4.29.2009

Sydney

Jag gick och lade mig med halvblött hår igårkväll och försov mig i morse, flög upp ur sängen och mer eller mindre rusade till en presentation. Jag lyckades komma i tid till presentationen i en frisyr som var helt rätt 1989.

Nu är ordningen återställd, håret plattat och klart för att slippa packa ner plattången. Jag åker upp till Sydney ett par dagar; finns saker som jag vill göra, behöver göra.

4.27.2009

Highly commended

Nej, det räckte inte. Jag är inte finalist i årets Projections; det stod att jag var en av få som var highly commended i konstkategorin, vilket innebar att min serie var med i juryns slutdiskussioner, men att den av olika anledningar inte nått fram till finalplats. Det känns inte bättre.

Måndag brukade vara mina bästa kvällar; middag i Fitzroy på någon restaurang och sedan efterföljande krokilektion. Den här terminen har jag kvällslektioner i studioblixtar till klockan nio på kvällen och jag har inte kunnat vara med på en enda krokiklass.

Strunt i fotot och jag tänker träffa mina konstvänner på Veggie Bar istället, äta thaiwook och dricka chardonnay innan vi går på kroki. Jag har saknat det.

4.22.2009

(o)förutsägbart

Det fina med att följa människor och läsa deras uppdateringar, är att få ta del och komma lite närmre men sedan ibland blir man besviken. Hur kan en person som är så begåvad inom vissa områden skriva de mest enformiga uppdateringarna? En matföljetong av ”äter pannkakor till frukost”; funderar på köttpaj till lunch”, ”har nu slukat en halv påse chips på tio minuter” och sedan som grädde på moset ”jävlar vad jag har ont i magen”.

4.21.2009

I got you babe

Det är alltid roligt att titta på människor som dansar. Ofta ser det helt galet ut på dansgolvet; lika för alla och en del av charmen. Svårt att se cool ut på dansgolvet men så finns det människor som dansar med enorm självdistans. Jag blir helt glad och varm inombords när jag ser det här.


4.19.2009

Ewww

Jag hade redan borstat tänderna och var mer eller mindre på väg att lägga mig när mobilen ringde och några vänner satt på tåget på väg till stan. De skulle till en bar ett par kvarter från min lägenhet och de tyckte att jag skulle med. Det drog, så jag klädde om och mötte upp.

Tyvärr blev det en annan bar, en scary sådan, för en av mina vänner hade träffat några andra vänner iklädda gympadojor. Det kan man försöka komma in med på en bar en lördagkväll i Melbourne och eftersom en annan av gympadojornas vänner satt på en pub i närheten beslutades det att vi skulle dit. Absolut inte mitt val när vi hamnade på ett backpackerställe och jag försöker fortfarande återhämta mig.

Jag har gått förbi många gånger och om det ser sunkigt ut från utsidan var det ingenting mot insidan. Det var inte bara drinkarna som var billiga. Vännerna till vännerna var inte roliga och när en okänd ofräsch man kom allt närmre, lade händerna över mina armar och midja flydde jag bort till baren, där en tysk kille började prata. Han var tio år yngre än mig och luffade landet runt. När sluskmannen dök upp igen flydde jag fältet och jag och min sidenklänning gick hem till min trygga fina lägenhet.

4.18.2009

Normalt

Jag är smått överväldigad över antalet kommentarer och favoriter som bilden nedan fått på Flickr. Bilden gick snabbt att fotografera och var i de flesta avseenden betydligt enklare och rakt på än jag brukar plåta.

I själva verket var det en andrahandslösning. Jag hade bokat studio, men modellen fick förhinder och jag kunde inte få en ny studiotid samma vecka. Jag valde därför att ta några porträtt i stadsmiljö, bland annat bilden nedan, och så har bilden fått sådär 4000 mer träffar än vanligt. Det känns som jag borde testa de enklare lösningarna oftare.

En gammal fotovän sa det kanske bäst, "that's kind of normal for one of Oskrivna's".

4.17.2009

Bree



Framsidan på Explore, känns bra med tanke på att det är tänkt som inledningsbild på mitt fotojournalistiska reportage.

4.15.2009

.



En del projekt tar mer energi än andra; en del tentor får man gräva ner sig i böckerna och försvinna från omvärlden; en del briefer gör nätterna sömnlösa och skisserna många. Men oavsett projekt tar de slut, man sätter punkt, pitchar, lämnar in tentan och sedan den trötta tomheten och känslan av frihet som följer.

Jag har avslutat mitt dansfotojournalistiska projekt, skrivit texterna, redigerat bilderna och gjort klart layouten. Det blev varken tentaöl eller byråbar efter, men middag på Veggiebar tillsammans med några tjejkompisar. Hur kommer det sig att en tjejkväll alltid handlar om män?

