gått i 14 olika grundskolor och hade svår dyslexi. I dag satt han i skolnämnden i Victoria. En man berättade om sin cancerdom som han övervunnit. En kvinna berättade om hur hon och hennes man drev ett framgångsrikt företag men att köparen på deras största arbete kursade och drog dem med sig. Familjen var utblottad och de lade de sista pengarna på en enkelbiljett till Melbourne. De startade om och hon hade åter arbetat upp ett företag.

Sedan affärsmannen som hade gamla ögon klara av visdom. Jag resumerar hans historier för snabbt, men ungefär såhär:

Du går genom stan och passerar en kyrka; du bestämmer dig för att gå in och det är tyst i kyrkan. När du tittar på människorna i bänkarna lägger du märke till att du känner igen ansiktena, till höger, till vänster. Du fortsätter fram mot altaret och kistan som ligger framför och när du kommer närmre ser du att det är du.

Vid minnesakten finns det fyra talare, en familjemedlem, en kollega, en nära vän och en person från en förening du varit verksam i. En och en går de fram och börjar tala, berättar om dig. Vad önskar du att de sa?

Faaashion

Klockan är åtta på morgonen och jag sitter i en Jackie K-klänning på väg till ett fashionevent där jag ska fotografera herrmode och minglande gäster. Märklig tid dock.

7.19.2009

Bowlingklotet

Inledde med skumpa på en inflyttningsfest i Richmond när en av mina bästa vänner flyttade tillsammans med sin fiancé i ett stort vitt hus med lika vita väggar. Det var festklätt, italiensk plockmat och sedan bestämdes det att vi skulle vidare till en bar ett kvarter ner på huvudgatan.

Det blev en designbar, en fotbollspub där vi först knappt kom in (?) och när vi kom in gjorde vi vad vi kunde för att komma ut så fort som möjligt eftersom någon match just slutat och det var allmän kaos, vidare till en annan bar där en ny runda drinkar beställdes in.

De hade stora runda designstolar och någon kom på idén att snurra stolen. Det var bara det att farten blev för hög och hela stolen, med kompis i, rullade iväg över golvet som ett bowlingklot genom rummet. Människor fick hoppa till sidan för att inte som käglor bli knockade till marken. Det hela var ytterst absurt och hysteriskt roligt sent i natten. En omtumlad och rodnande kompis lyckades till slut ta sig upp och tog emot applåder i baren, sedan tvingade hon oss att dricka ur drinkarna i rekordfart och vi lämnade baren mot nästa ställe.

Efter midnatt började de bättre barerna stänga och vi drog oss vidare mot klubbarna. Ner i en källare, ett överfullt dansgolv, söta dofter och hippiekids, linjer på handfatet, transor i paljettklänningar och en ny runda drinkar, lyckligtvis inga snurrstolar. Det snurrade ändå.

7.18.2009

Barhoppande

Fann mig i en taxi sent i natt med en söt pojke på väg hem efter en natts barhoppande. Inte han som en gång lämnade mig, som jag saknade, som kom tillbaka och höll mig precis som han alltid hållit mig, men det var inte som vanligt. Eller det var kanske precis vad det var, som vanligt utan förändring på ytan medan man vet att något har förändrats inombords.

Man tittar på varandra och ser saker man älskar, men förstår till slut varför det inte fungerade då, varför det inte kommer att fungera nu och kan erkänna orden jag inte kunde då, att det är bra men det är inte bra nog just nu, för mig, för honom. Så man ler ett sorgset leende, håller varandra nära en sista gång och släpper honom fri.

En vän bjöd mig på fika tidigare i veckan och gång på gång kom han med antydningar om att han tycker om mig, som om jag inte visste, men fortsätter låtsas att jag inte hör, för vad kan jag säga. Har sagt det så många gånger förut och han vet, jag vet; jag vet att jag inte känner så för honom, aldrig har gjort och då har jag ändå försökt, i alla fall i tanken, för han bryr sig verkligen om mig på ett genuint sätt, är snäll kanske för snäll, eller inte för snäll, jag vill ha en man som bryr sig.

Men det finns en skillnad i blicken. En man som ser på en som att han gillar det du gör och tycker om dig, eller en man som ser upp till dig, som allt du gör är fantastiskt. Ingen kan leva upp till den bilden, vill inte och när jag får den blicken brukar jag hastigt dra mig undan.

