6.07.2009

En utsträckt hand

Det är märkligt hur det kan gå långa perioder utan relationer eller män som betyder något och sedan hur hastigt det kan förändras, ett möte, en blick, samtal som börjar bubbla inuti och le på utsidan.

Jag träffade en man på ett cocktailparty för ett par veckor sedan och drogs till honom. Jag trodde det var första gången vi sågs, men han skrattade senare och berättade att vi blivit presenterade för varandra ett par veckor tidigare. Han mindes.

Olika sammanhang och först var det helt blankt och sedan, ”oj, det stämmer, the cute guy”. Den andra gången, eller vad jag trodde var den första gången vi sågs var jag uppklädd till tänderna och närvarande; han var det också. Kände mest att jag ville ta det lugnt, ge det tid eftersom det instinktivt kändes bra.

När en bra sak kommer, kommer det vanligtvis in flera. En annan man dök upp och jag smälter i hans närhet, i hans blick som dröjer sig kvar på min kropp. Vi håller det på avstånd, modell katten kring het gröt där bara ett ord saknas, en utsträckt hand behövs. Tror jag, försöker inte.

Jag gör vad jag gör bäst, drar mig undan, lämnar båda i ovisshet, är svalare än jag egentligen känner, men det är mindre press så. När jag orättvist sätter dem intill varandra är de skrämmande lika, olika yrkesval men båda lika kreativa, samma lugna personlighet som känns varm och trygg.

En är tio äldre än den andre och mer etablerad; de har samma hårfärg, skäggstubb och kroppsbyggnad. De klär sig båda i slitna jeans och ändlösa variationer av t-shirts som står i viss kontrast till mina klänningar, vilket de båda påpekat, en viss Bergerkänsla.

I mina ögon är de båda vackra, men det är som en del av mig inte riktigt vill gå in i något, ovillig att medge att jag dras mest till den andre mannen. När han gav mig en lång kram ville jag inte att han skulle släppa, men jag tog ner armarna först.

6 comments:

Pernilla said...

Jag kan bli helt ställd när det kommer en kille (för att inte tala om två samtidigt) som får mig att känna det där lilla extra (eller åtminstone att stanna upp och lägga märke till honom) när han inte egentligen passar in i ramen för vad jag trodde jag sökte.

Det här låter spännande. Please do keep us posted.

* said...

Så härligt vännen. Det är fint med känslor, det är skönt att fladdra iväg. Man behöver det också.

Anne said...

Pernilla, will do. Det är nog ofta så att det kommer när vi inte är beredda på det.

*, kanske är det nyckeln. Att ta det för vad det är, inte göra det svårare än det är, bara låta det vara för vad det är just nu.

Pernilla said...

Touché på att bara låta saker vara för vad de är!

Lisa said...

Underbart! Hoppas att det blir något.... Nyfiken på att höra fortsättningen :)

Anne said...

Pernilla, försöker...

Lisa, ja det är bra, gör mig glad.