6.30.2009

Tur och retur

Åkte från Melbourne i gryningen och landade sömnig i Sydney, checkade in, bytte till ett bättre rum, gick några kvarter ner till Darling Harbour och mässhallarna. Fredagen var som lördagen, på plats klockan åtta på morgonen tillsammans med Kerry, en fotograf som gick ut min utbildning förra året. Vi hade båda bilder i illustrative; hon fick silver, min undervattensbild blev challenged för silver, men den slutade två poäng under och det kändes sådär.

Utsikt över Darling Harbour på ett café, drog upp skinnjackan över kinderna och drack örtte men hade nog behövt mer uppiggande inför en eftermiddag som aldrig höll på att ta slut. Fyra timmars bedömning, jag hade två bilder, Kerry en, hennes slutade en poäng under silver. Mina två bilder kom båda upp i den sista halvtimmen, men det blev två silver.

En av domarna tyckte inte att modellen (moi) såg kall ut; en annan domare sa att ögonen liknade alien eyes där pupill och de mörka ögonen inte separerades var det som gjorde bilden. Vi sågs på ett coktailparty några timmar senare. Jag presenterade mig med ”Annevi, the girl with the Alien eyes”. Han gapskrattade och vi pratade ett tag. Han frågade om min bakgrund och jag vet inte hur vi kom in på det men jag nämnde att jag köpte min första kamera 2007. Han skakade på huvudet och sa att ”här är du, en award winning australian photographer. Det är ganska imponerande”. Jag har inte tänkt på det så men tittade ut över den strålande utsikten över Sydneys hamn och log. Han tyckte att jag skulle komma förbi studion på och göra praktik om jag ville.


Kerrys man är filmregissör och han presenterade oss för en internationellt känd dop (director of photography) slash fotograf. Jag känner till hans arbete men jag blev överraskad att han var så ung, eller han var inte äldre än mig. Han pratade mycket och länge om sitt arbete, hur man skulle göra för att vinna i tävlingarna, hur han hade blivit coachad men sedan valt att inte lämna in för att det inte var han längre. Sedan frågade han vad jag gjorde. Så jag log, presenterade mig och sa att jag just vunnit mina första silver. Kunde inte låta bli, visste att han tålde det och han bara skrattade; fick ett mail från honom dagen efter.

Min vän Sue var uppe i Sydney över helgen och vi åkte till fullpackade Victoria Room, en stor cocktailbar i Darlinghurst och vi drack kryddiga drinkar och skumpa. Jag stod i baren och pratade med Sue när en man bakom mig frågade om han kunde låna min drinkmeny. ”Nej”, sa jag för vi hade inte bestämt oss. ”Kom igen, bara snabbt”, sa han,. Man talar som man har förstånd och jag räckte över menyn när en man som stod intill mig sa till menymannen att han skulle skämmas att ta menyn från en vacker lady. Det hela var mest komiskt.

Framåt natten vandrade vi på höga klackar ett par kvarter norrut till Kings Cross där natten är dag och dagen natt, där prostituerade och neonfärgade herrklubbar ligger vägg i vägg med trendiga nattklubbar och dyra designbarer, men en lördag natt klockan tre på morgonen är det snarast kaos.


Tillbaka i Kings Cross och Hugos för lunch med vänner från Melbourne och Sydney dagen efter. Jag hade varit på Toni & Guy och plattat håret för 400 pix och när vi kom ut från restaurangen började det regna, så jag kastade mig in i en taxi, svepte skinnjackan över huvudet och såg förmodligen halvt galen ut innan jag åter var under tak och hastigt klädde om till ett cocktailparty nere i Darling Harbour.


Jag pratade mest med Australiens främste bröllopsfotograf och han är ensam att ha vunnit titeln tre gånger, dessutom samtliga de senaste fem åren. Hans familj var kvar i Melbourne och han hade rest upp själv, liksom jag gjorde förra året i Brisbane och då pratade vi en hel och han sa att jag skulle komma förbi hans studio. Det gjorde jag aldrig och han frågade varför; jag trodde inte han menade allvar.

På lördagens cocktailparty träffade jag Peter och Charmaine, båda mycket framgångsrika fotografer, men det visste jag inte då. Jag bara tyckte de var alldeles osannolikt trevliga och när de frågade om jag ville följa med dem och äta tackade jag ja. Jag trodde bara att det var de två och hade just ingen aning om att jag en halvtimme senare skulle sitta på middag med större delen av Queenslands fotoelit och jag slutar aldrig att förvånas över australiernas vänlighet.

