1.31.2008

Dubbeldate

I kväll är jag bjuden på musikal. Mycket trevligt. Innan dess ska jag fika med en vän i Vasastan. Också mycket trevligt. Äh, inget franskt triangeldrama, bara vänner.

1.30.2008

Tarot

Det är tarotkväll om ett par timmar. Middag och lägga massa kort om nuet och framtiden. Jag har inte skrivit så mycket om det här och det är inget jag brukar prata om för jag vet att det är ett ämne som har en tendens att beröra eller uppröra. Har inget som helst intresse att försvara eller förklara. Ca m'est égale vad andra tycker, men det är klart att det är trevligare med människor som är öppna.

Tarot har alltid intresserat mig och jag läste på och lärde mig läsa major och minor arcana. I Australien började vänner fråga om jag kunde lägga för dem. Det gjorde jag och de kom tillbaka och jag lade till vänners vänner. I Sverige har jag bara en nära vän som håller på med tarot. Det ska vi göra ikväll.

Roles reversed

På ett reklamevent träffade jag av en tillfällighet en head hunter som arbetar i reklam och media och hon gav mig sitt kort. Inget att förlora och vi träffades ett par dagar senare. Jag berättade vilka byråer jag varit i kontakt med i Stockholm och hon tittade igenom mina mappar. Hon var väldigt entusiastisk och sa att det syntes att jag menade allvar. När hon avslutade mötet sa hon ”säg till mig när du har fått arbete”. Jag tittade förvånat. Ska det inte vara tvärtom? Hon log bara och sa att ”det är klart att du kommer in på en annan byrå snart. Ketchupeffekten du vet”.

Nej, jag vet inte. Om men och kanske verkar fortfarande vara det som gäller. I dag hörde en projektledare av sig som jag arbetade med i höstas. Vi arbetade med en kampanj som just nu sitter klistrad över tunnelbanan. Det är inte på något sätt min kampanj; jag assisterade, men det är kul att se resultatet efter plåtningar och layout i storbild. Hur som helst har hon just avslutat ett TV-projekt och hon frågade hur det gick för mig och vilken byrå jag är på nu.

Jag vet inte vad jag ska säga; jag uppskattar att hon frågar. Det finns personer som försvann när jag lämnade byrån. Jag har ordnat med annat arbete men jag börjar först om ett par veckor. Jag tänkte resa bort från Stockholm ett tag innan dess.

Kom hit

En man som bjöd ut mig i Melbourne hörde av sig i veckan. Sa att vi saknar dig. Vi svarade aldrig.

En annan man, som jag datade, skickade ett sms med bara några ord. Kom hit. Jag kunde inte låta bli att le och om jag blundar är jag där hos honom.

När jag öppnar ögonen är han inte här. Det är så fantastiskt lätt för honom att säga när jag är här och han är down under. Och jag blir cynisk. I can play this game too och svarar på enda sättet möjligt. Kom hit. Vi enas om en drink.

1.28.2008

Snö

Känslan av att ha satt igång en snöboll som börjar rulla okontrollerat.
Där kraften går åt att inte hamna i eller under snömassan.
Så.

1.26.2008

Ung och rastlös

Young and restless var nattens tema och ett sådant festande har inte hänt sedan Melbourne. Från Karlaplan till Standvägen till Beirut café till Stureplan för nattklubbande. Det blir ofta roligare när man är ett större sällskap och min nya Tigerklänning var perfekt bland de utländska gästerna på besök.

Beirut var fullsatt och det var galet gott och full koncentration på att hålla reda på vilka rätter som var vegetariska i myllret av smårätter ackompanjerade med Chateau Musar. En promenad genom Humlegården och vidare in i dimman på Stureplan. Champagnen flödade och jag kände mig skönt bortskämd när en av herrarna tog hand om kvällens alla notor.

I garderobsutlämningen stod en kvinna intill mig och stirrade på mig; jag kände igen henne men kunde först inte placera henne. Frankrike? sa jag efter en stund. Madame? sa hon. Jodå, en av mina universitetsstudenter som gjorde Stureplan kl två på morgonen. Det gjorde nu hennes gamla fröken också och det kändes märkligt att ses i en betydligt mer informell miljö.

