10.28.2009

Uppåt

Jag har aldrig behövt visa mina universitetsbetyg vid en anställning och ingen verkar någonsin ha brytt sig. Inte jag heller, utom de gånger som jag inte har fått ett högt betyg. Plötsligt skaver betyget på ett alldeles närvarande sätt.

En tillfällig lärare valde att låta eleverna i klassen sätta betyg och min klass var mitt uppe i en infekterad queen bee-konflikt där jag tog ställning för läraren och således mot klassen. Det slutade med att jag fick mitt första credit. (Betygskalan här är pass – credit – distincition – high distinction)

Jag lämnade in en överklagan, men det var så komplicerat och så många instanser att jag inte riktigt hade tid eller lust att fortsätta att driva vidare. Det var mer en principsak än betyget i sig, tänkte jag. I veckan kom en lärare fram till mig och frågade varför betyget inte blivit omprövat och att jag skulle lämna in folion igen. I dag fick jag besked att betyget höjts och att det var ett enigt beslut och fick vad som närmast kunde likna en ursäkt.

Jag blev alldeles oväntat glad, inte för betyget i sig, men för att jag fick rätt. (drygt jag vet) Det finns en anledning till att det är bra, en anledning som jag inte ens visste om. Tydligen delas det ut (ekonomiska) priser och diplom till de tre studenter med högst betyg och en lärare antydde tidigare i veckan att mina betyg var höga.

Så är det nog, räknar med HD i samtliga kurser den här terminen med undantag från ett ämne, men samtidigt var jag en total tomte i mörkrum första terminen första året. Jag hade aldrig så mycket som framkallat en rulle film och jag slet i det där förbannade mörkrummet, men jag lärde mig, har tacksamt nog alltid lärt snabbt. Jag har såklart lagt ner mycket tid och kraft på den här utbildningen de senaste två åren. Det är stressande att inte veta vad som händer efter kursen, men samtidigt skönt att gå vidare i nästa projekt.

4 comments:

moi said...

Anne, jag är stolt över dig, även fast jag ju inte känner dig så är jag stolt.

Anne said...

Oj, tack.

Pernilla said...

Du är duktig och jag håller med om att det är det faktum att man får rätt som ibland är det viktigaste. Upprättelse, helt enkelt. Jag har aldrig hört talas om något så galet som att studenterna ska sätta betyg på varandra. Det får ju finnas gränser.

Bra att det löste sig!

Anne said...

Upprättelse, ja faktiskt. Det kändes som en oerhörd lättnad, för det är som du säger, studentbetygssättning är klart överskattad.