10.18.2008

Romeo

En av mina vänner gick in på ett café i Carlton. Ett café hon brukar gå till, beställde in en latte, satte sig vid de stora fönsterna mot Lygon Street. Hon log igenkännande mot mannen som kom in med kaffet och när han gått fick hon syn på en lapp. Hon vecklade upp och såg de handskrivna raderna. ”Ring mig”. Hon lämnade ett meddelande att han kunde ringa henne kvällen efter när hon skulle vara hemma.

Han ringde. De träffades och orden vällde fram. Han arbetade extra ibland på caféet för att hjälpa ägaren, som var en vän till honom. Egentligen var han egenföretagare men han hoppades alltid att hon skulle komma in till caféet. Att han till slut hoppade in och arbetade mest för att få se henne. Han hade väntat på avstånd i nästan ett år. Sa att när han erbjöd sig att hjälpa henne med något tekniskt i våras hade han menat det, tagit det för ett avvisande att hon skrattat bort det. Han var förälskad, hade framtidsplaner, talade om resor, talade om henne, att han drömde om familj med henne.

Slow down Romeo (när han nu slutligen fått upp tempot) eller bara alldeles överväldigande romantiskt? När jag träffade min vän hasplade hon ur sig den här historien på ett par minuter. ”Jag ska inte ha något barn nu såklart”, fortsatte hon men ögonen glittrade och hon satt där med ett leende. ”Men, när hände allt det här?” sa jag överraskat.

Det var helt nytt. Hon är vacker och det finns alltid nya män runt henne, men hon har ett sorgligt pärlband av trasiga relationer bakom sig. Hon skrattade bort hans ivrighet och jag har aldrig sett henne lyckligare. Det är bra, oavsett vad det blir. Och jag kom på mig med att le lite för mig själv när jag promenerade hem efter att vi skilts åt.

7 comments:

Pernilla said...

Åh, sånt är så romantiskt! Jag har vid några tillfällen också fått veta att jag blivit inspanad under en längre tid när killen till slut tagit mod till sig och kommit fram.

En kille hade spanat in mig ett år tidigare också och gått och hoppats på att få träffa mig igen. Det ledde aldrig nånstans; helt beroende på mig.. Men det var väldigt romantiskt! :-)

Järnladyn said...

Kommer att tänka på filmen Amelie från Montmartre.

anna of sweden said...

Åhhhh! ;)

Miss Upsey Daisy said...

Sådant händer inte mig men åh vad jag blir glad och höra sådant!

Anne said...

Pernilla, tyvärr är det nog ofta så i verkligheten. Jag hade något liknande och jag blev stressad av att han verkade så säker och bröt istället. Mycket oromantiskt, skäms en aning och önskar att jag hade hanterat det bättre.

Järnladyn, och vi tycker om Amélie.

Anna, just så.

Missy, you never know. Hon väntade det inte heller.

Laanna said...

Hm, trevligt om det är en trevlig snubbe. Annars: bara läskigt;)

Anne said...

Laanna, hehe jo. Jag har inte träffat honom än och det här var innan jag blev sjuk. Jag har faktiskt inte hört från henne på ett par veckor, vilket är ovanligt. Tänkte att hon hade fullt upp med nye karln, men jag kanske ska ringa och kolla :)