9.13.2008

Tomt

Galleriet var överfyllt med människor igår, ändå var det flera ansikten jag hade hoppats se, som jag saknade där. Det kommer mejl från vänner som sett mina foton och kommenterar. Snälla saker, uppmuntrande ord. Men jag kan inte ta in det; samtalet om bristen på hjärta i mina bilder överröstar det mesta. Jag tog fram kameran i dag och försökte arbeta vidare på serien, men det låser sig. Blir ångestfyllt, så jag slutade och tog spårvagnen till IKEA istället.

En italiensk modefotograf, som jag känner, hoppade på och han satte sig intill mig. Han målar sexpack på sina manliga modeller och förbättrar verkligheten där han kan. Han pratade entusiastiskt, gestikulerade vilt och frågade vad jag arbetar på. Jag sa att jag hade vernissage igår; förbättrade verkligheten. Eller det var ju sant. Jag har ett par veckor på mig att göra om serien och lämna in de inramade bilderna. Jag vet inte var jag ska börja.

2 comments:

Moa said...

Å_fy_fan vad jobbigt det där med hjärtat. Det har jag också fått höra angående mina egna bilder, av en jag litar på. Det värsta var att jag kunde hålla med om att det var sant, något saknades, men vad kunde jag göra åt det? Tänker man på det så blir det ju bara låsning som du skriver.

Anne said...

Moa, det var ett samtal som kom upp delvis efter min egen frustration att jag inte tycker jag producerar de bilder jag vill göra.

Hon tyckte om de bilder som jag gjort utanför utbildningen och jag tror det säger mycket. De bilderna har jag tagit för min skull, för att jag känner för dem, medan de andra delvis är tagna med hur mottagaren vill ha dem.

Tekniskt är det inget fel på dem, men slutsatsen är att jag måste göra mina bilder som jag vill ha dem för att bli inspirerad, kunna inspirera, även inom ramen för en brief. Mer så.