Med sänkt blick

På väg till universitetet passerar jag vanligtvis en hemlös man, flera egentligen men han står alltid på samma ställe med händerna kring en plastmugg. Han säger aldrig något till de förbipasserande, skriker inte på uppmärksamheten; han står där stilla med sänkt blick.

Han skiljer sig från flera av de andra hemlösa, hans kläder är lika slitna men han är sällan smutsig och det finns inget av det vilda desperata irrandet i hans gestalt. Det har hänt att jag har sett honom leta efter burkar i soptunnor, men han rotar inte, böjer sig försiktigt över för att se, som i förbigående, som för att dölja sitt sökande. Det vilar en skygg värdighet över hans gestalt, i den sorgsna blicken; den trasiga muggen i hans händer.

En fotostudent gjorde förra året ett fotoreportage bland Melbournes soppkök och bland desperata och härjade blickar stod den skygge mannen ensam i utkanten på ett par bilder. Det var som han inte passade in på något sätt.

Igårkväll gick jag hastigt hemåt i rusningen och tittade i skyltfönster när jag först i ögonvrån såg att jag nästan gick in i något. Den hemlöse mannen stod där stilla mitt i trängseln och jag stannade upp, gick tillbaka och han tittade på mig och slog genast ner blicken, nästan kröp ihop medan han tyst tackade artigt. Jag sa ingenting, men jag kan aldrig låta bli att fundera på historien bakom. Hur en sliten men fortfarande stilig man hamnat med en trasig plastmugg i sina händer, fastnat på en plats där han stått varje morgon de senaste tre åren.