Bröllopsfotografen bjöd mig på lunch och jag hade honom till bordet på galamiddagen senare på kvällen. Med en italienare behöver man inte oroa sig för sneakers, skrynkliga skjortor, för stora kostymjackor eller illa knutna slipsar. Jag började nästan skratta när han sa att han föredrog att prata med mig så att han slapp prata med alla människor som kom framspringande och ville hälsa och ställa frågor. Inte riktigt mitt problem och även om jag känner igen många är det rätt skönt att sitta tillsammans med någon man känner.

Bröllopsfotografen är frontfigur till en av de två kameraföretagen så jag kunde inte ha blivit mer bortskämd på cocktailfesterna och själva galamiddagen var röda mattor, chaufförer, vakter, fria drinkar och oklanderlig service. Glitter och glamour men också allvar när det var dags för priserna. Min bordskavaljer fick sin fjärde guldbricka, motsvarande 50 poäng (ett silver ger ett poäng och bara en handfull fotografer når upp i så många brickor på bandet). ”You can call me Yoda”, sa han ironiskt och var inte nöjd med årets utdelning, fast andra verkade vara det och kom fram och gratulerade.

Det mest prestigefyllda priset är årets australiska fotograf och i år gick det till en kvinna. Charmaine. Hon grät och jag blev så glad att hon fick det, sa det till henne senare på efterfesten. Hon gav mig en kram och sa, ”om min man kunde bli årets fotograf tänkte jag att jag kunde bli det någon gång” och så skrattade hon. Hon talade om vänskap, det är så de är, vänliga och hennes man som stod intill och strålade av stolthet. Han kommenterade min vita hy, hur ovanlig den var och jag tror att det är bra från en man som blivit utnämnd till årets porträttfotograf fler år på rad.

En helt okänd man i femtioårsåldern kom fram och pussade mig på båda kinderna och frågade var min make var. Undrar jag också, men mest undrade jag vem han var och jag svarade att han förväxlat mig. Han trodde jag skämtade eller inte vet jag, det hela var ytterst märkligt.

Förra årets australiska fotograf stod i baren och han frågade om jag undvek honom. Jag tittade förvånad på honom, hade inte ens lagt märke till honom i hörnet där han stod och han hälsade som det var första gången vi sågs. ”Vi träffades på middagen i Brisbane” sa jag. ”Var jag onykter? Och glad?”, sa han. ”Vi sågs i en studio i Melbourne förra månaden”, sa jag. ”Var jag onykter”, frågade han. ”Jag somnade på middagen efteråt”, fortsatte han. Hans tal var sluddrigt när han sa ”det är därför jag dricker vatten nu” och jag log lite, en aning för sent tänkte jag. Han kommer hälsa som om det vore första gången vi sågs nästa gång jag träffar honom också.

Flyget hem till Melbourne inleddes som vanligt; jag sov innan vi var i luften, men inte så länge. Jag har flugit mycket i mitt liv, men jag har aldrig varit med om oavbruten turbulens som i dag. Det var som att sitta i berg och dalbana i en timme och vi kastades hit och dit, skumpade upp och ner och slog huvudet mot stolen flera gånger, saker flög omkring i kabinen, vi omväxlande bromsade och sjönk för att undvika vindarna sedan åkte uppåt i ilfart igen och med tre nätters festande började jag nästan känna mig illamående. Maten kunde inte serveras i karusellen och människor började skratta nervöst och lite för högt.

När åkturen var över och vi väntade på väskorna kom en man som jag inte kom ihåg namnet på, men kände igen från middagen. ”Annevi, den svenska tjejen med två silver och sista terminen på RMIT”. ”Även mer igenkänd på sin vita hy och alien eyes”, tänkte jag lägga till, men det gjorde jag inte. Istället förvånas jag hur lätt de minns mitt ovanliga namn och hur måna de är att uttala det rätt. De säger att jag är exotisk med min skandinaviska bakgrund och R&R-namn som ingen annan har. Ingen frågar efter eller minns mitt efternamn; jag är bara Annevi och jag bara skakar på huvudet och tänker att det har jag nog alltid varit, bara Annevi, bara jag. Men jag ler fortfarande när jag tänker på mina silver och hur de kommer att komma med i årets upplaga och inbundna bok över Australiens nationella awardwinning photographers.

6.28.2009

Silver

Jag vann två silver igår på Australian Professional Photography Awards, här, och vi firade i natt. (note to self: försök inte få tag i en taxi vid Kings Cross kl tre på morgonen).

Vi ska luncha på Hugos om en stund och fortsätta med cocktailparty i Darling Harbour därfter. Vi avslutar med black tie dinner och efterfest med sjöutsikt imorgon kväll. Life is good.

