3.30.2009

Fågel Fenix

Min systerson fyller år och han hade fått en fågel Fenix i present så jag började berätta om den magiska fågeln, blandade in lite Harry Potter och tårar som läkte sår, fjädrar som föll, brann upp och hur en ny fågel föddes ur askan. Han lyssnade med spända öron och när jag slutade sa han att det var precis en sådan magisk fågel han hade fått.

Jag fyller år i nästa vecka och har hållit på att ringa och ordna bokningar på restauranger och barer. Full energi på att hitta rätt ställe, ska vara trendigt, men inte med för långa köer, uppklätt men inte för uppklätt så att vänner som inte gillar att klä upp sig kommer in, lugnt så att man kan prata, inte för lugnt så att man kan dansa och samtal fram och tillbaka. Vi har letat upp nya klubbar i mörka gränder men när jag hade bestämt mig så blev det ändå inte som jag ville och allt jag kände var ett ”jag har inte lust att ha en stor fest, orkar inte fixa, hinner inte. Som en trött fågel Fenix firar jag hellre med mina närmsta vänner . Ur askan blir det garanterat stora vilda fester längre fram.

3.26.2009

Bakom designkollektivet

Gick längs med Carlton gardens och förbi de låga husen, stannade, knackade på och klev in i ett hus som kändes studentigt. Halvslitna möbler, stengolv utan mattor gjort för ytterskor inne, nedsuttna soffor med tvätt i högar, disk framme, böcker, flaskor och människor som kom och gick. Gick genom huset och kom ut på en bakgård, vidare ut i en söt liten kullerstensgränd där stylisten jag skulle träffa hade riggat gränden med fåtölj, bord och lampor.

Efter ett par minuter kom en inneboende i strumpsockar ut i gränden; hon läste på Melbournes främsta modeutbildning, några minuter senare kom ytterligare ett par inneboende ut, båda var stylister och sådär höll det på. Människor kom och gick, tittade lite, petade i designen, berättade galna historier, någon kom ut med juice och frågade om vi skulle med till St Kilda på en spelning, en annan frågade om vi ville med på middag, en stund senare kom juicetjejen tillbaka med spetsad juice och en man vid sin sida, sockar byttes ut mot pumps och sneakers, mobiler ringde och kvällen planerades.

Jag behövde skymningsljuset och fotograferade tills det blev mörkt, men det var inte läge att gå ut och festa med en resväska full av kamerautrustning så jag promenerade hemåt i kvällen. En asiatisk familj var ute och sprang, först mannen, sedan frun med ett par barn vid sin sida. Mötte män i kostym med slipsen löst hängande på väg hem, andra uppklädda till tänderna på väg ut.

Jag är sjukt snygg i håret förresten, så länge det varar. Det är platt så platt efter att ha varit hos en ny frisör på Toni & Guy, men trots att håret är nyklippt känns det längre än någonsin. Mitt hår är långt och lockigt och det tar alltid lång tid att klippa och det gjorde det den här gången också, men han tog sig tid att göra det klart, att platta det tills det blänkte. Dessutom kammade han ut mitt hår utan att trassla till det eller dra mig i håret en enda gång; det har jag inte varit med om, inte ens jag gör det. Lycka att hitta en ny bra frisör.

3.24.2009

I can carry you on my back

Det är tungt att vara fotograf rent fysiskt, kamera, objektiv, dator, stativ blir lätt tio-femton kilo att släpa omkring på. Det blir för tungt och jag har letat efter en kameraväska på hjul till och från studion och slutligen hittat vad jag vill ha. Problemet var att den var restad i Australien och import skulle ta 6-8 veckor med båt från USA. Jag letade grossister och nämnde det för mamma när vi pratade i förra veckan. I dag kom det ett paket från Sverige med en carry-on kameraväska, precis den jag ville ha. Jag har de finaste föräldrar man kan ha.

Paketet var smått gigantiskt förstås och när jag kom in i hotellobbyn, där jag bor, stod ett gäng med vältränade aussigrabbar vid hissarna. De kommenterade mitt paket och en av männen lyfte upp det med ett ”jag bär det, love” och lät mig gå före in i hissen. Hehe, söt var han och det passade mig utmärkt, mina axlar är ömma efter att ha burit studioblixtar hela dagen. Hemleverans tack, fast han fick dock utstå pikar i aussianda hela vägen upp.

3.21.2009

En ensam text

Ibland halkar man in på bloggar som man aldrig följt, man vet inte vem personen är bakom, vet inte vad som hänt, vad som är på väg att hända. Bara en post. En text om kärlek.

Du vet redan

Jag träffade en man jag tycker om igår; han är snabb i tanken, ser bra ut och pratar med charmerande överklassengelska men mest tycker jag om samtalen. Han brukade ifrågasätta mig på ett bra sätt, ge andra vinklar och jag uppskattade det, inte alltid, men när det behövdes.

