9.27.2008

James Nachtwey

En av vår tids mest kända fotografer är i Stockholm. James Nachtwey är på vernissagen i dag kl 13-16 på Lydmar hotell. Seså, det finns fortfarande tid.

Min syn på krig förändrades när jag såg en krigsdokumentär av honom. Det här är ett hastigt klipp, men ger ändå någon slags bild. Jag tänker på en annan krigsfotografs ord "if your pictures aren't good enough, you're not close enough," Robert Capa, som tog de enda filmrullar bevarade från dagen-D. Inte från luften, utan med trupperna som vällde in över Normandies stränder. Att det sedan var en fotoassistent som förstörde nästan alla rullar genom att bränna dem i värmeskåpet och endast ett par historiska rutor finns bevarade är en annan historia. Men Capa var där.

Porcelain

Porcelain

9.24.2008

Lång natt

Plåtade nattklubb igår. Plåtade cocktailklänningar i morse, champagne på eftermiddagen, choklad i kväll. Jag gick hem från studion med kameraväskan över axeln, släpade på en resväska innehållande all rekvisita och en öppnad champagneflaska i handen. Som en femme fatal gone bad.

Kombinationen dra på cocktailklänning, dricka champagne, äta choklad och bege sig ut i natten känns hur lockande som helst. Tanken var att jag skulle vidare till Fitzroy där det är avslutningsfest på galleriet där jag ställer ut, men plåtningarna drog ut på tiden. Istället för att dra på cocktailklänning blir det till att ägna natten att redigera cocktailbilderna. De ska skrivas ut i morgon klara för presentation.

9.22.2008

Cullbergbaletten

På lördag och söndag kan ni se Cullbergbaletten dansa på moderna museet. Jag älskar Cullbergbaletten och deras tolkning av fröken Julie är fortfarande det bästa jag har sett i dansväg.

Det här är aningens mer abstrakt. Dans och koreografi Alexander Ekman.

Transparent II

9.21.2008

Mermaids

Nu ska jag gå ner och simma. Och jag kan inte låta bli att lägga upp den här lilla prisbelönade reklamfilmen av Gondry. Underwater Love.

9.16.2008

Save Me

Glasögonen var färgade i neongult och grönt, rött hår och matchande strumpor. En kvinnlig fotograf med starkt politiskt och socialt engagemang, med stora utställningar, löpsedlar och publikationer bakom sig. Hon grundade även ett cirkuskompani som nu är Australiens främsta. Stark karisma full med entusiasm för sitt arbete. Hon presenterade sig som ”konstnär som har sin inkomst genom fotograferande”.

Jag var tvungen att fråga kring hennes distinktion mellan konst och foto, mellan eget arbete och kommersiellt arbete. Det var nästan som hon bad om ursäkt för inkomstdelen och förklarade att hon hade barn att försörja. Jag vet inte varför konstnärer ofta känner behov att försvara att de måste ha en inkomst för att överleva, för att kunna fortsätta producera. Jag har aldrig hört en tjänsteman förklara nödvändigheten i en inkomst.

Hon berättade att det alltid har varit relationer som intresserat henne mest och hon har gjort serier i relationer mellan generationer, mellan mor och dotter och relationen mellan manlig vänskap.

En av hennes nuvarande utställningar handlar om vattenbristen och dess effekter. Det syns inte i stan, men alla är medvetna om vattenbristen. Landsbygden är hårdast drabbad och när vattnet tar slut dör samhällena och jordbruket. Det är många fotografer som är inblandade i att dokumentera förändringen och frågan är långt djupare än att visa röd torkad mark med döda får och hästar.

Hon valde att gå in och intervjua äldre australier på landsbygden och ställde frågan vad de skulle ta med sig om de kunde rädda en sak. Någon talade om trädgården, en annan om ett träd som stått i generationer. Den mening som stannade kvar var ”Ingenting. Jag vet att jag egentligen inte kunde rädda något”.

