8.28.2008

Stuart Crossett

Jag stod på en trottoar i St kilda. Jag tittade på den slitna dörren, trasiga trappsteget och tog upp min kalender för att kontrollera adressen. Det stämde. Jag öppnade dörren och klev in i en trång hall och ringde på porttelefonen. Dörrar öppnades och jag gick upp för ännu en smal trappa där varje steg blev allt ljusare tills jag kom in i en stor studio med trägolv.

”Jag lämnade ett meddelande på din mobil”, sa hans assistent. Vi har ombokat intervjun tidigare och jag hade ringt ett par gånger för att bekräfta utan att få svar. Mobilen låg kvar hemma. Jag hänvisades till en soffa med ett bord överfullt med fototidningar och böcker. Världens 200 bästa reklamfotografer låg överst. Samma bok som jag hade på mitt skrivbord på byrån. Mannen jag var där för att träffa hade några bilder med i boken.

Stuart Crossett dök upp i rödblommig skjorta och hastigt tal. Han räknas till Australiens tre bästa reklamfotografer och arbetar med de stora byråerna och har lejon i bagaget. Jag hade min folio med mig, främst för att jag hade en presentation senare, men han frågade om jag hade arbete med till honom att visa. Han bläddrade ljudlöst, medan jag ställde frågor till intervjun jag var där för att göra.

Han berättade att han alltid vetat att han ville bli fotograf och att han gick utbildningen jag går direkt efter han slutat gymnasiet. Dagen efter han tog examen flög han upp till Sydney och började ett fotoassistentjobb samma dag. Han assisterade i 18 månader innan han startade eget. Hans första jobb var för Saatchi & Saatchi London. Han var 23.

Han talade snabbt, inlevelsefullt och bytte ämne hastigt. Han talade om nödvändigheten att brinna för fotograferandet för att lyckas. Jag nickade men tänkte att jag nog inte gör det på samma sätt som jag brukade; fotograferandet har blivit arbete. Känner inte samma glöd, men det är kanske mer allmänt än fotospecifikt.

Innan jag skulle gå frågade han om jag inte ville ta ett foto till intervjun. Jag hade kameraväskan med eftersom jag skulle vidare till en tekniker och i ett ögonblick funderade jag på om jag skulle ta porträttet eller inte. Hur fotograferar man en av Australiens främsta fotografer? Dessutom med en trilskande kamera. Jag tänkte snabbt om jag skulle ta en oskarp bild eller ingen bild alls. Jag fegade ut och stannade i tryggheten i orden, vilket måste ha verkat aningens märkligt förklaring till trots.

Det var stressigt i studion och jag tackade för att han hade tagit sig tid att göra intervjun. När jag kom hem sent igårkväll lyssnade jag av mobilen. Ett meddelande att dagens intervju var avbokad , en fråga om vi kunde omboka.

8.27.2008

The Lovers

Inte bra

Timme efter timme med planering, organisera modeller, assistenter, sminkös, boka plats att fotografera och naturligtvis ordna med kläder och accessoarer. Till ingen nytta. Bilderna förblir oskarpa, liksom de har varit de senaste fyra veckorna. Plåtningar och omplåtningar som kostar pengar och tar tid och kraft, men fortfarande inte en bild som är användbar.

Det finns ett par bilder från geishaplåtningen i dag som är bland det bästa jag har gjort, bortsett från skärpan. Jag ska träffa en ny tekniker i morgon och problemet är akut. Fyra veckors förlorat arbete innebär att jag ligger plågsamt efter.

8.23.2008

Avec le temps

Tanken var en eftermiddagsfika med en av mina vänner som jag inte har träffat på länge. Vi umgicks mycket förra året, men vi har knappt träffats sedan jag kom hit. Det blev som i de gamla dagarna. En fika som blev till vinbar, till restaurang, till cocktailbar, till annan rooftopbar. Vänner som anslöt, andra som gick och vi mötte upp med kära bekanta ansikten.