Mannen i taxin vet jag inte riktigt, vi har gemensamma vänner och han kommer förmodligen att försöka läsa det här. Han är skärpt, vi pratade länge och män kan vara omöjliga att förstå, men ibland är det enkelt. Man vet när de börjar röra vid en, när de lutar sig fram och knyter upp det långa halsbandet och gör en seglarknop istället, när de tar ens hand och snurrar på ringarna, masserar handleden, en vältränad arm i soffan som hamnar bakom ryggen, ner runt höften och sedan ett förvånat ”har du hela strumpbyxor?” och jag började skratta.

”Jag har det till vardags, stay-ups när jag går ut, fast uppenbarligen inte ikväll”. ”Inte speciellt sexigt”, sa han med en retsam blick och jag svarade med ett ”jag har inte rakat benen heller i dag”. Jag har arbetat oavbrutet och har inte fått en hel natts sömn på ett par veckor, att raka benen stod inte högst på prioriteringslistan i morse, fast jag önskade jag hade när jag kände en smekning längs med vaden.

Jag fann mig i en taxi sent i natt med en söt pojke på väg hem efter en natts barhoppande. Det var roligt, visste vad han ville, men inte vad jag vill, eller det var just det jag visste. Jag ville inte med honom så jag avslutade med en godnattkyss och klev ur taxin.

7.12.2009

Show must go on

48 timmars redigering framför datorn med undantag av några få timmars sömn. Gick utanför dörrarna för första gången i eftermiddags för att lämna filerna på tryckeriet, solglasögon på, Ipod på, kameraväskan över axeln, hoppade på spårvagnen, satte mig och tänkte intensivt på ett par olika spår till en telefonkampanj, vem, vad och varför.

Mannen intill mig reste sig; jag också och väntade på att dörrarna skulle öppnas. Den okände mannen började berätta att han skulle lyssna på en konsert på stadsteatern. Dörrarna öppnades. Han frågade om jag ville följa med, ta ett glas vin, lyssna på bra musik.

Jag tog hastigt ur hörlurarna, satte upp solglasögonen i håret och tittade upp på den långe mannen för första gången. Han måste varit närmre 40, blå ögon, kavaj och jeans och ett vänligt leende. Vi klev av på hållplatsen utanför stadsteatern; 100 meter från entrén och så fullständigt oväntat, speciellt efter två dygn framför datorn med för lite sömn, helt osminkad och i en kappa och sneakers.

Log och tackade nej, men förvånas att samma sak hände när jag var på byrån och kombinerade med Berghs och knappt sov alls. Att bli utbjuden osminkad och ostylad känns så konstigt bara.

7.09.2009

Boys will be boys

Jag har bytt klass, mina lärare har tyckt det länge men jag har ändå tvekat även om det varit ansträngt i min klass. Jag började i den nya gruppen igår och låt mig säga så här, det är skillnad att gå i en grupp med 15 tjejer eller med 15 pojkar, eller för all del, det går ett par tjejer också i min nya klass. Framförallt var tempot högre rent tekniskt och jag fick skärpa mig för att hänga med. Jag gillar det.

7.08.2009

Groupievarning, typ

En långsmal bar, ner i en källare, ett litet mörkt rum med valv, några soffor längs med väggarna, pallar överallt och packat med människor, ändå inte mer än ett 50-tal. När vi kom in i rummet var det fullt överallt utom några pallar längst fram, så vi trängde oss igenom rummet. ”Inte så nära scen”, viskade flickvännen i paret jag var där med.

Vi satte oss ner och MC:n (inte motorcykeln men han/hon som småpratar mellan de olika artisterna) inledde kvällen. En man i 40-årsåldern, mörkt hår, bruna ögon, kavaj och såg trevlig ut.

”Jag är singel”, inledde han.
”Vad heter du”, sa han och tittade rakt på mig. Jag har hängt på ett antal komedishower de senaste två åren och ju mindre scen och människor i publiken, desto mer dialog måste det bli. Man får ge tillbaka, men jag sa hela mitt namn utan att tänka och han fick fråga om, sa ändå fel. Sedan frågade han om jag var från Frankrike. Jag kunde ju ha sagt ja, men hey, go Sverige.

