2.12.2009

Ingenting kvar

Min lärare kom in svartklädd i rummet. Det var ingen som reagerade på färgen. Hon satte på projektorn och började prata kring bilderna. Det första var ett panorama över ett kuperat torrt australiskt landskap. Det var rök från väst till öst. ”Jag bor här” sa hon och pekade på en dal strax nedanför röken.

När elden var tio minuter från hennes hus hade hon tagit med sin lille son ut i bilen och lämnat huset. Bara en fotograf stannar bilen och dokumenterar när elden är bakom. Hon pekade på ett område strax till höger och hon kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. ”Här förlorade jag många av mina vänner. En var min elev.”

Hon fortsatte berätta hur hon och hennes son körde in till stan på lördagkvällen och möttes av uppklädda människor på väg ut i natten. Hon talade om det overkliga i att människor flydde för sina liv några få mil därifrån.

När de ett par dagar senare återvände hem stod hennes hus kvar, den närmsta byn var jämnad med marken. Inget liv kvar. Hon talade om en annan grannby som osannolikt stod kvar utan att ha berörts av elden. Butikerna var stängda för det fanns inga människor kvar, kvar i butikerna låg mediciner som ingen hämtat ut. Tystnaden ekade över stan. Sedan skulden, skulden i att ha överlevt när så många var borta.

En av mina kursare satt fast på en båt i en marina. Hon var ensam eftersom hennes familj skulle komma senare. Hon kunde inte komma därifrån på grund av att tre olika bränder omringade området varav en av dem var på väg rakt emot henne. Det kan låta säkert att vara på en båt, men lågorna slog femton meter höga och sög åt sig syre och floden hon var på var inte bred.

Hon hade varit vaken i två dygn, hällt vatten över båten, medan röken var så tjock att hon inte kunde se handen framför sig. Det fanns ingen el, men hon hade sin mobil. Hennes familj och pojkvän grät, men hon hade tur. Ett par dagar senare körde hon igenom de utbrända områdena och tog sig hem.

Hon arbetar extra som fotograf på en dagstidning och hon hade kameran med sig, men hon hade inte tagit några bilder. ”Jag kunde inte”, sa hon. ”Det fanns ingenting kvar”.

3 comments:

sakomsolen said...

Oj så starkt att läsa.

Owe said...

Jag förstår mer väl vilken enorm katastrof det är för alla berörda både för de som överlevt och för de som dött.

vind och eld kan skapa olidliga sår i själen det är inte lätt att ta bilder när bilderna sätter sig fast för evigt med stora sår i själen.

Det gör ont i själen.

Anne said...

Sakomsolen, det är så många berättelser och fortfarande lever många i en känsla av overklighet.

Owe, ja katastrof. Lager av sorg, de som förlorat familj, de som förlorat vänner, de som förlorat hem och de som inte förlorat något. Det kommer ta tid.