As if

Det finns romantiska sätt att bjuda ut någon, fråga om en date; det finns de skämtsamma närmandena, de flirtiga cocktaildrinkarna där det är lätt att röra sig runt i rummet och sedan finns det ett annat sätt som hamnade i min mobil.

Ett sms, ett datum, en tid, en plats, ett telefonnummer, ”ring mig och bekräfta”. Kan man skriva så till någon man knappt känner? Vem tror du att du är-känslan.

4.14.2009

Jump

Jag hade en plåtning med en ung modell igår. Hon bor på en gård långt utanför stan och vi hade bestämt att jag skulle möta henne vid stationen. Hon kom in till stan tidigare än beräknat, ringde och jag frågade om hon kunde gå en av huvudgatorna ner så att jag kunde möta henne halvvägs. Hon visste inte vilken gata det var så jag bad henne stå still där hon var. Hon är den snällaste människa man kan tänka sig, hade klätt sig omsorgsfullt och var i alla avseenden den bästa modell man kan tänka sig.

Vi åkte runt i stan för att ta bilder på ett par olika ställen och hon sa ”Jag tycker inte om att åka till platser jag inte känner till, men återvänder gärna när jag vet var de är. Jag ska definitivt komma tillbaka hit”, sa hon om plats efter plats och det fanns något skyggt oskuldsfullt i hennes försiktighet.

När vi var satt på spårvagnen på väg tillbaka in till CBD var det fem minuter till hennes tåg, över en timme till nästa och vi skulle inte hinna till den station hon anlänt på, men det fanns en liten chans att hinna från en annan av huvudstationerna. Vi hoppade av spårvagnen, sprang genom tåghallen och hon rusade genom spärrarna. ”Jag väntar tills du är på”, ropade jag efter henne. Ett par minuter senare kom ett sms att hon hann och plötsligt kände jag mig gammal, som en äldre syster och sedan tänkte jag att det är rätt skönt att vara så här gammal och i vissa avseende lugnare och självständigare.

Jag tänkte bakåt och funderade på hur jag var när jag var nitton; då hade jag hunnit med att flytta till Stockholm utan att känna någon och börjat en utbildning i internationell marknadsföring; när jag var 19 bodde jag i Frankrike dans un petit studio och pluggade på universitetet.

Jag hade ett enormt behov att vara självständig, att klara mig själv och jag ägnade år till att uppnå det och i vissa avseende uppnådde jag kanske det, i andra inte och med vissa avbrott läser jag fortfarande på universitetet. Jag vill inget hellre än att vara klar med min utbildning och ha en fast inkomst igen och känna mig fri.

Det är då det slår mig, oron försvinner inte, den bara förändras. Oron som modellen kände för nya platser känner jag för livet efter utbildningen, att ordna nytt arbete och hitta rätt. Jag vet inte exakt vad jag kommer arbeta med och jag vet inte var, inte stad, inte land. Men en sak vet jag, det är bara att hoppa av spårvagnen och rusa genom hallen och missar man tåget vet man att det garanterat kommer ett nytt.

4.08.2009

Godot

I en studio i Richmond framför en stor vit backdrop klev en man fram, harklade, bläddrade bland papper och sa sedan med hög röst ”vi har ett meddelande, att meddela att finalisterna inte kommer att utses i kväll”. Det blev knäpptyst i lokalen medan han lite stressat gav förklaringar om att besked skulle komma i nästa vecka istället.

Människor fortsatte dricka vin och äta av mingelmaten, samtalen kom igång igen och jag stod och pratade med ett par vänner i väntan på en föreläsning. Ett halvår efter jag senast såg honom stod han plötsligt där mitt bland alla människor avslappnat klädd i jeans och vita sneakers, ett nonchalant leende och samma intensiva blick. ”Jag minns ditt ansikte”, sa han.

Sist jag var i den studion var jag beredd på att möta honom, hoppades det, men han var inte där; i dag var jag inte beredd på att träffa honom och blev så överraskad när jag såg honom att det första jag sa var ”och jag ditt, men jag minns inte ditt namn”, vilket för all del var sant i ögonblicket jag sa det, men mindre stunden efter. Han bara log, sa sitt namn långsamt över varje stavelse medan han höll kvar blicken, jag hans och tänkte ”men jag har inte glömt dig”.

Medan vi pratade kom en tjej fram, skrattade nervöst, lämnade över sitt kort till honom innan hon hastigt gick. Jag förstår henne men han kommer aldrig ringa. Han är otroligt snygg samtidigt som det finns något nästan blygt bakom den där nonchalanta ytan och sedan tar han så fina bilder. Han stoppade hastigt ner hennes kort i fickan och såg obekväm ut, men jag bara log avväpnande. Han var lika vacker som alltid, men det jag kände för honom förvånade mig. Jag kände inte längre något.