Han var ur fas igår, hade tappat självförtroende, inte dragit in de arbetena han behöver, inte tagit plats och det går inte. Han vet det också och han berättade om chanser han inte tagit och hur han letade efter en mentor, någon att ge vägledning och berätta vad han skulle göra.

Jag tänkte på hans ord när jag gick hem och att han egentligen redan vet vad han behöver göra. Det finns inga genvägar och det här är ingen bransch som peppar eller uppmuntrar, ofta finns det ett tryck nedåt och styrkan måste komma inifrån för att hantera det.

Jag skrev ett mejl och sa det jag tänkte, men raderade det. Inte min sak och jag kan inte vara den som lyfter. Jag bryr mig och visst peppade jag när vi sågs, gav nummer att ringa, människor att besöka, tävlingar att skicka in bilder till, men det är upp till honom att ta eller inte ta möjligheterna.

3.18.2009

Come on ladies

Lämnade stan före sju i morse för att hinna ut till Canon och tillbaka innan morgonens första genomgång och mötte en uppgiven kursare. ”Jag orkar inte; jag fixar det inte” sa hon med röda ögon i, blå under. Det finns mycket att säga, en sak att göra och med ett ”come on ladies” lämnade vi stressiga Swanston Street och gick in i China Towns smala gränder, käkade billiga dumplings på ett småläskigt hak och slog oss sedan ned på utomhusbaren Section 8 (aka Container Bar).

Det är asfalt, träpallar och en av mina favoritbarer/kafé, speciellt på eftermiddagen tidig kväll. Den har blivit lite för hypad kvällstid, speciellt eftersom populära St Jeromes ett par gränder därifrån lägger ner, men eftermiddag är Section 8 fortfarande guld. Vi beställde in en runda drinkar, satt i skuggan i sensommarvärmen och pratade om män, om Sydney och om livet efter utbildningen.

En timme senare var vi tillbaka inför kritikpanelen och så mycket mindre prestigelöst med sol, dricka och vila i kroppen. Och effektivt, jag har hunnit fotografera långt mer än jag hade räknat med och medan jag plåtade kände jag att golvet gungade och tittade upp, frågade om de andra hade känt jordskalvet. De började skratta och frågade vad jag hade druckit, men så var det inte. Melbourne hade vid femtiden ett andra jordskalv på två veckor, 4,6, sådetså.

3.17.2009

Oh my

OMG. Jag satte nästan mitt te i halsen när jag läste morgonens mejl, eller jag gjorde det. En av mina barndomsvänner, Emilie bodde i Brisbane i flera år tillsammans med sin man, men de flyttade tillbaka till Sverige för en tid sedan. I morse läste jag ett mejl från henne att hon tänkte para ihop mig med en av hennes modellvänner för en plåtning, vacker tjej så jag förstår varför.

Det här var presentationen av mig:

A. - meet Annevi
Annevi is a super smart academic who decided to leave her career and Sweden behind to find her true calling in Australia. Now she is a photography student on the rise. She is a true inspiration and I always mention her name when I talk about strong women. My first memory of Annevi is when we were 7 years old and she was singing and dancing to the eighties hit song "oh mama can´t you tell.."

Min syster gav mig ett kassettband med Lili & Sussie i födelsedagspresent och kanske ångrade hon det när jag spelade det om och om igen på mitt flickrum. På allmän begäran, Oh mama.

3.16.2009

Sure there's a great story

Från och till Kniven

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står det?
sure there’s a great story behind that

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Luft.

3. Vad såg du senast på TV?
Ser aldrig på TV. Senast var i Sverige, förmodligen DVD-något.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
midnatt

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Lily Allen från datorn, tågen som passerar nedanför, klockan från väggen

6. När du senast var ute, vad gjorde du då?
För ett partre timmar sedan, gick hem från studion efter en kvällslektion

7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökningen?
Ratatat spelar på Corner Hotel och bestämde med en vän att jag ska köpa biljetter i morgon om där finns några kvar.

8. Drömde du något inatt?
Drömde om min systers hund när jag vaknade, som att han var där, följde med mig när jag gick upp och gjorde vid frukosten. Satt bredvid vid min vänstersida, lade hakan mot mitt ben när jag åt.

9. När skrattade du senast?
Thea som dansade som en galning när vi testade en ny strobist flash (massa blixtar i täta intervaller som skapar slow motionliknande bilder, typ)

10. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Post-it lappar i rosa och orange, två stora speglar och två töntfula blommålningar som kom i den möblerade lägenheten (och som jag aldrig skulle köpa).