9.13.2008

Tomt

Galleriet var överfyllt med människor igår, ändå var det flera ansikten jag hade hoppats se, som jag saknade där. Det kommer mejl från vänner som sett mina foton och kommenterar. Snälla saker, uppmuntrande ord. Men jag kan inte ta in det; samtalet om bristen på hjärta i mina bilder överröstar det mesta. Jag tog fram kameran i dag och försökte arbeta vidare på serien, men det låser sig. Blir ångestfyllt, så jag slutade och tog spårvagnen till IKEA istället.

En italiensk modefotograf, som jag känner, hoppade på och han satte sig intill mig. Han målar sexpack på sina manliga modeller och förbättrar verkligheten där han kan. Han pratade entusiastiskt, gestikulerade vilt och frågade vad jag arbetar på. Jag sa att jag hade vernissage igår; förbättrade verkligheten. Eller det var ju sant. Jag har ett par veckor på mig att göra om serien och lämna in de inramade bilderna. Jag vet inte var jag ska börja.

9.12.2008

Vernissage

Kön ringlade sig meterlång utanför Brunswick Street Gallery. När jag kom in var det absolut packat och det tog tid att försöka ta sig igenom rummen. Värdefullt att höra okända människor kommentera ens arbete.

Det fanns många Melbournefotografer på plats och jag pratade mest med en fotograf jag träffade och festade med i Sydney. Han ställde också ut, men det var första gången han såg mina foton. Han är stark konceptuellt och arbetar främst kommersiellt.

”Är du stolt?”, frågade han. ”Du måste vara stolt”, fortsatte han i avsaknad av svar. Jag är ganska säker på att han inte gillade mina dockor. Vi tyckte olika om det mesta, vilket var ganska befriande på sitt sätt. Vi lämnade galleriet tillsammans när det började droppa av. ”Vad vill du?”, frågade han och hade jag velat, hade jag frågat vad han ville. Det gjorde jag inte och han gav mig en kram. Ett vernissage avklarat.

I tomteverkstaden

Det var som att komma in i en gammal bokhandel med hyllor från golv till tak, men istället för böcker svämmade hyllorna över med tapetrullar. Expediten frågade vad jag letade efter. ”Börja där”, sa han och sedan lämnade han mig att rota omkring.

Det fanns gamla tapeter, mönstrade tapeter, medaljongtapeter i alla tänkbara och otänkbara kombinationer, mycket maximalistiskt men jag letade mer minimalistiskt.

Jag såg den direkt, en chokladbrun med rosaringlande mönster i ena sidan och mörkbrun i andra. Jag ska fotografera rosa bubbel och choklad och färgerna matchar perfekt. Ska bli en affisch för vin och matfestival.

Jag sneglade på prislapparna och de importerade tapeterna kostade därefter. Expediten dök upp igen i ett spretande hår som lockade sig i kritvita skruvar. Han var nog i 55-årsåldern och talade med en irländsk accent som var ovan för mig. Han tittade på de två tapeterna jag höll i handen och sa ”du kan låna dem för en låg summa”. Jag såg förmodligen lika överraskad ut som jag var och han bara log. ”Din personlighet är mjuk; din aura klar och känslig. Nu ska vi se till att du får ut ditt arbete; jag hjälper dig gärna. Låna rullarna och se vilken som funkar bäst i studion. Kom tillbaka när du är klar”. Som den snällaste lille tomteman man kunde tänka sig. Och jag har den finaste fina backdropen.

9.11.2008

Birthday Boy

Sejong Park vann en Oscar 2005 för bästa kortfilm med animerade lille Manuk. Lika vackert som sorgligt berättad.

Var är hjärtat?

