11.27.2008

Have I told you

Klev ur fotografrollen, bort från plåtningar, redigering och inlämning till tryck. Middagsbjudning. Klä om, kliv in i en annan roll bland kostymer och företagare, lyssnade på ett föredrag om förändring av bolagsskatten. Jag har läst företagsekonomi på universitetet och konterade på kontor. Har jag berättat om det?

Jag visste inte vad jag skulle läsa när det var dags att söka till universitetet. Jag ville in på danshögskolan, tränade för det, eller musikal, tränade för det, men var bortrest under intaget och jag gjorde ett annat val. Var dansare i ett operettsällskap när jag blev antagen till internationell marknadsföring i Stockholm. Det lät bra; flyttade några dagar senare. Det blev sådär. Marknadsföringen tyckte jag om; fick bra betyg i företagsekonomin men insåg snabbt att det inte var för mig. Jag flyttade till Frankrike och började på universitetet där istället.

Efter skattejuristen gick en äldre man upp på scen. Vitt hår, scarf i halsen. Han såg en aning skör ut, sådär som man kände med honom, skulle skrattat med i hans skämt även om det inte var roligt. Jag hade fel. Han hade röstresurser som snabbt suddade ut skörhetstankarna. Han slog sig ner och började berätta. Från det att han började tala fanns bara berättelsen kvar och den fyllde den knäpptysta salen. Det var en historia som jag aldrig skulle ha valt, inte skulle ha tagit mig tid att läsa, med ord som var ålderdomliga, med en narrativ som var gammal i sin form men levande i nuet av hans röst.

Jag är fortfarande en aning tagen av hans historier, eller mer av hur han berättade än vad han berättade. Jonas Karlsson sa i en intervju något om att det finaste en människa kan göra är att våga ta upp någons tid, att ställa sig på scen och våga berätta. Jag håller med honom. Det finns en skörhet i att berätta inför andra, samtidigt som det speglar en oerhörd styrka. En ensam Edith Piaf på scen där det brukade vara stora galashower. Mod att ge något, dela med sig. Det är fint.

3 comments:

sakomsolen said...

åh jag håller med! modigt att våga berätta en historia som man vet tar tid, även om man sitter bland vänner. det har jag tänkt på många gånger.

Klothilde said...

Tänkvärt Anne. Och jag tror man växer där på scenen, eller vid köksbordet, som människa. För varje ord som uttalas, skrivs eller berättas så växer man och utvecklas. Som människa.
Kram!

Anne said...

Sakomsolen, berättande kan vara i så många olika former, inte begränsat till ord. Gäller bara att hitta rätt form, eller ny publik...

Klothilde, framförallt är det ovärderligt effektfullt att komma in i en helt annan kontext. Triggar igång massa nya tankar.