6.23.2009

Mästerkockarna

Pojken nedan släppte av mig för ett par timmar sedan medan han skulle vidare och göra ett andra gig för kvällen på en annan klubb. Vi var uppe på Comics Lounge tidigare ikväll där det var amatörkväll för ståuppare. Inte för att han är det, han skulle leda showen, men sedan blev det ändringar och han avslutade första akten med nytt material istället.

Har inte tänkt på det tidigare, men det är klart att ståupparna inte testar nya skämt för första gången inför en fullsatt publik. Ikväll var det en hundra personer istället för femhundra, men framförallt var det en vänligare stämning och några av de oetablerade komikerna som gick på var en aning skakiga och stämningen bakom scen var ängslig. En del skämt gick hem, andra inte.

En irländsk ståuppare pratade om Mästerkockarna och frågade om det fanns några fans i publiken. Kände mig lätt träffad när han drog massa skämt i anknytning till serien och jag skrattade nog lite för mycket. Jag får redan utstå pikar på universitetet eftersom jag stänger ner datorn i förtid på kvällen för att hinna hem till programmets start. Det är illa, jag vet, men det är bara ett par veckor kvar tror jag.

Igår var de tvungna att döda, skära upp och laga till en levande fisk. Ewww, Julie började gråta, men serverade sedan den bästa fisken. Ni förstår det här är dramatik på hög nivå, eller ok, kanske inte, men det går inte att sluta titta nu.

Fox

Han tittade skeptiskt på mig när han kom in i studion "ska jag stå därinne?". Jag hade byggt upp en smal hög tunnel av stora reflektorer för bästa ljus och det var inte läge för klaustrofobikänningar. ”Fast” sa jag och log.

Det är både lättare och svårare att fotografera någon man känner väl. Lättare för att det finns tillit, men det är också svårare just för att man känner varandra. Den här gången är jag riktigt nöjd, fler bilder på fotobloggen.

6.22.2009

Ahahaha

Nej, man vet aldrig var man hamnar och ja, jag var alldeles för uppklädd. Vi åkte till High Street i Northcote, en förort en tjugo minuter norr om Melbourne, lite off men där ligger några bra italienare och maten serverades med mineralvatten och karlanalys.

Jag smälter in i de flesta miljöer, men jag kommer aldrig känna mig bekväm när jag hamnar längst ut på vänsterkanten. Bandet vi skulle lyssna på visade sig vara jazz/swingnågot och vi kom in i en utkyld lokal som luktade mögel och det var öppet ut mot gården och trots att vi var inne kändes det som att sitta utomhus i den femgradiga värmen. Tjocka röda gardiner hängde längs med väggarna, urtvättade rödsvarta mattor låg på golvet, dammet låg i tjocka lager och det fanns inga vinlistor i baren.

Först frågade jag efter en vodka lime and soda men de hade ingen is eller lime, så jag frågade vad de hade för vin. Rödtjut eller val mellan två olika vita. Han höll upp de vita flaskorna, men ingen av dem hade etiketter och korkarna var brutna. Han såg nog min blick och tog fram ett par små glas så jag kunde testa av.

Satte mig på en halvtrasig stol som gungade illavarslande och ställde vinglaset på den ostrukna duken. Jag har aldrig sett fler stickade tröjor, mössor, barfotadansande tjejer på stengolvet men alla var så glada och jag slappnade av när musiken kom igång. Kanske inte vad jag brukar lyssna på, men de var duktiga.

Pianisten kom fram till vårt sällskap i en paus och konstaterade mer än frågade ”alla konstnärer”. Jag kände bara ett par sedan tidigare, men så var det, en kompositör från Paris, några konstnärer och ett par musiker och sedan jag, fotografen. Kontrasten kunde inte vara större mot vännerna jag var ute med i för ett par dagar sedan i helt andra miljöer. När jag satt där och lyssnade på musiken var allt jag kunde tänka var att om jag inte kan leva på mitt arbete inom ett år tänker jag göra något annat, för tanken på mig barfotadansande i stickade trasiga kläder med ett vinglas i handen skrämmer mig mer än något annat. No offense.

6.16.2009

Smile

Det var längesedan jag var så glad, när allting var så lätt, bubblande lycklig, ler mot världen och världen ler tillbaka. Bara så.

6.07.2009

En utsträckt hand

Det är märkligt hur det kan gå långa perioder utan relationer eller män som betyder något och sedan hur hastigt det kan förändras, ett möte, en blick, samtal som börjar bubbla inuti och le på utsidan.

