10.30.2008

Please

Mycket var uppbokat när jag köpte min resa och jag har ett alltför långt mellanbyte i Europa. Jag kommer vara trött, kanske småtjurig och förmodligen sjukt uttråkad. Så jag tänkte att ni kan få ge mig något att se fram emot att läsa. Om ni vill.

1. Vad gör du om dagarna?
2. Var bor du?
3. Hur länge har du läst min blogg?
4. Är det något du vill att jag ska skriva mer om? Mindre om?
5. Din favoritlåt just nu?
6. Känner vi varandra/Har vi träffats? (Hur?)
7. Nämn en blogg som du tycker om.
8. Önska något. Vad som helst!

Nedräkning

Sista timmarna i Melbourne. Sitter vid datorn i burspråket där jag suttit så många gånger förut. Det åskar nu, blixtrar och haglet har just börjat vräka ner, men innan jag har skrivit färdigt kommer det ha slutat igen.

Tittar ut över staden, människorna som hastar förbi längs med flodstråken, vattnet, båtarna som passerar och funderar på om jag sitter här nästa år igen. Det står så på returbiljetten, finns projekt att återvända till, sista året på min utbildning, soloutställning som jag börjat skissa på, men jag har slutat att definiera.

Folion är nedpackad i resväskan, finns möten i Europa, en byrå, andra projekt. Tar det som det kommer när och om det blir konkret, låter det flyta nu. Helst skulle jag snabbspola fram resan till tiden jag står i ankomsthallen. Längtar dit, ändå sitter en känsla av vemod i som jag inte kan skaka av. Ännu ett uppbrott och de senaste tre åren har varit som ett intensivt zappande mellan Sverige-Frankrike-Sverige-Australien-Sverige-Australien.

En vän skickade ett mejl och berättade att livet lekte, att hon hade köpt en stor våning i stan med sin sambo och hennes nystartade företag blomstrade. Hon frågade hur det gick med arbete och kärlek.

Det är bara två år sedan jag hade ett stabilt arbete som svensklektor vid ett franskt universitet. Mycket har förändrats men jag tvivlar inte längre att jag kommer arbeta inom det kreativa området, exakt var spelar mindre roll. Trivs bäst med variationen, men saknar stabiliteten jag en gång hade. Inga band ger frihet; frihet är överskattat när man är ensam sjuk. Och något har förändrats. Jag är tystare, omvärderar, går in i tankar. Det är en lång resa kvar.

10.29.2008

Moment 32

Om jag inte hade blivit sjuk hade det förmodligen blivit Sydney. Garanterat ett par dagar, möjligen med flytt i februari. Jag har varit sugen på Sydney sedan jag var där senast. Jag sökte och visst hade jag kontakt med en fotostudio, men egentligen handlade det om något annat. Ett produktionsbolag.

De gör mest reklamfilm, stora kampanjer, men även mer informationsinriktat material. Det mesta sköts inhouse, från design till filmproduktion.

Ägaren svarade några minuter efter att jag skickat mitt cv. När jag ringde upp honom på den avtalade tiden var han mitt i en inspelning och det var svårt att höra hans röst. Han hade tydligen svårt att höra min också och jag blev nervös och började prata helt ofokuserat. Han bad mig ringa upp dagen efter.

Funderade på om jag ens skulle ringa; det kändes ändå kört. VI pratade över en halvtimme och jag tyckte instinktivt om honom. Tror han försökte definiera mig, men hamnade i en diskussion om vad jag gjort inom rörliga medier, foto, grafisk design, copy och reklam. Det var mer som ett öppet samtal och han frågade varför jag inte sökte byrå i första hand, att det borde vara så enkelt för mig att komma in (inte) och gav mig sedan telefonnummer till ett par personer i Sydney.

Reklambranschen går på halvfart i Australien och nyanställningar är inte direkt aktuellt. Filmproduktionen i Sydney har gått ner 30%, ändå var han inte ointresserad, snarast rak. ”Jag vet faktiskt inte var du skulle passa in här, men jag är sugen på att anställa dig.” Inga löften. Han frågade om jag hade vägarna förbi. Det hade jag egentligen inte, men det hade jag naturligtvis haft om jag inte hade legat utslagen i lunginflammation. Det är bara en timmes flyg till Sydney. Den här gången blir det 32 timmar till Europa istället.

10.22.2008

Duvmannen

Nedanför mitt hus, precis före floden finns en bro där tågen passerar i ett ständigt brus. Under bron finns några bänkar med utsikt över vattnet. Ofta sitter där en man. Kanske är han hemlös; han är skygg, tittar sig oroligt omkring, flackar med blicken när passerande kommer förbi, gömmer undan påsen han har i handen. Det skulle vara lätt att ta fram teleobjektivet och fotografera honom, men jag vill inte störa hans rum. Han verkar inte ha något eget och det lilla han har vill jag låta vara hans.