I morse, eller snarast lunchtid, ringde min vän Helena som var med igår och kvällen analyserades i bästa girltalk-anda. Det var minst lika roligt.

1.25.2008

Överlevnad

Kanske är det en del av att vara vuxen att släppa sina drömmar och vara realistisk. Det räcker nu. Jag är less på att söka arbete, gå på intervjuer, få nej eller ja som blir till ett om men kanske, till att byrån tappar sin huvudkund, till att ständigt få höra att jag har för lite erfarenhet. I veckan fick jag frågan på varför jag hade sökt en adtjänst när jag saknade den fleråriga erfarenheten de ville ha. Varför kallade ni mig när ni ser att jag inte har det? svarade jag. Nej det gjorde jag inte, bara hade lust.

Det blir så när man byter bransch och det är klart att det svider att se att två års blod svett, tårar och utgifter inte räcker någonstans alls. Det är klart att det gör ont när man möts av jante som nickar självgott bekräftande att vad var det jag sa om konstigt konstnärligt och reklamande. Så vinn. Jag måste tänka på hyran och det är nästan skrattretande att jag inte kan få arbete med det jag vill men enkelt får arbeten som jag inte vill ha. Av de fem lärarjobben jag sökte har samtliga erbjudit mig arbete.

Två av rektorerna ville ge mig ingångslön trots att jag arbetat som svensklektor utomlands och sitter med fyra dyra universitetsexamina. Rektorn i dag begärde dessutom att jag skulle auskultera (gå vid sidan av en lärare och lära obetalt) före anställning. Det här är ingen lärarutbildning och jag är redan behörig lärare. Det finns ingen anledning att hon spottar på mig för att jag är ung. Jag har varit kursansvarig för lingvistikkurser på universitetsnivå och när hon erbjöd mig pinsamma halva timlönen mot vad jag hade på universitetet svarade jag bara att det inte är aktuellt. Hon erbjöd mig en lön strax under nyexaminerad ingångslön med anledning av att utlandsarbete inte kan tillgodoräknas i Sverige. Den gången i somras gick jag och det gjorde jag lugnt och fint i dag också efter att hon svarat att lönen inte var förhandlingsbar. Jag är trött på att ta skit.

Nu har jag tacksamt nog varit på fler lärarintervjuer i veckan och vet vad jag är värd. Jag har förhandlat upp lönen med en annan arbetsgivare till en nivå som känns bra, även om den inte i närheten av min franska timlön. Det är med en klump i magen och en i halsen att ta en tjänst som är långt mindre kvalificerad än den tjänst jag lämnade för två år sedan när jag bestämde mig för att satsa på design. Lägre på alla plan, ansvar, undervisningsnivå, ämnen och ersättning.

Hade jag stannat kvar i Frankrike hade jag haft möjligheter som jag inte har i dag. Men det går inte att ångra; aldrig se tillbaka. Men just nu suger det. Och om jag låter arg, ledsen och bitter beror det på att jag är precis så arg, ledsen och bitter. Nu handlar det bara om att spara ihop pengar och jag tänker ta alla övertidstimmar jag kan få. Det är bara att släppa stoltheten, sluta leva och koncentrera sig på att överleva.

1.23.2008

*

Och vi går in i våra tankar igen.
Och jag gråter bakom mina händer.

Anna Gavalda

En till

Den femte skolan hörde också av sig och det blir intensivt med ett par intervjuer om dagen resten av veckan. Två som är intressanta. Den ena nu.

1.22.2008

Now we are talking

Och jag bokar in veckans femte intervju. Det gäller en tjänst som AD på ett intressant företag. Now we are talking.

1.21.2008

Något borta, något nytt

Det stod mellan mig och två andra om en tjänst på Sveriges största byrå. Jag förstod att jag inte fick det när de inte hörde av sig i fredags.

Igår sökte jag för första gången lärarjobb. Jag skickade fem ansökningar. Nu har jag fyra intervjuer inbokade denna vecka. Nice to be needed I guess. Det finns en del annat så vi får se.

Vad får man fotografera?