En ung ung komiker gick upp på scen och han skrattade nervöst, publiken med honom.

MC igen.
”Så är du singel?”, sa han och vände sig till mig. Keep the show going, så jag sa ”sort of”. ”Vad innebär det? Att du inte tänker f*ck me?”.

Ny komiker, en av de ängsligaste komikerna när jag var med Fox på en större scen, men en av de bättre på den kvällens lilla scen. MC:n tillbaka. Forsatte fast den gången var han direkt plump och jag blev irriterad. Han fortsatte men såg väl att jag inte var så road, så han sa det också. Snabba enkla skratt på någon annans bekostnad, som singelkillarna i hörnet med konstiga frisyrer. Jag uppskattar det inte.

Den kvinnliga komiker som jag var där för att fotografera gick på och hon var duktig. MC:n nämnde inte att där var en fotograf (jag) vilket var dumt för det var klar groupievarning när jag rörde mig runt i rummet. Jag försökte vara så diskret som jag kunde på de fyra minuter jag hade att fotografera. Såklart kom det halvtaskiga skämt efteråt om fotografer med långa objektiv; jag gick efter hennes framträdande.

7.07.2009

Fair enough

Var på ett reklamevent i St Kilda, såg kortfilmer och drack sponsrat vin. Pojkarna var söta (men what’s up med rutiga flanellskjortor, var vi inte över dem?), filmerna var bra, vinet mindre och jag kände inte så många, orkade inte riktigt anstränga mig och vi åkte till en annan bar på andra sidan stan.

Först förstod jag inte alls varför Grace ville att vi skulle köra i helt fel riktning tills hon berättade om den sötaste trevligast bartendern någonsin. ”OK, fair enough”. Han bjöd och vi blev sittande vid bardisken, hans bar tydligen, men vad vi inte visste var att han var konstnär och grundare till ett av Melbournes hippaste gallerier.

Grace är också konstnär och curator och jaha gissa vem som var tredje hjulet resten av kvällen. Så jag drack en drink, blev lite salongsberusad, drack en drink till och blev mer salongsberusad medan jag lyssnade på deras småsöta samtal. På andra sidan i baren satt ett par musiker som jag kände igen men inte kunde placera. Bartendern spelade vinyl, Neil Young, TV on the radio med Staring at the sun. Visste inte ens att den fanns på vinyl.

7.06.2009

Eller hur

Man kan säga mycket om anonym studentbetygsättning mitt under en konflikt. Då. Jag fick mitt första credit i dag och jag har aldrig något annat än HD och DI. (Betygskalan är pass, credit, distinction och high distinction).Jag hade HD och DI i alla mina andra kurser utom i den kurs där studenterna sätter betyg, min klass.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag lämnar in en överklagan i morgon; det minsta man kan begära är att en LÄRARE går in och gör en betygsättning, kanske sätter de samma betyg, kanske inte.

7.05.2009

Välkomna

Det är snart dags för en ny utställning med vernissage den 31 juli. De flesta av er som läser det här sitter på andra sidan jordklotet då, men ni som är i Melbourne är välkomna till galleriet på Brunswick Street.

x

Welcome

7.01.2009

Boktipset

Jag läste He’s just not that into you i förra veckan. Gör inte det för hur deprimerande var inte det att läsa och enligt den är det nog så att ingen av mina män har varit that into me. Läs den för att den ändå var lite aha-upplevelse på sina ställen även om jag avskydde avskydde avskydde tonläget och fick allt svårare att koncentrera mig på innehållet.

När jag lagt boken till sidan längtade jag efter en berättarröst som inte förolämpar sin läsare (som Adorno skulle sagt) och på flygplatsen fick jag syn på James Freys A Million Little Pieces. Jag vet att den är bra; jag köpte den när den kom ut, men när jag hastigt flyttade försvann den i någon kartong och på något sätt har jag inte läst den tidigare. Jag var hooked innan vi gick ombord och trots att jag var på fotomässa hade jag mest lust att ställa undan kameran och gå tillbaka till skrivandet ett tag, så sugen. Även om det var några år för sent är det utan tvekan det bästa jag läst på länge.