Han ropade mitt namn högt över baren och gav mig en björnkram medan han lyfte mig utan en chans att komma ner. Det varma, enkla australiska som jag nästan hade glömt bort. Han frågade var jag hade varit. Han påminde mig om en roligare värld utanför min hög med duntäcken och ångest.

Jag satt mitt i den australiska easy goingandan och slappnade av. Medan jag lyssnade på konversationerna runt omkring mig slog det mig att jag har gjort det igen. Låtit arbetet och pressen ta över tills jag blev allt tröttare, allt tommare, tills mörkret kom närmre, tills glädjen försvann. Det är aldrig en sak som gör att man mår dåligt och det blev för mycket. Jag var tvungen att ta ett par steg tillbaka, vila och sedan ta beslut. Stora val tar alltid energi, även medan man är stilla. Jag blev lugn när jag bestämde mig att stanna kvar. Om lite drygt ett år tar jag ut min examen från utbildningen jag går.

Varje gång man ställs inför sig själv kommer man ut starkare, men det tar kraft. Jag är fortfarande trött, men jag mår inte dåligt. Påminns att jag måste ge mig egen tid för att må bra. Jag har accepterat att vissa saker får ta tid, får sänka kraven, sänka tempot, tillit till att det ordnar sig. Det gör alltid det.

När jag skulle gå hem i natt tog han mina händer och höll dem kvar. Sa att jag inte fick gå. Jag gick hem med ett leende.

8.22.2008

Stephane Sednaoui

Han har gjort videos till band som Red Hot Chili Peppers, REM, Smashing Pumpkins, Kylie Minogue, Madonna, U2, men framförallt till Björk. Fast även till de franska gardet, Camille och Alain Souchon. Han är fotograf i grunden och hans känsla för ljus är ständigt närvarande.

Den här visas just nu på moderna museet i Peking. Aningens scary, brutalt naket, för att växla till elegant stillhet.

8.21.2008

Semestertripp

Jag stod utanför mitt hotell och väntade på att bli upphämtad när ett par män gående över vägen mot mig, till busshållplatsen. Den förste såg bra ut, mörkt hår, bruna ögon, men aningen sliten, förmodligen runt 40. Bakom honom kom en annan man och när jag såg honom gå över vägen var första tanken gay. Jag utgick från att de var ett par. Vi skulle med samma buss på en resa ut i regnskogen och sedan tillbaka till hotellet på eftermiddagen.

Den förste mannen pratade livligt och intensivt. Han var från Sydney och han berättade om sina fastigheter i Darling Harbor, paradlägenheten, klippkort på flyget, några restauranger och vinodlingar som han hade köpt för nöjes skull. Han bytte hastigt ämne och hans tanke var snabb.

Bussen saknade aircondition och när gayparet och jag hoppade av på hotellet senare på eftermiddagen föreslog han hotellets bubbelpool. Det lät som en utmärkt idé och vi delade bubbel och satt alla tre i den stora bubbelpoolen. Bubblorna slutade efter en stund och man var tvungen att kliva ur poolen för att sätta igång den igen. Jag reste mig i min bikini och minns att jag reagerade på hans blick, för att vara gay så att säga. Jag var där ensam och han frågade om jag ville följa med dem ner och äta inne i Byron.

En restaurangägare till en annan och det dukade bordet låg med havsutsikt. Några andra vänner till honom anslöt och med italiensk finess fylldes glaset på diskret, tallrikarna åkte in och ut och sedan kom bricka efter bricka med ostronshots. Jag hade honom till bordet och han sa att jag missförstått och att han inte var gay. Hans vän intygade; tog upp plånboken och visade ett foto på fru och två barn. Jag nickade utan att ändra uppfattning. Min bordskavaljer fortsatte berätta om sina framgångsrika affärer och han tog hela sällskapets nota.

En av hans vänner hade biljetter till en spelning dagen efter. Hon bjöd med oss och vi mötte upp för drinkar kvällen efter. Vi befann oss nära Nimbinland och jag kände mig aningens ensam där alla andra runt omkring mig trippade iväg i sina egna världar. Sydneymannen föreslog att vi skulle gå över till en annan bar och just då kändes det som en bra idé.