Mikael Pertmann har skrivit en överskådlig artikel om vad man får och inte får fotografera i Sverige. Om ni är intresserade kan ni läsa den här.

1.19.2008

Tigerklänning

Det blev en kväll längs med Grev Turegatan. Utanför Grodan träffade jag mr E med ny dambekant. Han presenterade mig som ”Anne, som skriver den berömda bloggen Oskrivna”. Intressant epitet... De hade just varit och ätit på en mindre krog. Officiellt hade de ätit på Grodan. Of course.

Det blev fina Nox och ett varmt och trångt Hotellet. Jag hade en ny klänning igår. I en påse med sidenband. Kunde inte motstå en Tigerklänning (ciia) som var så fin så fin, fast den hade såklart varit finare på. Next time.

1.17.2008

Not so good

Igår fick jag två mejl med bilder på karlar i kalsonger.

Det första var från en vän på en eventbyrå. Det var dock inte min kompis på fotot utan en bild som jag lovat redigera. All good.

Den andra mejlet och den andra bilden kom på bloggmejlen. Klart mer överraskande med medelålders män i underkläder. Not so good.

She Creatives

Trevliga webbkreatörerna Jessica Olander och Karin Ernerot är grundarna bakom She Creatives of Sweden. Det är ett nätverk för kvinnliga kreatörer inom reklam, webb och film. Om du är kvinnlig kreatör kan du gå med antingen genom Facebook eller genom att mejla Jessica. Det finns även filialer på gång i Göteborg och Malmö.

She Creatives ordnar seminarier, frukostmöten och igår var det mingel i delikatobollarnas land i Ogilvys byråbar. Mycket trevligt som det brukar bli med ett rum fullt av kreativa människor. Och som extra bonus har jag bokat in ett par nya möten. High heel feminism. Garanterat fritt från fullkorn.

1.16.2008

Just go for it

I december skickade jag förutsättningslöst ut ett stort antal arbetsansökningar. De har en tendens att vandra vidare. Jag har fått mejl från byråer och fotografer som jag inte har skrivit till men som har fått min ansökan genom någon annan. Min erfarenhet i reklambranschen är inte årslång. Vi talar månader, men det är inget att sänka huvudet för. Alla som är gamla i den här branschen har varit nya en gång. Min folio skulle vara vassare om jag hade enbart skarpa arbete, men det har jag inte. Det spelar ingen roll. Jag har det jag har; jag är den jag är. Love me or hate me.

Jag märker ett tydligt mönster i mina ansökningar. Det är de största byråerna med internationella konton som kallar till intervju. Jag vet inte varför. Jag får höra att jag är annorlunda. Alla intervjuer inleds på samma sätt. Och jag berättar min historia om och om igen:

Akademisk bakgrund och arbetade som svensklektor vid ett par franska universitet. Undervisade i lingvistik, litteratur och översättning. Längtade efter ett mer kreativt arbete, flyttade till Melbourne där jag studerade design. När jag gjorde en site fick jag frågan om jag kunde ta bilderna. Köpte en systemkamera, älskade det och fortsatte med kurser, utställningar, publicering och det är i bild jag är starkast. Där jag kan ge bidra mest i rollen som junior art director.

Om någon frågar om copywritingen svarar jag att jag att med tanke på min språkliga bakgrund valde jag att få spetskompetens i copy från Berghs. Men att jag under utbildningen upptäckte att mina lösningar tenderade att bli grafiska.

Minns ni de CV som jag skickade ut i december? När man försöker nå sina drömmar måste man våga söka högst och det värsta som kan hända är att inget händer. Eller så händer något. Ikväll har jag haft ett samtal med en amerikansk lady på en byrå i US of A och man tänker en och två gånger innan man svarar. Men det finns inga rätt svar; det finns bara mina svar och det enda jag kan göra är att vara rak. Berätta vad jag vill, vad jag kan och hur jag kan bidra i deras organisation.

Man måste bara våga fråga. Jag kan redan höra röster som säger ”vem tror hon att hon är söka bla bla byrå efter bla bla månaders erfarenhet”. Vet ni vad. Det är det som är poängen. När den amerikanske worldwide CEO:n fick min ansökan tänkte han förmodligen just det. Vem tror hon att hon är? Han såg något som fick honom att skicka vidare till ett antal nyckelpersoner varav en kontaktade mig. Jag vet inte om det leder någonstans. Vad spelar det för roll? Jag har redan vunnit.