Jag träffade en man på ett cocktailparty för ett par veckor sedan och drogs till honom. Jag trodde det var första gången vi sågs, men han skrattade senare och berättade att vi blivit presenterade för varandra ett par veckor tidigare. Han mindes.

Olika sammanhang och först var det helt blankt och sedan, ”oj, det stämmer, the cute guy”. Den andra gången, eller vad jag trodde var den första gången vi sågs var jag uppklädd till tänderna och närvarande; han var det också. Kände mest att jag ville ta det lugnt, ge det tid eftersom det instinktivt kändes bra.

När en bra sak kommer, kommer det vanligtvis in flera. En annan man dök upp och jag smälter i hans närhet, i hans blick som dröjer sig kvar på min kropp. Vi håller det på avstånd, modell katten kring het gröt där bara ett ord saknas, en utsträckt hand behövs. Tror jag, försöker inte.

Jag gör vad jag gör bäst, drar mig undan, lämnar båda i ovisshet, är svalare än jag egentligen känner, men det är mindre press så. När jag orättvist sätter dem intill varandra är de skrämmande lika, olika yrkesval men båda lika kreativa, samma lugna personlighet som känns varm och trygg.

En är tio äldre än den andre och mer etablerad; de har samma hårfärg, skäggstubb och kroppsbyggnad. De klär sig båda i slitna jeans och ändlösa variationer av t-shirts som står i viss kontrast till mina klänningar, vilket de båda påpekat, en viss Bergerkänsla.

I mina ögon är de båda vackra, men det är som en del av mig inte riktigt vill gå in i något, ovillig att medge att jag dras mest till den andre mannen. När han gav mig en lång kram ville jag inte att han skulle släppa, men jag tog ner armarna först.

6.04.2009

La Marseillaise

Jag mår betydligt bättre än förväntat, till viss del tack vare att bedövningen fortfarande sitter i. Mitt svullna ansikte ser klart intressant ut, men den ihållande febern har redan lättat och jag känner mig konstigt nog friskare än före.

Förmodligen var mitt ansikte lika vitt som operationskläderna jag fick byta om till. Accessoarerna var blå tossor och en röd mössa, som Marseljäsen, eller en australisk jelly beanflagga. Jag fick inte ha något hårband så innan operationen gjorde jag en snabb inbakad fläta för att få mitt långa hår på plats att stanna kvar i mössan.

Jag hade fyllt i långa formulär innan operationen, bland annat om allergi och jag har väl några, men det har jag haft i hela mitt liv och jag tänker inte på det. Eftersom jag får svårt att andas av banan nämnde jag det eftersom det var en sak som jag tänkte att jag kunde komma i kontakt med efter operationen. Jag sa inte till om att jag får svårt att andas av rött färgämne i synnerhet och grönt färgämne för det mesta. Det är inget problem; det finns i princip bara i smågodis och saft ändå.

På uppvaket gav de mig sprite, en tesked och teknik att försöka hitta munnen och sedan böja huvudet bakåt för att få det i sig. Sedan kom de med en illgrön brylépudding. Vad är oddsen? Och eftersom jag inte kunde prata tänkte jag att om jag inte tål det så är jag åtminstone på rätt ställe och petade lite i puddingen innan jag fick klä om och blev upphämtad. När jag tog av den röda mössan såg jag att någon redan hade kammat ut mitt hår.

6.03.2009

Sista måltiden

Jag var på sjukhuset och betalade för min operation i morgon. Trots smärtstillande har jag gått med 38 graders feber och mitt ansikte har gått i olika faser av lätt svullet till svullet upp över öronen, bokstavligt talat. Mina visdomständer bråkar och infektionen släpper inte trots kur efter kur efter kur på antibiotika så imorgon blir det operation.

Jag tycker det är obehagligt att gå till läkare; jag kände hur ansiktet vitnade när jag såg sjukhussängarna och jag blir så irriterad på mig själv.

Träffade en söt pojke i dag och jag märker att jag förvirrar honom; han vet inte om jag är intresserad. Inte jag heller, men jag trivs i hans närhet. Om en stund ska jag iväg och fotografera en annan söt pojke på scen, bättre än att sitta hemma och räkna ner timmarna. Det blir ingen mat på ett tag och dricka får jag inte göra förrän efter operationen. Inga fria drinkar till mig ikväll inte.

6.01.2009

Sött

Mitt hår luktar sött av choklad, mina kläder likaså efter att ha assisterat en fotograf i ett franskt gourmetchokladkök.

Från sött till sött. Hade nästan glömt hur roligt det kan vara med flirtigt messande fram och tillbaka. Jag hör varningsklockorna slå händerna mot pannan, håller avstånd men kan ändå inte låta bli att le lite. Bara lite.