Han ville lära mig skillnaden mellan styrkan i olika Bloody Mary. Som om jag inte visste, men lät honom hållas. Han sa att han just gjort slut med sin flickvän, att det var därför han var på semester. Han frågade när jag ville ha familj.

Vi mötte upp med de andra och vi bytte nattklubb mot nattklubb när närheten till Nimbin åter gjorde sig påmind. ”Öppnar hjärtat”, sa han. Jag tackade nej; jag var där för att läka mitt. Vidare till nästa dansgolv. Hans hjärta öppnade sig lite väl mycket och jag orkade inte lyssna, gick bort till baren, var på väg hem när han var intill mig. ”Jobbiga bilder, måste komma ut”, sa han och ville följa mig hem. Inte läge att säga nej eftersom vi bodde på samma hotell, om än i olika delar.

Han gick långsamt och det dröjde innan vi kom till hotellet. Vi var på väg uppför trappan när han hoppade till hysteriskt och sa det var en groda på hans axel. ”Oh dear, here we go”, tänkte jag men fick syn på grodan som kastade sig ut i ett språng och förmodligen mot ett mörkare öde några meter ner.

Vi kom in på hotellet och han bad mig följa med till hans rum. Han var hög; jag var onykter men jag hade inga planer på att följa. Han ändrade strategi, lovade att inte röra mig, även om han sa sig vilja. Han tryckte sig mot mig och han fick förmodligen inte det gensvar han önskat när han sa ”det här är ögonblicket när det är tänkt att du ska krama mig tillbaka”. Jag gav honom en avskedspuss på kinden, stängde dörren om mitt hotellrum och hörde hans steg tystna i korridoren.

8.20.2008

Strejk

Lärarna på mitt universitet strejkar i dag och jag fick en dags ledighet. Australierna är inte ett strejkande folk och det är den första strejken jag stött på under min tid i Australien. Dessutom är det mycket strukturerat och jag fick besked om den redan igårkväll så att jag dessutom fick sovmorgon.

Annat var det i Frankrike. Antalet möjliga och omöjliga strejker som jag upplevt är klart fantastiska. Tåg, tunnelbanor och flyg strejkade garanterat kring lov och helger. Posten försvann också under regelbundna strejkperioder.

Till de mer våldsamma strejkerna var universitetsstrejkerna under våren 2006. En dag när jag kom till arbetet på universitet var dörrarna kedjade och stämningen var argsint. Strejkerna drog ut på tiden och jag åkte till Paris och fastnade mitt i manifestationerna under en shoppingrunda.

En av de mer originella strejkerna var när bankomatpåfyllarna försvann. Stadens bankomater tömdes rekordsnabbt och att få tag i kontanter blev omöjligt. Den strejken varade dock inte länge. Men den värsta av dem alla var när sopgubbarna gick i strejk. Stanken var fruktansvärd och det var bokstavligen till att kliva över sopberg längs med trottoarerna.

8.19.2008

Brevet

”Berätta för mig”, sa en av mina vänner där vi satt på restaurangen. ”Berätta vad?”. ”Vad som helst, du har alltid historier om människor du träffat; beundrare jag inte minns namnen på”. ”Har jag inte, single remember?”. ”Please?”

Det kom ett kärleksbrev. Eller något liknande, uppvaktande. Den typen av brev som värmer varmast när den kommer från någon man tycker om. Det här var från en man jag inte känner, bara har träffat som hastigast. En gång.

Han kom fram till mig på en middag. Jag visste vem han var men hade förmodligen inte vågat säga något. När jag tänker efter var det få som gjorde det. Han är ett välkänt namn i fotografvärlden, arbetar och reser över jorden, uppenbart framgångsrik.