Han tittar åt höger, åt vänster och sedan tar han fram påsen och genast flockas duvor i tiotals runt omkring honom, som om de känner till hans rörelser. Han sträcker ut händerna och duvorna sätter sig på hans armar. Han flackar med blicken och när någon kommer förbi rycker han undan påsen. Duvorna sprids och han vänder sig in mot bropelarna, verkar snarast rädd. Försöker smälta in osynlig mot det grå.

Han tittar sig misstänksamt omkring och tar upp påsen och genast är fåglarna tillbaka runtomkring honom, på honom. Det sprids ett leende över hans ansikte, som närheten av en älskades beröring. Men när innehållet i påsen tömts och han inte har något mer att ge flyger fåglarna bort från honom. Han står där ensam. Slår ner blicken, går tillbaka in i det grå.

10.20.2008

Moi

Moi

Foto: Andrew.
På bilden: jag och en kalasdyr kopp.

Kanske minns ni att jag hoppade in som modell i studion förra månaden. Det var kväll och jag hade redan haft två modeplåtningar när Andrew frågade om jag kunde sitta för honom. Han behövde röda läppar. Så jag satte på nytt läppstift.

Tekniken kallas high key där bilden exponeras åt höger och allt görs ljusare. Min hy är inte fullt så vit annars. Och jag brukar inte ha vita fjädrar i håret.

Lunginflammation

Tydligen. Läkaren var inte nöjd med att jag inte svarat på medicinen som jag borde. Ny antibiotika och flera prover.

Det var en robust äldre dam med östeuropeisk brytning som skulle ta blodproverna. Hon verkade brysk och när hon tog fram nålarna tänkte jag att det här kommer nog göra ont. Det kändes inte när hon fyllde provrör efter provrör och hon var riktigt rolig när hon började prata.

Jag är sjukskriven veckan ut och det är bara att acceptera att jag behöver vila. Tror inte jag har varit sjuk så här länge någon gång tidigare. Och jag är mer än uttråkad. Vad läser ni? Vad lyssnar ni på? Ge mig lästips. Bloggtips. Musiktips. Anything really.

10.19.2008

Ett öga trött

Jag har gått med en inre dialog på repeat hela dagen. Ska ta bilderna; orkar inte ta bilderna. Gick upp i morse, åt och duschade. Kom ut ur duschen, klädde om, struntade i att sminka mig, kunde inte bry mig och var så trött att jag satte mig i soffan. Och somnade.

Vaknade ett par timmar senare och tänkte att jag behövde gå iväg till museet för att plåta, men kroppen vägrade. Satt vid datorn en kort stund men var så trött att jag somnade igen. Vaknade, insåg att jag aldrig skulle orka gå till museet men tänkte att jag åtminstone kunde ta sista bilden i en annan serie som ska lämnas innan jag reser.

Viljan vann och jag satte på mig en cocktailklänning. Behövde skugga och sol utomhus, gick utanför huset ner till floden, satte upp stativet och tog bilderna på en kvart. Sedan var jag så trött att det bara inte gick mer och jag korsade gatan på väg hem.

En bil tutade och ”yada yada whatever” tänkte jag, tittade ner och såg att min cocktailklänning satt fast vid väskan på vänsterhöften med strumpbyxorna synliga hela vägen upp. Fint. Jäkla glansiga klänningar, om man inte passar dem har de en tendens att kasa upp och fastna mot handväskan. Oh well, alltid gläder man någon.

10.18.2008

Romeo

En av mina vänner gick in på ett café i Carlton. Ett café hon brukar gå till, beställde in en latte, satte sig vid de stora fönsterna mot Lygon Street. Hon log igenkännande mot mannen som kom in med kaffet och när han gått fick hon syn på en lapp. Hon vecklade upp och såg de handskrivna raderna. ”Ring mig”. Hon lämnade ett meddelande att han kunde ringa henne kvällen efter när hon skulle vara hemma.

Han ringde. De träffades och orden vällde fram. Han arbetade extra ibland på caféet för att hjälpa ägaren, som var en vän till honom. Egentligen var han egenföretagare men han hoppades alltid att hon skulle komma in till caféet. Att han till slut hoppade in och arbetade mest för att få se henne. Han hade väntat på avstånd i nästan ett år. Sa att när han erbjöd sig att hjälpa henne med något tekniskt i våras hade han menat det, tagit det för ett avvisande att hon skrattat bort det. Han var förälskad, hade framtidsplaner, talade om resor, talade om henne, att han drömde om familj med henne.

Slow down Romeo (när han nu slutligen fått upp tempot) eller bara alldeles överväldigande romantiskt? När jag träffade min vän hasplade hon ur sig den här historien på ett par minuter. ”Jag ska inte ha något barn nu såklart”, fortsatte hon men ögonen glittrade och hon satt där med ett leende. ”Men, när hände allt det här?” sa jag överraskat.