Min lärare sa att hon behövde träffa mig och vi var ensamma i rummet när hon började fråga vad bilderna i serien, den vita svanen och törnekvisten, betydde. Vad de innebar för mig. Vad färgerna representerade. Jag har dem klart för mig konceptuellt. Min lärare skakade på huvudet och sa att det inte syntes ett spår av det i mina bilder. Att det gradvis försvunnit allt mer i mitt arbete och hon höll fast blicken och sa ”Det finns inget hjärta. Ingen rörelse. Var är känslan? Själen?

Hon sa att jag naturligt hade ett djupare seende, men att hon inte förstod varför jag inte kunde realisera det. Att jag konsekvent producerade bra bilder, men aldrig bilder som brann. Hon frågade varför jag börjat fotografera. Varför den känslan inte längre fanns i mina bilder.

Hon frågade vilken porträttfotograf som jag tycker mest om. Drog upp bilder av honom i storbild, satte mina intill, pekade, visade var jag gick fel. Sa att jag konceptuellt var stark men att jag inte hade hittat min stil. Att det inte innebar att jag inte hade någon, bara att den inte var realiserad.

Det var skönt att få konkret feedback och inte bara ständigt få höra att det inte är bra nog utan att veta hur jag ska förbättra. Jag vet inte om det hjälper men hennes kritik fick mig att stanna och tänka om.

Små tankar, stora tankar. Min nästkusin dog i natt. Fokus på det som betyder något; det som är värt att säga. Tillbaka till hjärtat.

9.10.2008

I törnekvistens spår

En reklambild för en kopp, en vit fjäderboa över håret, ner över pannan, dryg mörk blick och ett par röda läppar. Som i mina röda läppar. Bara objektifiera mig där jag har suttit framför kameran och låtsasdruckit mest hela kvällen.

Det har varit en bra dag i studion, roligt och jag använde paran. Även om jag har varit framför kameran har jag haft två modeplåtningar, bakom kameran. Bildena är kristallskarpa, som de ska vara; som det är när kameran är fixad. Känslan att dansa på väggarna.

Min rosa klänning blev så fin så fin på bild med ansiktet delvis dolt bakom törne. Det var en annan historia att få tag i rätt grenar. Nära är inte närmst och grenar med magnolia skiljer sig från grenar med vassa taggar. Till skillnad från Askungens pappa som slog huvudet i törnekvistar hur han än gjorde, upplevde jag fullständig avsaknad på törne i Melbourne.

Nackdelen var att jag gick omkring ett par timmar med tung kameraväska och laptop genom stans blomsteraffärer, i innerstan, i Fitzroy, i Collingwood innan jag hittade rätt vasshet i grenarna. Fördelen var att jag gick omkring ett par timmar i ett 20 gradig vårvärme i klänning och ballerina. Det är lättare, i stegen, i luften, i bilderna.

9.09.2008

Riktning ditåt

Om ni tyckte att nedanstående inlägg var underligt kan jag hålla med. Men det är förmodligen mer underligt för de potentiella arbetsgivare/kunder som googlar mitt namn och söker på mina foto, men som istället hamnar rakt in på dramatiska kärleksrelationsinlägg. Så kan vi inte ha det. Jag försöker behålla någon slags professionell nivå här. Eller hur.

Annevi Photography

Please visit my online folio here.

/A.

9.08.2008

Ghost Town

Bildbyrån Magnum anses vara en av världens bästa bildbyråer. En stark inriktning på fotojournalism och dokumentärfoto. De har även en del rörliga bildreportage och jag såg nyligen Ghost Town av Thomas Dworzak. Den är intelligent berättad från översvämningarna i New Orleans.

Det finns bilder som är osannolika. Sean Penn som går omkring med ett gevär i kaoset, men det är inte fiktion. En man som går omkring med sin mamma i rullstol, men hon är död. Det är inte fiktion. Ett snapshot men där historien bakom är starkare än scenen antyder.

En man på knä omringad av soldater som vore det en avrättningsscen. "Ska de [soldaterna] inte beskydda oss", säger narratören i nästa ram. När jag ser bilder som dessa får det mig att vilja fotografera fotojournalistiskt. Ögonblicken. Det icke kreerade.