4.07.2009

Kärlek

Jag har bokat en resa till Sydney; det får bli min födelsedagspresent. I mitt lilla postfack låg grattishälsningar och det är speciellt med handskrivna kort och inslagna paket. Jag blev helt tårögd och jag är nog ovanligt känslig just nu.

Min kära syster gav mig ett par ringar i födelsedagspresent, en svart sten, en vit sten och en med ett hjärta. Mina syskonbarn gav mig teckningar, en på ett flygplan där jag satt i fönstret och planet hade extra många stödhjul, säkrare så förklarade han. Min andre systerson hade ritat hus och figurer, jag har hört att ju större figur, desto viktigare i barnets ögon. I så fall ligger jag ganska bra till, trots att han varje gång vi pratar i telefon säger med uppgiven röst "kommer du aldrig hem, eller?"

4.06.2009

Hoppas hoppas hoppas

Jag fick ett mejl med inbjudan från australiska mediafotoförbundet om ett möte där finalisterna i årets Projections ska meddelas. Projections är en tävling för unga fotografer med mindre än tre års kommersiell erfarenhet i branschen. Jag har lämnat in två serier, bland annat min senaste undervattensserie och båda finns representerade i videon nedan.

Jag fick vänta till 2.20 tills jag såg den första av mina bilder, vilket innebär att jag får gå dit, vänta och se om jag kommer med som finalist. Hoppas.

4.05.2009

Nej

För ett par dagar sedan hörde en man av sig som jag träffade på en fest för en månad sedan. Han har fler utbildningar än jag och samtalen var intressanta över middag och drinkar bland vänner. Kanske flirtade vi en aning, men mer än så var det just inte och jag blev förvånad när han hörde av sig och frågade om vi kunde plåta men bestämde att ses i nästa vecka.

På en middag nämnde jag för en gemensam vän att jag skulle träffa honom när hon sa ”det är inte sant. Det är något jag måste berätta”. Det var visst inte bara mig han hört av sig till utan ytterligare fyra av hennes vänner. Samma kväll.

Irriterat fortsatte hon berätta att två av dem hade han tidigare talat om som slampiga och medan hon fortsatte prata var den enda tanken som stannade kvar ett ”är det så han ser mig?” Mitt senaste förhållande är för länge sedan så jag känner mig inte träffad, men det var ändå en gnagande olustkänsla som stannade kvar och jag tog upp det med Grace när vi sågs. Hon lyssnade och sa sedan ”har det slagit dig att det här inte handlar om dig utan om honom? Att det var han som hörde av sig till halva telefonboken?”.

Men egentligen handlar olustkänslan inte om hans beteende utan mitt, det var jag som gick med på att ta bilder (och fika) trots att jag inte har tid, trots att jag inte kan använda fotona till folion och just nu handlar allt om att bygga en så stark folio som möjligt att vara presentationsklar om några månader. Det stör mig att jag gick med på det för att han ville, inte jag, för att vara schysst, för att han var angelägen och så känner jag mig utnyttjad när det blir så här, även om det var jag som inte sa nej. Man lär sig antar jag, eller gör jag det?

4.01.2009

I'll Eat You Up

Det finns stunder när jag funderar över meningen med att ha en dyr lägenhet mitt i stan när jag ändå aldrig är hemma, men om jag inte bodde mitt i stan skulle jag omöjligt hinna med allt. Jag har plåtat i en dansstudio i Richmond de senaste två dagarna, plåtat i en annan studio i Carlton om kvällarna.

Jag arbetar med en fotojournalistisk serie och följer en dansare och just nu repeterar de intensivt för föreställningar till helgen. Jag är den enda icke-dansaren i rummet, men jag tror jag har arbetat mig in i gruppen, smälter in och det är befriande att kastas in i en annan vardag. Älskar att vara tillbaka i dansmiljön, intensiteten, spänningen, koncentrationen på scen, skämten bakom och det är en underbar grupp att följa. Det var längesedan jag hade så roligt med ett fotoprojekt.

De hade en ny danslärare som kom in idag och omg så snygg han var och eftersom jag inte träffat honom tidigare presenterade jag mig och förklarade varför jag var där, hans show typ. Han bara log, tittade ner mot min handled och sa att kameran redan avslöjat mig. Yeah. De har fokus på nutida dans, mycket street, jazz och funk och låtarna har rullat om och om igen. Den här har jag lyssnat på hela dagen så den får hänga med ut på kvällens träningsrunda. Dagens mest förvirrande är att en man, som jag festade med för en månad sedan, hörde av sig och vill träffas.