Det var helt nytt. Hon är vacker och det finns alltid nya män runt henne, men hon har ett sorgligt pärlband av trasiga relationer bakom sig. Hon skrattade bort hans ivrighet och jag har aldrig sett henne lyckligare. Det är bra, oavsett vad det blir. Och jag kom på mig med att le lite för mig själv när jag promenerade hem efter att vi skilts åt.

10.17.2008

I Melbournes gränder

Många av Melbournes bästa barer och klubbar ligger gömda i slutet av någon mörk gränd. The Croft Institute ligger i China Town.




Ladies

10.13.2008

Olika grader av trötthet

Jag gick förbi hallspegeln och tvärstannade. Håret var smutsigt och huden oren uppenbart inte trivts med feberväxlingarna. Jag renbäddade och tvättade håret ansiktet. Kände mig friskare men helt utmattad efteråt och däckade i soffan.

Det har varit maraton i Melbourne och jag slötittade lite på intervjuerna på TV. Reportern sa ”du ser trött ut” och sträckte över mikrofonen till löparen. Jag funderade på vem som var tröttast. Löparen eller reportern. Förmodligen jag.

10.12.2008

Pannkakor. Sort of.

Febern har lättat en aning, men kroppen är fortfarande tung av trötthet. Jag beställde upp frukost och valde något som jag sällan äter. Pannkakor, gott så gott. Jag hoppades på röd sylt och grädde i bästa rödvita husknutssvenskhet.

På tallriken låg ingen sylt såg jag besviket, men något fluffigt vitt och jag började äta. Det var smör. Smör! Visserligen uppvispat, men det ville jag absolut inte ha på mina pannkakor och jag petade bort bäst jag kunde. Med närmare eftertanke har jag aldrig sett vispgrädde här, osäker på om det finns.

Sedan fanns en skål med sirap och det har jag aldrig haft på pannkakorna heller, men tänkte att det var värt att testa. Men nej, för klistrigt. Nu är det såklart inte så avancerat att göra några pannkakor själv. Om man har ett platta att steka dem på.

10.09.2008

Vi packar

Casa mia

Jag sa upp min älskade lägenhet i dag. Omringad av flyttkartonger. Jag avskyr att packa och det är min andra flytt i år, åtta månader blev det den här gången. Sex månader innan dess. En dag ska jag fylla mina bokhyllor igen.

Ett par rosa flaskor

Mount Franklin säljer mineralvatten med blå korkar och mineralvatten med rosa korkar. Av de senare går en viss procent av försäljningen till bröstcancerforskning. Publicis Mojo har gjort reklamen för de rosa flaskorna som sitter uppklistrade över stan.

Kampanjen har blivit utskälld från olika håll, men jag tycker den är ganska lysande i sin enkelhet. Copyn kunde möjligen varit smidigare.

10.07.2008

Sorry love

Företagsledaren på ett produktionsbolag i Sydney kommer ner till Melbourne i morgon och han ville träffa mig. Vi hade bokat in en intervju på eftermiddagen. Det kom ett meddelande ikväll där han frågade om visumstatus. Jag kan arbeta deltid på mitt studentvisum, men för en heltidstjänst behöver jag ett sponsrat visum och det kostar en del för företaget. En hel del.

En kostnad han inte var villig att ta och med ursäkter avbokade han mötet. Bad mig höra av mig när jag hade ett permanent visum. Som byråerna sagt.

En fotostudio i Sydney skrev att de ville träffa mig om jag hade vägarna förbi. Tre veckor kvar till folioinlämning och jag har ett antal större fotoprojekt att avsluta samt en dokumentärfilm att klippa. Jag har inte direkt några tankar på att dra till Sydney några dagar. Eller det kanske jag har.

10.06.2008

Måla med ljus

Jag har feber. Tror jag. Jag har ont i halsen. Vet jag. Klev just innanför dörren och skakade på huvudet när jag såg ansiktet i hallspegeln. Svarta kolmärken från pennorna. Jag förstår inte hur jag lyckas med det. Varje gång.

När jag var liten och skulle göra min pianoläxa och det inte gick bra blev frustrationen allt större. Så jag tog i lite mer och spelade fel lite mer högljutt tills jag tryckte ner alla tangenterna. Ungefär så gick det till på krokin i kväll.

Linjerna var så fel att jag tryckte lite hårdare och fick dem att bli ännu mer fel. Grace såg min frustration och bad att få kolet. Bröt det i småbitar. "Se här" sa hon och drog en lång linje från fjäderlätt till hårt till bred medan hon sa ljus. skugga, mörker. ”Det är inget foto. En teckning är så mycket mer än teknik. Var är stämningen? Känslan? Rörelsen?”