9.07.2008

I'm Rose!

Nog för att jag har hört att jag är lik henne utseendemässigt, men till karaktär?

What matters most is how well you walk through the fire

Bukowski. Har alltid haft en förkärlek till att läsa det avskalade, som lämnar kvar det som betyder något. Inget mer. Jag går tillbaka till de franska existentialisterna i tanken. Camus har format mig och jag återkommer till meningen i mitt liv. Vill skala av, hitta kärnan, men jag trasslar in mig i tankar.

Det känns viktigare än någon gång förut att få klarhet. Vill definiera vem jag är; var jag är på väg; vad jag vill. Trött på att tveka, tvivla, trött på att leva i framtiden i tanken. Letar efter kärnan i mitt liv just nu, men har redan gått vilse i tankar.

Min unga släkting behöver hjärtopereras, men vattnet i hennes lungor gör operationen omöjlig. Röret hon andas genom är som att andas genom ett sugrör. Hon försöker ta bort det, försöker röra läpparna, formulera ord men vilar i febrig tystnad. Existentialism.

Fjärilen i glaskupan. Jag kan skrika mina ord över världen. Du kan det också. Tillbaka till kärnan och berätta det som betyder något.

Pink Puff

Pink

Jag sydde livet men när jag kom till kjolen blev det strategi 2. Fästnålar is da shit.

9.05.2008

I'm gonna be dancing on the walls

På konserten igår stämplade vakten min handled när jag gick in. Först när jag stod i duschen i morse såg jag vad det stod. Winner. I dag har jag lämnat in filer för tryck och skickat iväg de digitala filerna till ett galleri.

Utställningen är sponsrad och första pris är en Canon 5D. Vi hoppas på stämpeln, men för mig handlar det om att visa upp och stå för sitt arbete. Jag har ställt ut tidigare, men inte med samma besöksunderlag.

Jag får ordna med ramning i början av veckan för på fredag är det vernissage. Det är ett galleri på två våningar på Brunswick Street och vi är flera som ställer ut. Jag har ett par av mina dockor med.

Dessutom är min baby hemma igen. Jag hämtade hem kameran från de vita rockarna och reparatören berättade att fokusinställningarna låg över en meter fel. Tro fan att jag inte fått några skarpa bilder. Jag är så lättad, så lycklig. I’m gonna be dancing on the walls tonight. Fredagkvällen har börjat och jag är på väg ut.

Vad var det jag sa

Mina bilder har varit konsekvent oskarpa den senaste tiden och länge trodde jag att det var jag som gjorde något fel. Jag gick till Melbournes största studio med mitt objektiv, där jag köpt det. De testade kameran och sa att det inte var något problem med den. Efter långa diskussioner skickade de iväg mitt objektiv på undersökning. Jag visste att något inte stämde.

När jag fick tillbaka det och inget var fel på objektivet, sa föreståndaren till mig att "vid något tillfälle är det lämpligt att du lär dig fokusera". "Hade du sagt det till mig om jag var man, om jag inte var halva din ålder?" var jag nära att fräsa till, men samtidigt kunde jag inte utesluta att jag fokuserat fel och bet ilsket ihop och bestämde mig för att inte sätta min fot där igen.

Jag gjorde nya plåtningar och det blev inte skarpare. En teknisk fotograf tittade på kameran och testade. Han kom fram till slutsatsen att det var jag som inte fokuserade korrekt. Jag vet att jag inte fokuserar en meter fel, men jag började ändå fundera på om det är mina ögon som ändrat sig för något stämde inte.

Jag lämnade in kameran på undersökning bland vitklädda rockar och höll andan när de drog kontokortet. De ringde just och meddelade att kameran är felinställd och fokuserar för långt bak. Jag har ett drygt "vad var det jag sa" på tungan som jag säger här och ska hålla tyst om sedan. Men vad var det jag sa.