12.31.2009

Skål!

Australierna älskar sina maskeradfester och jag älskar dem precis lika mycket. Halva nöjet ligger i att leta kläder och tillbehör och alla är lite mer närvarande på festen.

Det blir en charlestonhybridklänning med ena axeln bar och med draperingar och strasspärlor i band längs axeln. Hittade precis rätt Charlestonhalsband med massa pärlor. Dessvärre var det dyrare än klänningen. Shit happens. Expediten och jag började prata nyårsfester och hon skulle också på maskerad ikväll. Temat var plyschparty. (?!)

Jag har en matchande svart kort peruk, problemet är att jag verkligen inte klär i svart hår. Jag väljer mellan tunt diadem med stora fjädrar eller huvudband. Med fjädrar. Bandet är mer tidsenligt, diademet är snyggare, om man nu är snygg med fjädrar utstickande från huvudet. Oavsett inleds alltså 2010 i bästa indiananda.

Gott nytt år kära vänner!

12.30.2009

Korsetter, nätstrumpor och fjädrar

Mitt första nyår i Melbourne envisades jag med att ha en glittrig golvlång aftonklänning. I morgon tänker jag ha något kortare, dels för att det fortfarande är 40 grader trots att det är kväll, men framförallt för att det blir burlesk nyårscabaret på en teater i stan.

Mina vänner har handlat in korsetter, nätstrumpor och fjädrar en masse. Nätstrumpor har jag liggande sedan någon plåtning, men tveksamt om de behövs i värmen. Korsett kan vara rätt, men tanken på att gå hem mitt i natten i korsett och högklackat längs King Street känns helt fel. (På King st ligger herrklubbarna varvade mellan advokatfirmor och rättssalar).

Det är sådant man kan ha på sig när man går i sällskap med en man och känna sig säker, men mindre kul när man går själv. Hur som helst är jag visst den enda som inte är gift eller förlovad i sällskapet så något burleskt underklädesmode blir det nog inte. Om jag inte hittar något snyggt, annars blir det nog en betydligt sötare charlestonklänning. Med handskar och svart peruk.

12.27.2009

Julklappsutdelning

Den närmsta italienska familjen blev mer än 25 personer och det var livligt när jag firade jul med Grace familj. Människor kom och gick och det var väldigt olikt min familjs mer formella julmiddagar. Men det var lika mycket mat och stämningen lika god, mest i alla fall.

Eftersom de är så många hade de ordnat ett eget julklappssystem. Alla hade sedan tidigare skrivit ner tre saker som de önskade sig under 1000 kronor, lagt lapparna i en korg och därefter lottat årets julklappspartner som de köpt en present till.

Det var full dramatik och enda gången det var tyst i rummet när en av männen, inte tomte, läste upp ett namn, gav julklappen till den personen och alla följde paketöppningen.

Redan innan julklappsutdelningen berättade en av damerna om att ingen ville ha hennes presenter och hennes son sade ”för att du ignorerar önskningarna och köper vad du vill”. Jag höll bara tyst.

När de delade ut det paket som hon handlat blev det först tyst och sedan smattrande italienska, för istället för önskad babypyjamas till en ettåring, blev det ett par röda tomtedressar i storlek tre år. ”Det fanns inte och de här fungerar precis lika bra”. ”Nästa år!”, vrålade systern systern och den hetsiga dialogen fick oss likt en tennismatch vrida på huvudet till höger och vänster när diskussionerna ekade mellan rummet. Men det som blossade upp lade sig lika fort och ersattes av skratt.

Det fanns andra som tyckte mer om sina presenter, som den här flickan.

12.18.2009

Nej

Det är fredagkväll i Melbourne och jag var nere och handlade i närmsta mataffären på Elizabeth St för ett par timmar sedan. Det är en av Melbournes huvudgator och det var glada festande människor överallt, men istället för paljettväska hade jag två tunga matkassar, en i varje hand.

Jag gick på trottoaren och lite längre fram stod en grupp med män. Jag gick till vänster för att passera förbi dem när en av männen tog ett steg och blockerade trottoaren samtidigt som han sträckte ut armarna och slog dem hårt om mina.

Jag har aldrig sett mannen förut och han var i 30-årsåldern, lång, hade brunt hår och blå ögon. Han var trendigt klädd, uppenbart onykter, men det ska medges att han kan ha varit en av de snyggare män jag har sett.