Känns det igen? För ett par tre veckor sedan fick jag kritik på mina foton att jag hade tappat hjärtat i mina bilder. Att tekniken blivit bättre men att jag slutat berätta. Det var vad jag behövde höra för att kunna komma vidare och mina bilder har blivit bättre sedan dess. De blev bättre för att jag slutade fotografera vad jag trodde förväntades av mig. När jag fotograferade sådant som jag känner för.

De självklara svaren är ibland de svåraste att nå fram till. Efter Graces linjer blev det lättare, roligare. Ibland tror jag det är mitt problem. Jag blir så uppslukad av att försöka göra rätt att jag glömmer bort att ha roligt. Och att skapa bilder är roligt. När man inte envisas med att trycka ner baspedalen.

10.05.2008

Jag kan vara vad du vill att jag ska vara. Om jag vill.

Han hörde av sig. Han som jag ville. Snabbt. Han vill ha mer, ber mig skicka över min designmapp. Jag ville ge, men upptäckte snart att jag stod handlös. Min utskrivna grafiska mapp ligger intill mig, men de digitala filerna finns i Sverige. Min dator fick en kallsup förra vintern och jag lämnade Sverige hastigt och med en ny dator under armen. Jag hade inte en tanke på att ta med filerna (för jag hade säkerhetskopior) och det kändes inte viktigt då.

Jag vandrade omkring irriterat i lägenheten under morgonen och funderade på expresspost och hur lång tid det skulle ta att göra om utvalda arbete. Mina grafiska profiler, mina förpackningar, mina illustrationer och flera av mina annonser är jag nu utan.

När jag var i Sydney på ett cocktailparty ojade sig en creative director över hur många oinspirerade mappar han såg. Mappar med innehåll som speglade vad mottagaren förväntade. ”Ingen blir inspirerad av det” sa han med emfas på varje stavelse. I min fotofolio har jag tagit ut flera tekniskt avancerade bilder som inte brinner för mig och jag håller folion uppdaterad. Van att visa upp och få kritik.

När jag funderade på min designmapp i morse var lösningen egentligen självklar. Jag tänker just inte visa några grafiska profiler eller produktdesign alls. Det gör visserligen min folio mindre komplex, men det är bilderna jag tycker om och att sätta layout till dem. Det är där jag kan bidra. Och det som jag ska visa upp.

Jag har inte lämnat datorn sedan i morse och jag har snart samlat ihop en ny folio av mina bilder och texter. Annonser, inbjudningar, skivomslag och en typografisk artikel. Jag märker att gränsen mellan min grafiska mapp och min fotofolio börjar suddas ut. Jag har arbeten där jag har gjort layout och tagit fotona, andra där jag arbetat tillsammans med en copy och enbart ansvarat för bild. Men jag har också arbeten där jag tagit hand om allt, skrivit artikeln, satt copyn, gjort illustrationer eller fotograferat och gjort den slutliga layouten.

Det är inte alltid välkommet och sällan efterfrågat att vara sin egen lilla minibyrå och förr blev jag nästan generad när jag på intervjuer fick frågan vad jag egentligen var. Jag kan vara vad du vill jag ska vara. Typ. Jag tycker om variationen och även om det gör mig mer svårplacerad ger det mig samtidigt större utrymme.

Det kanske inte passar den man och den byrå som jag ska skicka över filerna till i morgon men min mapp speglar vem jag är och vad jag vill. Och just det sista, vad jag vill har blivit allt viktigare för mig.

10.04.2008

Au revoir tristesse

Vi åkte ut från stan. Långt ut och när vi klev av stod palmerna i rad, de höga australiska träden med glesa kronor, fågelkvitter högt och surrande. Plötsligt märktes det att vi var i Australien. Melbourne är i vissa avseende som vilken annan stad i världen som helst. Det är asfalt och svart klädsel på stressiga gator.

Men nu var vi ute på landet, eller snarast förorten och in i en replokal. Ruffigt och skränigt och in i ett stort garage som var så fullproppat med alla möjliga saker, utom bilar som absolut inte skulle ha fått plats. Det fanns knappt plats för bandmedlemmarna att spela, än mindre för två fotografer men det gick det också.

Vi satt i en bil och filmade. Höga berg i horisonten, solnedgång och vi spelade in intervjuerna. Talade om drömmar och bandets två grundare hade träffats på en filosofikurs. De tyckte att livet var för alldagligt och tänkte göra sitt yttersta för att ständigt utmana vardagstristessen. För dem handlade det om att starta ett band. Deras dröm och de satsar hårt. Jag tycker det var fint. Kampen för att leva drömmen; modet att realisera dem.

Det var mörkt när vi tog tåget tillbaka in till stan och min filmpartner undrade om jag ville hänga med på rave i natt. Hon skulle det. Jag är fortfarande seg från gårdagsnatten.