Det finns inga konkreta USA-planer just nu, men jag vet att mina papper har gått vidare från worldwide CEO:n till worldwide CD:n. Det berättade den amerikanska damen när hon frågade om jag var intresserad av andra marknader. Hade hon sett mig när hon berättade hade hon sett min förvåning, över telefon hörde hon bara mitt ”interesting”.

Det är klart att det skulle vara intressant om jag kom in på en internationell byrå, men det är mycket möjligt att det blir en mindre byrå i Stockholm. Det kan också hända att det blir lärartimmar en tid tills allt löser sig. Jag väntar besked från olika håll på intervjuer jag har varit på.

För en tid sedan fick jag ett möte från en byrå som hade läst min blogg och tog kontakt. Bloggen har varit bra till mycket, men jag har inte tänkt på den som arbetsforum tidigare. Men varför inte? Nytt arbete är det viktigaste just nu.

1.15.2008

Djupdykning

I väntan på gäller det att se till att det händer meningsfulla saker i cv:t. Jag har visserligen gjort en del designprojekt, men ni vet, och vad kan vara trevligare än bildanalys, bildbehandling och redigering? Djupdykning i photoshop med andra ord. På kurslitteraturlistan står bland annat Adobe Photoshop CS3 för digitalfotografer. Den var jag just och hämtade på pressbyrån. Nice.

1.11.2008

Knivtid

Läs henne.
Ni förstår varför.
Poetiskt, skört, starkt, svart och rakt i ansiktet.

1.10.2008

Oups

När vi var ute sist gick jag fram i baren och beställde drinkar. Tänk ingefära, citrus, mynta och en bartender som letade i skåpen och hämtade ingredienser i köket. Han kom tillbaka, hackade ingefära för blotta livet, öste ner i glasen, delade lemon och lime, färska kryddor, stylade liiite och sedan fram med en stor trästav att pressa ner allting med. Han tog i och… kras. Jag gjorde vad jag kunde för att inte skratta. Drinkarna var lysande efter att ha gjort om dem.

Klarsyn

Vissa möten är bra för att de hjälper en att se vad man vill göra.
Andra möten är bra för att de hjälper en att se vad man inte vill göra.
I det senare avseendet var dagens möte bra.

I väntan på

Man vänder och vrider på orden och man vänder och vrider på sig i mörkret. Vaknar innan klockan ringer och funderar på om man vaknat eller inte somnat alls.

Tvättar håret i en dusch utan handtag. Det kommer tillsammans med den nya kylen, sa min hyresvärd för några dagar sedan, men de verkar fortfarande vara i väntan på. Det mesta är det.

Klär på mig, klär om mig, uppklädd, nerklädd. Små beslut som kan påverka stora. Mest i tanken, att hitta rätt attityd. På väg till ett möte som inte längre är i väntan på.

1.09.2008

Are you trying to say something?

Vi måste prata om det här. Pokandet på Facebook. I don’t get it. Att peta på någon känns som att vara tillbaka på mellanstadiet där man blev dragen i håret. Är det inte samma känsla?

Så okej det finns en eller annan som pokar. Och man ignorerar. Och blir pokad igen och man tänker att skicka ett mejl om du har något att säga eller drop it. Är det bitchigt? Ännu värre är att bli pokad i kombination med ett meddelande helt i versaler? För det har också hänt. Dra i håret och skrika samtidigt lär inte funka när mellanstadiet har passerat. Det gick inte hem ens då.

När jag tog tunnelbanan i dag satt det några tonårsgrabbar intill mig som aktualiserade ämnet. De hade en intensiv diskussion om kvinnor eller snarare flickor varpå den ena killen sa ”jag pokar dem tills de vill ha mig”. Och jag tänkte att it ain’t gonna work dear. Rakhet att säga ”jag tycker du är fin” är förvånasvärt underskattat.

Är du konstnär?