11. Har du sett något konstigt på sista tiden?
Livet är konstigt

12. Vad tycker du om den här utmaningen?
Visst, blir andra vinklar än vanligt.

13. Vilken var den senaste filmen du såg?
Ghost Town och Kill Bill på flyget till Australien

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa då?
Tid. Att skriva. Att berätta. Att resa, kunna hälsa på familj och vänner så ofta jag vill. Resa, träffa människor, skriva, fotografera och berätta.

17. Berätta något om dig själv som folk inte vet om:
Jag kan vara tyst nästan försvinna i ett rum, inte vilja ta plats alls, bara lyssna och observera. Jag tycker relationer är jobbigare än de är roliga. Jag blir provocerad av människor utan etikett, men visar det inte utom när jag var irriterad på en man och sa ett ”och för övrigt håller du glaset fel” i en ton full av förakt varpå han tittade tillbaka i ett förvirrat ”Jag? Vad?” med en blick som totalt gick igång på orden. Så man skrattar istället, tillsammans.

18. Tycker du om att dansa?
Jag har alltid dansat men allt mer sällan på dansgolvet. Jag vill verkligen komma igång med dansen igen och packade ner dansskorna i väskan med till Australien.

19. George Bush?
Min lärare plåtade honom och gick in med en 50mm nära hans ansikte och när han fått bilden blinkade Bush mot honom. Min lärare berättade det här när han inte tyckte att jag inte hade tagit plats och fotograferat nära nog. ”Just get the damn pictures”, sa han och höll fast min blick. Det är så man blir Black Star-fotograf; han är det.

20-21.Vad ska dina barn heta, pojke respektive flicka?
Ni vet Charlotteavsnittet i Sex and the City, alltså hemligt men ja, jag vet. Om det blir en flicka. Och nej, en ännu okänd man har ingenting att säga till om. Något ska man som kvinna ha för att ha fött den/dem.

22.Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Såklart.

Miss Petersson med respektive

Det är något speciellt med män som skriver, har alltid dragits till det. Förföriskt med vackra ord, men ord är ord och en människas ord inte nödvändigtvis samma som människan bakom.

Ord är roligt när det är som bäst och de män jag älskat har varit olika, men de har alla haft en förmåga att uttrycka sig i ord, kanske mest i ord när jag tänker efter. Jag tycker om människor som berättar, men män som berättar med inlevelse så att ögonen mörknar av intensitet kan vara det mest attraktiva.

Jag fick en inbjudan på handgjort papper med guldtext till en förlovningsmiddag. Inbjudan gäller mig med respektive. Det är ett tag sedan det fanns en självskriven respektive, om det någonsin fanns någon; det finns män jag kan fråga; det finns ett par som nog skulle komma om jag frågade kanske skulle vilja det; det är jag som inte riktigt vill be. Det blir så lätt förväntningar och krävande som jag varken har tid eller lust med. Kan be en vän följa med, kan gå med min kamera. Varje förlovningsfest behöver en fotograf, eller?

3.14.2009

Prestationspress

Hon beskriver det så bra. Jag tror alltid jag får anstränga mig med att hålla balans mellan att prestera och att må bra. Jag är en rastlös själ och jag trivs bäst när det händer mycket runt omkring mig, men jag har en tendens att bli helt uppslukad av det jag arbetar med och ibland glömmer jag bort mig själv.

Jag har blivit bättre på att släppa och den här veckan har jag sagt nej till tre jobb (plåtningar) som låg utanför utbildningen. Det var saker som inte var optimala, men som kunde ha varit bra för folion, fast inte för mig.

Dags att vara snällare mot sig själv och prioritera bland saker som måste göras, välja in mer saker som gör livet roligare och någonstans komma ihåg att också prioritera sig själv.

3.11.2009

Happy

Ibland löser sig saker till det bästa och lättnaden sprider sig genom kroppen. Jag tar det bra med mig, har lärt känna en rockfotograf men kommit överens om att inte assistera mer i nuläget.

Min presentation i morse möttes av ett ”good, good start, åh där har du din inledningsbild som exploderar av energi, nej uppenbarligen funkar det inte, hm intressant, ah ja det där gillar jag”. Han visste att jag plåtade igår, såg redigeringstiden i filerna, eller i mina trötta ögon, sa att jag kunde gå hem och jag fick ett par timmars vila innan nästa studioplåtning.

Men bäst är att galleriet har bekräftat min första större fotoutställning. Jag tackade nej när priserna ändrades, men galleriet ville ha mig med och gav mig ett annat erbjudande dagen efter. Det är klart nu och det blir vernissage den 31 juli.