Jag förvånades när han inledde med att öppet ge mig komplimanger. Han måste vara en femton år äldre och han verkade överraskad när han förstod att jag var fotograf. Vi pratade och jag gav honom mitt kort, tänkte arbete, tänkte inte mer på det.

En kort tid därefter kom ett brev. En inbjudan till ganska fantastiska platser även internationellt. Det handlade om foto, men det handlade inte om foto. Han sa att han hade letat efter mig, men att jag redan hade gått. Brevet förvirrade mig och jag läste med växande vemod. En ensam man bakom framgången.

8.18.2008

Selektivt minne

Jag gick långsammare än vanligt genom den mörka gränden, medvetet utan att fastna med klackarna mellan kullerstenarna. Jag var ändå för tidig när jag klev in i den undangömda baren. Mina vänner hade inte kommit och jag gick fram till baren. Det var ännu tidig kväll och det var glest i lokalen. I baren stod tre män, två som tittade på mig uppifrån och ner, den tredje som tittade på mig med blå ögon men sedan sänkte blicken till papperna på bardisken.

De två männen började prata medan jag väntade på min drink. Jag tog drinken och gick bort till ett bord, tog av kappan och jag hörde de två männen kommentera min klänning. Upptäckte att jag inte fått något sugrör och muttrade lite när jag var tvungen att gå tillbaka till bardisken. Jag gick till den delen av baren där den ensamme mannen stod.

Framför baren var en stor glasdörr och medan jag sträckte mig efter sugröret stannade en man till utanför glasdörren på gatan. Han skickade en slängkyss och den blåögde mannen intill mig sa ”jag tror inte den var ämnad för mig”. Vi hann inte prata någon längre stund; papperna vid hans sida var en hastig genomgång av replikerna innan han skulle vidare upp på scen. A one man show, men då visste jag inte att det var hans, visste inte vem han var. Vi sågs igen, men tiden var fel. Och jag lämnade Melbourne med hans blå ögon och omfamningar i mörka gränder i minne. ”För tidigt, inte försent”, skrev en läsare i en kommentar förra året när jag skrev om den blåögde mannen med de vackra orden.

Ingen av oss släppte omfamningen helt medan jag var i Sverige. När jag återvände till Melbourne var stan klistrad med reklam för föreställningen han var med i och överallt påmindes jag av honom, men jag väntade med att höra av mig. Mina vänner var på mig och jag är inte säker på varför jag avvaktade, kanske rädd att förstöra ett bitterljuvt minne. Jag satt på ett café när jag slog upp tidningen och där var han. Hans blå ögon och det fanns inga ursäkter bara längtan. Jag skickade iväg ett sms, sa att jag var tillbaka, inget mer. När vi träffades ett par dagar efter var hans första fråga när jag kom tillbaka till stan. Det var lätt att falla in i hans armar igen.

8.17.2008

Knock Knock

Jag sov djupt när jag vaknade av att någon ringde frenetiskt på min dörrklocka. Min lägenhet och lägenheten intill delar en liten entré vars dörr leder ut till hotellkorridoren. Den dörren var tidigare låst. Var, eftersom mina förra missbrukande grannar bestämde sig för att bryta upp låset och sedan dess har entrélåset inte blivit lagat. Min hyresvärd har sagt att låset är på väg, men det har inte hänt något och eftersom min lägenhet är låst har jag inte funderat speciellt mycket på det.

Men jag gjorde det i natt. För medan jag yrvaken satte mig upp i sängen vid ringandet på min dörr hörde jag entrédörren öppnas och någon tände ljuset i min entré. Jag blev absolut livrädd.

Första tanken var att det var mina gamla missbrukande grannar, andra tanken var att det kunde vara mannen jag datade, men är över så det var ju dumt. Jag väntade ingen och klockan var efter två. Dessutom går det inte att komma in på planet jag bor utan att ha kort. Fortfarande yrvaken ringde jag ner till hotellreceptionen och sa att de fick skicka upp en vakt. Han anlände några minuter senare, men då fanns det ingen här.