Är du konstnär?, frågade kvinnan som satt intill mig på tunnelbanan. Det var ingen underlig fråga med tanke på att jag hade två stora påsar från en konstbutik. Jag sa nej och trodde att jag avslutade samtalet. ”Det är stora dukar du har köpt”, fortsatte hon. Det är sant; jag har lagt till med vanan att köpa större dukar för varje gång jag handlar.

Jag lämnade mitt konstmaterial i Melbourne och det var bara att köpa nytt lösningsmedel, liquin, fixativ, kol och papper. Jag har svårt att vänja mig vid de svenska priserna. Det är ofta tre gånger så dyrt här.

I Melbourne skulle jag inte ha kommit på tanken att måla på något annat än linneduk. Jag surar lite över att jag snålade och köpte bomullsdukar, men det går att förbättra med gesso. Lägg på ett lager, låt torka ett dygn, på med ett nytt lager, låt torka igen och sedan är underlaget betydligt bättre än tidigare. Det är vad jag just har gjort och lägenheten luktar skarpt.

Jag har utrymme att ha målarsakerna framme i en del av lägenheten. Det är tur jag bor själv. I dag ägnade jag mig åt att plasta in bordet och jag kan inte påstå att det är snyggt, men jag vill inte behöva tänka på att färg kan hamna vid sidan av. Det gör det alltid ändå.

Jag har en tendens att gå in i det jag gör och koppla bort nuet. Jag har gått mer än en gång med kolsotigt ansikte genom Melbournes gränder. Allt för att leva myten om try hard artist, eller inte. Jag har hittat ett nytt galleri och tecknandet och målandet ger mig stunder av koncentrerat lugn. Kan inte förklara, bara att det hjälper mig fokusera. Jag känner att jag behöver det nu när det händer mycket runt omkring som jag har svårt att formulera i ord.

1.07.2008

I Melbournes gränder

I Melbourne ställer min vän Deanna snart ut på galleri fortyfive downstairs. Det är så mycket Melbourne det kan bli och jag ler. En skruffig gränd, en medvetet ostylad teaterlokal och ett stylat galleri i vitt från golv till tak. Högt och lågt samtidigt.

Deanna och jag var runt på de flesta gallerierna i stan i jakt på den rätta lokalen innan jag flyttade. Minns att hon verkligen gillade galleri fortyfive i Flinders Lane när vi var där. Grace arbetar på ett annat galleri på samma gata.

Deanna har blivit nominerad till Australiens finaste konstbokspris och jag vet hur mycket hon arbetade med sin bok. Förhoppningsvis går det hela vägen. Oavsett vilket har hon och studion fått mycket uppmärksamhet. Kul.

Feng shui

Jag somnar och vaknar för tidigt. Det är fortfarande sent. Det kommer en hantverkare klockan åtta. Varför gör de alltid det?

Det arbetsmässiga limboland ger mig mer tid till sådant som jag annars inte hinner tänka på. Lägenheten är storstädad och i dag var det bloggens tur. Känner mig inte längre rosa. Feng shui.

1.04.2008

Nan Goldin

För er som bor i Göteborg är det sista veckan på Nan Goldins fotoutställning på Hasselblad Center. Goldin tog bilder av människor runt omkring henne, ofta trasiga och drogade. Alltid utlämnande.

Crisp

Vanligtvis är min resväska nästan tom när jag reser. Den här gången gick det inte att få ner mer. Jag fick för mig att släpa med en massa saker, typ vinterkläder och en lampa.

Vanligtvis rullar resväskan lugnt och fint. Den här gången liknade den mest en snöplog i snöstormen. När jag var och simmade i dag hade jag träningsvärk i armen innan jag hade börjat simma.

I Melbourne simmade jag dagligen i poolen några trappor ner. Det var få gånger det var någon annan och simmade samtidigt. När jag bodde i Frankrike låg simhallen vägg i vägg med mitt kontor och som universitetsanställd fick jag tillgång till simhallen på tider när den var stängd för studenterna. Perfekt att simma på de franska tvåtimmarsluncherna. Enkelt att träna.