Vi blir nio australiska fotografer som delar på rummen i galleriet i två plan. De vill ha med min undervattensserie, men eventuellt blir det min dansserie istället, oavsett vet jag att sex meter väggyta är min i ett stort vitt rum med blanka trägolv i ett galleri i hjärtat av Fitzroy. Jag trodde inte att det skulle bli i år, men ibland ordnar det sig till det bästa.

3.06.2009

Yum

”Jag hämtar upp dig klockan sju”, stod det på ett sms som kom igår. Jag hade glömt att jag skulle på middag och det var bara att kasta sig i duschen, stryka klänningen och iväg. Vi åkte till I Carusi, som gör Melbournes godaste pizzor och det är som att kliva in i någons kök och menyerna med handskriven font förstärker den familjära känslan.

Det är alltid fullsatt i den lilla lokalen i Brunswick och köket ligger mitt i rummet. Pizzabrödet är inte helt färdigbakat vilket ger den en närmast pannkaksliknande smak i mitten av pizzan och det finns ingen olja som dryper över maten. På min vegetariska pizza låg rostad pumpa, nötter, getost och ett berg av sallad. Yum.

Vi åkte vidare och tog en drink på Mr W, en designad bar i träpaneler och svart marmor som slingrar sig genom den avlånga baren. En installation i tidningspapper längs väggen och the National från högtalarna och det blev långa samtal över en drink. 35 kronor för en vodka cranberry, Stureplan släng dig i väggen.

3.03.2009

R&R

Det var min längsta jobbintervju någonsin, egentligen var det aldrig någon intervju. Hon hade sett min digitala folio; hon hade läst mitt CV och bad mig sätta mig vid datorn intill henne på ett ljust kontor med havsutsikt i eleganta Albert Park.

Hon hade redan öppnat ett par bildfiler, bad mig ta ersätta bakgrunder, ljus och justera hudtoner. Ovan att arbeta med andras filer med någon som stilla ser mina kortkommandon och jag snubblade lite över penslar och masker men efter en stund kommer man in i sin rytm och när jag var klar skickade hon iväg bilden till kunden.

Vi korsade gatan och beställde mat på en restaurang, satte oss på strandterrassen och ägaren sa att det var en dålig idé med tanke på stormen som var på väg. Det var vindstilla så vi log lite och svarade att vi nog hann äta vår mat. Det gjorde vi inte. Fem minuter senare piskade sanden upp och vi fick fly in i den glasade restaurangen och kyparen log tillbaka.

Hon gav mig designarbete och eftersom hon arbetat i många år som fotograf på Rolling Stone Magazine satt jag med foton på Ben Folds, The Veronicas, The Presets, The Screaming Jets och andra omslagsbilder. Det blir mer fotoassistentjobb; vi har bokat in flera gig.

3.02.2009

Episkt

Att visa upp sin folio med bilder är en del av varje fotografs vardag, eller i alla fall nya fotografer. På samma sätt som kända skådisar inte längre behöver gå på audition har de flesta etablerade fotografer en agent som springer omkring med folion. Jag går själv omkring med min.

Jag har visat min folio många gånger, för fotografer, för kunder, för vänner och vanligtvis är det en av två reaktioner. De som bläddrar sida efter sida och markerar alla ”fel” de hittar och som påpekar allt de inte tycker om i folion, eller de som tycker om det mesta och sprider superlativer runt omkring.

Till viss del beror det på vem som går igenom folion och från lärare eller fotografer förväntar jag mig bildanalys. Det handlar om att lyssna och ta in, men det är viktigt att minnas att det är en persons åsikt och ens eget val att ändra, byta ut eller låta vara kvar, oavsett kritik.

Att visa sina bilder är att visa en del av sig själv, att ge något. Om du hör någon sjunga skulle du efteråt kommentera de toner som var fel eller lyssna och ta det för vad det är? Om du såg att någon köpt en ny klänning, skulle du kommentera att du inte tyckte om den eller skulle du inte säga något alls? En avsaknad av kommentar säger mer än en kommentar på samma sätt som copywriter inte sätter ut utropstecken. Ingen anledning att skrika något som redan är uppfattat.

Men det finns undantag. En gång visade jag min folio hos en av Australiens främsta reklamfotografer. Han bläddrade igenom min folio utan att säga ett ljud om bilderna, medan han pratade om annat. Jag tog det för ointresse, efteråt fick en av min fotolärare ett halvt utbrott när han hörde att jag inte avbrutit och frågat fotografen vad han egentligen tyckte. ”Det är bara ett spel och du måste lära dig spela det” och tyckte att jag just missat en chans. Varje gång man visar sin folio lär man något nytt, om sig själv, om personen framför. Igår sa min ljussättningslärare att jag skulle ta ut mina mer realistiska bilder för att de inte längre passade in. ”Din folio är episk, som små berättelser samlade under en pärm”. Det är nog den finaste kommentar jag någonsin har fått.