8.29.2009

Say a little prayer

Mina syskonpojkar har delat rum sedan de var små, inte för att de egentligen behöver, men det var praktiskt när de var mindre och sedan har de ett lekrum istället. När jag var hemma i julas visade de stolt upp sin astronautsäng, en tvåvåningssäng med raketer, gardiner och fönstergluggar.

Min syster var på begravning igår och när hon nattade pojkarna hade de kommit in på aftonbön och hon frågade vad de skulle önska sig om de fick välja precis vad de ville.

Utan en sekunds tvekan sa min femårige systerson ”Käre Gud, jag önskar att Annevi kommer hem nu.”

Och jag får helt ont i magen och ibland är Australien för lång för långt för långt bort. Mina älskade små syskonbarn.

7 comments:

Doktoranden said...

Sött.

Pernilla said...

Åh. Såklart gör det ont i magen, men det är kärlek och det betyder mycket. Hellre betyda mycket och inte kunna ses ofta än att vara nära men inte betyda något alls. Ha inte dåligt samvete. Man kan tyvärr inte klyva sig itu, bara att acceptera. Istället får man skicka vykort, skriva små brev, skicka presenter.

Anne said...

Doktoranden, mmm. saknar.

Pernilla, ja det är kärlek, barn är så fina.

Johanna said...

Åh, jag vet precis hur det är! Har en hel drös med underbara syskonbarn hemma. En av dem sa till min mor för ett tag sedan att när jag kommer hem till jul ska han pussa mig.

Anne said...

Det är familj och vänner som jag saknar från Sverige, men syskonbarnen allra mest. Försöker nog åka tillbaka någon gång nästa vår och hälsa på dem.

egon said...

och gud så sött. och klart det där värmer i hjärtat så det gör ont. jag som precis tänkte att det är långt mellan sthlm-örebro ska nog inte yttra mig om avstånd.

Anne said...

men allt är relativt och när man inte är där, är man lika mycket frånvarande oavsett var man är.