Tidigare har jag haft kort på ett privatbad i Stockholm och det är rent och snyggt men det tar nästan en timme att ta sig dit. Närmsta badet från där jag bor är sådär fräscht och när jag var där för några år sedan svor jag på att aldrig gå tillbaka. Jag var där i dag och var positivt överraskad. Inte klortvättat och perfekt rent som de franska baden; inte glasat med rena handdukar som mitt australiska. Men ok. Det tar lite drygt en kvart att gå från simhallen och hem. När jag klev in i lägenheten hade håret frusit.

1.03.2008

Du vet hur det är

Jag träffade en AD från byrån jag arbetade på. Han är den kreatör som vann mest priser under tiden jag var där. Han hade börjat arbeta igen efter ett par veckors semester. När jag träffade honom såg han mer sliten ut än jag har sett honom tidigare. Han är bara några år äldre än jag och jag kunde inte låta bli att fråga om allt var ok. Han tittade genom sömniga ögon, svarade ”du vet hur det är”. Vi var alla mer eller mindre våra arbeten på byrån. Fanns inte kraft till något annat.

Kontrasten är desto större när jag inte längre är på någon byrå. Sysslolös är jag förstås inte. I dag laddade jag upp en ny site som jag har arbetat med en tid till ett företag. I mitt cv står det inget om att jag har gjort en del inom webb i Sverige och i Australien. Det är inte vad jag i huvudsak vill arbeta med. Men det är alltid kul när något man designat når ut.

1.02.2008

2008

Det känns som att jag borde sammanfatta 2007 men det känns inte längre viktigt. Arbetsmässigt handlade allt om kreativitet och det tar jag med mig in i 2008.

När det gäller relationer var det knivigt och meningslöst att se tillbaka. Bara konstatera att när bubblande värme spred sig på insidan från något nytt läkte det mycket av det gamla. Påmindes om hur det ska kännas; hur det en gång kändes och ilskan försvann. För ung för att vara bitter. Det som var det var. 2008 är.

1.01.2008

Old news

Förra nyårsaftonen inleddes med skaldjursmiddag nere i Melbourne marina och vi satt i högsommarvärmen och åt intill vattnet. Kvällen fortsatte i ett penthouse och jag kom precis i tid för att hinna med att skåla i champagne på en takterrass bland australier i smoking blandat med sommarklänningar. Långt nedanför på gatan trängdes människor vid Yarra river för att se fyrverkerierna. Högt upp stod vi och skålade in det nya året medan raketerna smällde runt omkring oss.

Det var en fest där champagnen aldrig slutade bubbla och han var på med ett självklart självförtroende. Jag undvek som vanligt att svara eftersom min tankar var hos någon annan. Det hade motsatt effekt och när jag långt senare gick ut ensam på en balkong följde han efter, stängde dörren och kysste mig utan att vänta på svar.

Från balkongen gick vi vidare in i hans sovrum, men man känner genast när någon tittar på en utan att se. Om man blundar kan man se vad man vill se. När han med sin tyngd över min kropp frågade när vi skulle ses tittade jag in i ögonen på en Hötorgsörn som hängde på väggen framför och visste svaret.

När vi gick ut i våningen låg det fortfarande människor och sov i soffor och på golv. I trappan mötte jag en man i boxershorts och i ett kök översvämmat av flaskor satt ett par och drack. Lämnade våningen utan att knäppa slingbacksen och klev in i en hiss täckt av stora speglar och svor tyst.

Det tidigare plattade håret låg ostyrigt lockigt, sotig ögonskugga låg under ögonen, bara ett örhänge satt kvar och jag tog av det. Ett blåmärke på halsen gick inte att göra något åt. Jag började gå längs med Yarra river i mina högklackade sandaler och svarta klänning med silverglans. Staden hade knappt vaknat och mina tunna sandaler blev blöta när jag gick genom vattnet på den nyspolade kajen. Några städare busvisslade och frågade om festen varit trevlig. Jag har aldrig känt mig billigare i en designklänning som när jag korsade gångbron från casinot på väg hem till min våning med deras röster bakom mig.

Ett par minuter senare låg jag i badet och när jag kom ut i lägenheten och såg hans våning på andra sidan floden kom ett meddelande på mobilen. Jag drog för gardinerna och lade mig i min dubbelsäng och somnade med våta kinder.