Den byggnad jag bor i rymmer ett femstjärnigt hotell och hotellet äger i princip alla lägenheter utom de som har utsikt mot Yarra River. Det är en sådan jag hyr. På mitt plan finns bara fyra hotellrum, resten är privata och kanske var det en onykter hotellgäst som gått fel. Jag vet inte och i efterhand förvånar det mig att jag blev så rädd. Men rädd var jag.

8.09.2008

Julfest

Australierna älskar kostymfester och under min tid i Melbourne har jag varit på fler temafester än under alla mina år i Sverige. Förra helgen var det en grafisk designer som hade fest. Temat var ränder och det var guldrandig klänning som gällde.

Igårkväll skulle jag ha varit på en annan temakväll men det har varit en tuff vecka. Temat var julfest och när jag frågade henne varför sa hon ”om Jesus firar sin födelsedag med julafton kan jag göra detsamma”.

8.05.2008

Just saying

Lön
Heltid
Fast inkomst
Intressant arbete
Trygghet
Nära familj
Vänner

Always on the run

Vi håller pa att förbereda fotoutställningen på institutionen men när det blev dags att måla for en stund sedan smet jag. Not my thing. När fotografen Loretta Lux fick frågan varför hon blev fotograf och inte fortsatte som konstnär svarade hon att hon inte tyckte om kladdiga färgtuber och en rörig studio. Jag förstår henne. Dessutom har jag en av mina favoritklänningar på mig.

Det var tänkt att jag skulle träffa en man som räknas till en av Australiens främsta reklamfotografer. Han ställde in när han behövde resa iväg pa ett jobb. Istället hände något annat. Jag har fått ett jobberbjudande från en reklambyrå. I Sverige.

8.03.2008

Strange

Ibland undrar jag om jag har en tendens att dra till mig alla möjliga underliga typer. Jag gick hem sent längs Flinders Lane. Vid korsningen Queen Street fick jag stanna till vid ett rödljus och intill mig stod ett par överförfriskade män i 40-årsåldern. ”Har du något emot att vi följer efter dig”, sa en av männen. Först ignorerade jag honom och bara gick. Men han gjorde som han lovat, han följde efter mig som en skugga och jag vände mig om.

Han sa att de var på väg till en herrklubb på King Street, men tyckte det var trevligare att följa med mig. Jag skickade iväg dem i riktning mot China Town. Jag sa inget om Melbourne har en testperiod av absolut inträdesförbud efter halv två på natten. En idiotisk regel som förhoppningsvis inte kommer att gå igenom permanent. För de båda herrarna betydde det en tjugo minuters promenad för att inte komma in igen.

Eller det här. Det kom ett mejl från en fotograf som jag knappt känner, bara har träffat på ett branschevent. Han är garanterat över 50 och han frågade om han kunde få ett foto på mig. Inte för att han hade glömt hur jag såg ut, men för att han ville ha ett minne av min mörka ögon. Inte.

På Smith Street hittade jag en underkjol i 50-talsstil. När jag skulle betala för kjolen sa mannen att det var en lovely outfit. ”Du är också lovely”, fortsatte han. ”Bara ge mig kjolen” sa jag medan jag gav honom min argaste blick. Fanns egentligen ingen anledning att bli arg, eller arg var jag förstås redan.

8.01.2008

No need to hide

I jakt på rätta accessoarer hamnade jag på Smith Street. Det är ett aningens ruffigt område och medan jag gick längs med gatan ropade förvirrade människor efter mig ett par gånger. Jag gick in i en liten butik med peruker i skylten. Jag frågade vad en av de blonda perukerna kostade.

”Inte behöver du någon peruk med ditt långa lockiga hår”, sa den medelålders damen.
”Det är till en plåtning”, sa jag.
”Jag förstår; jag har en flicka som brukar komma in och köpa tio peruker åt gången. Hon arbetar som dansare på en nattklubb”.
”Nej, inte den sortens foto”.
”Jag förstår. Du borde ha en peruk med rakt hår i en annan färg än din egen”.

Jag köpte ingen peruk.