Jag kunde inte bara släppa matkassarna så där stod jag med hans armar hårt om mina och kunde knappt röra mig. Han var så mycket starkare och mer överraskad än något annat bad jag honom släppa mig.

Han släppte ena handen från min arm, flyttade den högre upp och lade den på min hals. Hans ölandedräkt kom närmre min och jag ryckte bakåt. Han log, släppte mig och sade ”kom och krama min vän”.

Jag hade redan gått såklart och nog för att han såg bra ut, men att bli upphånglad av en främling mitt på Flinders Street hade jag verkligen inte lust med. Först när jag gått ett par kvarter och klev in i lägenheten kom olustkänslan, nära ångest.

Det gick så fort att jag knappt hann reagera och jag var knappast rädd med människor överallt, men det var känslan. Att sitta fast, att känna hur mycket starkare han var och inte komma loss.

Tvångsmässigt gå igenom klädsel, men nej jag hade både långärmat och byxor, sneakers till och med, som om det hade gjort någon skillnad. Det var inte jag; det var han och han var bara onykter och ville kramas, men det väckte något annat som är svårare att släppa.

12.14.2009

Konsten att få arbete på en toppreklambyrå. Och bli av med det inom fem minuter.

Det här med att söka arbete är något av ett heltidsprojekt och framförallt är det väldigt dålig timing. ”Hej, har ni något arbete till mig. God jul btw”. Ungefär.

Arbetet är viktigare än något annat just nu och det spelar ingen roll var tjänsten är. Jag är inställd på att flytta, men arbetet måste samtidigt kännas rätt. Jag hade ett långt samtal med en kreatör uppe i Sydney och han sa att han gillade min profil men att det i princip är omöjligt att komma in på en byrå utan Award School och fullständigt omöjligt på någon av de bättre byråerna.

Det är som att ha Berghs på cv:t i Sverige (och det har jag) med undantaget att ingen vet vad Berghs är här och de letar efter Award School istället (det har jag inte).

Så ringde mobilen och en kvinna presenterade sig från en av Australiens toppreklambyråer. Hon ställde massa knepiga frågor och sade slutligen att de hade en ledig junior creative position och att de ville ha mig. Och i ett ögonblick var jag överlycklig.

Sedan frågade hon om mitt visum och eftersom jag inte är australisk medborgare eller har ett partnerskapsvisum behöver jag ett sponsrat arbetsvisum. Det är inte speciellt dyrt men en tidskrävande process att få beviljat och hon avbröt direkt. De var inte villiga att sponsra och således tog de tillbaka sitt arbetserbjudandet. Bara så.

Jag har inte hämtat mig, men jag har redan en inbokad grillfest så jag går väl dit. #FML

Som balsam

Fick just reda på att jag är finalist i the Edge Photo Imaging Excellence Awards 2009. Bilderna ställs ut på ett galleri i Melbourne på ruffigt alternativa Smith St och vinnarna utnämns i morgon kväll.

Det är ett galleri som min vän och street art-konstnär Deb har ställt ut på flera gånger. Jag skulle egentligen på fest i norra Melbourne, men det får bli vernissage istället.

Bilden är på Magesh från en plåtning vi gjorde för ett par månader sedan.

12.13.2009

All I want for Christmas

Det kom ett sms framåt morgonen från en pojke i stan och jag läste småroad igenom, raderade det och somnade om. Det kom ett nytt meddelande idag från samme man som frågade om jag ville gå ut och äta middag med honom. Kunde ta på dagenefterångesten mellan raderna och skrattade lite småelakt.

Jag var ute och handlade när jag hörde mitt namn genom Ipoden och tittade upp. En vän till en vän och han såg alltid lite bortkommen ut, blyg och han brukade inte säga så mycket.

Nu pratade han desto mer, lite för fort och han berättade om sina semesterplaner och frågade om mina. Jag lever i limboland och har inte ro att åka på semester. Det är en stor omställning från att ha arbetat intensivt i ett par år till att plötsligt vara helt ledig, eller hur man nu ska se det.

