2.02.2009

La musique

Vita dukar, gammelmormors guldservis, gnistrande kristallglas, slipsar och klänningar och en systerdotter i rosa prinsessklänning. Vi firade min systerson som fyller år nästa helg när jag är i Australien; jag firade min andre systerson som fyller månaden efter; de andra firade min födelsedag också. Ingen firade att jag reser om några dagar men det fanns där som en liten fläck på en nymanglad duk.

Min syster gick bort till pianot efter middagen och lyfte på pallocket där jag brukade gömma undan mina noter. Hon tog upp en blandning av Mozart, Offenbach, Lloyd Webber, Bizet och Fauré, satte sig vid pianot och började spela, som hon alltid gjort, när vi bodde hemma och långt senare.

Hon spelade i timmar; jag sjöng i timmar. Det är först de senaste två åren som jag inte har tagit klassiska privatlektioner och inte har sjungit regelbundet i körer, ensembler, solo, operettsällskap, på scen och utanför scen.

När min syster kompade och jag sjöng mina gamla arior spred sig värmen i bröstet och leendet växte. Rösten är otränad men tonerna sitter. Jag vill få in musiken i mitt liv igen. Inte för att jag måste, men för att jag vill. För att jag blir glad av det.

3 comments:

Owe said...

Det är bra att du blir glad Anne,

musik skall byggas utav glädje,

av glädje bygger man musik.

Jag tror att du blir glad av både solosång och körsång som ger olika saker bland annat känslor.

Pernilla said...

Åh, jag med! Jag har börjat sjunga i en gospelkör nu. Det känns fantastiskt bra. Ska söka upp en annan kör också som komplement och sen får vi se om det blir sångpedagog också. Behöver verkligen sätta fart på min sång.

Anne said...

Owe, musik är alltid rätt.

Pernilla, det känns som att du redan har kommit på plats efter flytten. Nice.