Innan vi skildes åt stannade han upp och sa ”om du har tråkigt och vill hitta på något, kanske gå ut eller ta en fika eller hitta på något. Bara om du vill och känner för det, i så fall kan du ju höra av dig”. Han rodnade och tittade undan och han såg så obekväm ut att jag log och svarade att det blev bra och började sedan skämta för att lätta stämningen.

Livets ironi att få förslag från pojkar när allt man vill ha är ett bra jobberbjudande.

12.12.2009

Jul men inte vinter

Aldrig känns Sverige längre bort än när julen närmar sig och den australiska julen är klart överskattad. Staden är pyntad med girlanger och på torget står en plastgran med neonljus i rött och gult, men någon julstämning infinner sig inte.

Inget mörker, inga tända ljus, inga lussebullar och inga långa samtal med vänner med stearinljus i fönsterna och lussebullar på bordet. Det går att såklart att köpa värmeljus, pepparkakor och glögg, men det är inte samma sak.

Det är sommar men jag gjorde vid lite vita vinterbilder idag. Fler på fotobloggen.



(jag)

12.11.2009

Illusion

Det är inte en ny installation men jag återkommer till de här bilderna från Japan. En illusion som lockar, retar och är omöjlig, möjligt genom att ändra perspektiv.



12.10.2009

More than a pretty face

Fotografförbundets julfest var nere i hamnen på den trendiga nattklubben Alumbra. Överallt finns speglar, trappsteg och små vrår och trots att jag var spiknykter var det lite känslan av att gå i ett spegelhus och vilja hålla armarna framför sig. I mitten av dansgolvet är golvet av glas och under skvalpar havsvattnet.

Kerry hade jeans och sneakers; jag hade min svarta cocktailklänning med gulddetaljer och ungefär så blandad var klädseln i rummet. Många i jeans, många i kostym och cocktailklänningar, men de stora namnen var samtliga oklanderligt välklädda. Ett par fotografer erbjöd mig assistentjobb och de är skickliga inom sina respektive områden och arbetar en hel del internationellt. Att följa deras arbete skulle ge värdefull erfarenhet men det ger ingen tjänst.

Det var en 150 personer på plats och större delen var män i medelåldern. Det är alltid så och visst fanns det kvinnor på plats, men merparten följer med sina respektive. Slutsats, få kvinnor, många medelålders fotografer med stora ego och flera hade druckit en hel del. Inte alltid en trevlig kombination.

En man rörde mitt lockiga långa hår och förde fingrarna sakta genom det medan han pratade om hur man kunde ljussätta det. Sliskigt och jag backade. När jag kom tillbaka från damernas var Kerry smått i chock efter att samme fotograf hade försökt kyssa henne. När hon ryckte tillbaka hade han pussat henne på näsan istället. (?) Hon är förlovad sedan länge.

Pratade med en sponsor när en höjdarfotograf ställde sig intill utan att säga ett ord. Hon presenterade oss och jag sade med ett leende ”det är lugnt, han har glömt mig varje gång vi ses”. (För saken är den att vi setts flera gånger och varje gång har han presenterat sig som om det vore första gången vi sågs. Varje gång har han också varit onykter och sagt halvlulliga underliga saker.)

Det var visst osmidigt sagt för han omfamnade mig genast och höll kvar armen hårt om min axel, midja och sponsorn sade skämtsamt men med för hög röst ”ta bort händerna från henne”. ”Men hon är så vacker”, sa han. ”Just därför” sa hon.

12.09.2009

Det var en magpie, va?



Fågelperspektiv

Det var rusningstrafik och jag ställde mig i skuggan under ett träd på Collins Street i väntan på Kerry. Plötsligt kände jag något hårt i huvudet och ett högt tjut och det tog ett ögonblick innan jag förstod att det var en fågel som attackerat bakifrån och satt klorna i huvudet. Fågeln i det närmaste skrek och flaxade en meter ovanför huvudet innan den dök igen och igen och igen.

Jag tog det inramade fotot som jag höll i handen och höll över huvudet istället och på höga stilettklackar skyndade jag på stegen bort från fågeln. Bort och bort, den flög efter när jag gick.

Trafiken stod stilla och flera tutade och vinkade, några skrattade. Människor passerade förbi mig, men det var jag som hade fått onda ögat och fågeln fortsatte dyka efter mig. Jag fick gå ytterligare 1,5 kvarter innan den gav sig.