Vad gör du här?

Jag är ledig. Helt ledig och jag gick ner på kaféet runt hörnan. Jag stod vid disken när en man kom in genom dörren. Hans kläder var täckta av blod och över axeln låg ett basebollträ. Jag sa ingenting, rörde mig inte när han började skratta. ”Don’t be afraid love”, medan han kom närmre mig. Då såg jag att han hade en mask på sig att blodet var något annat intorkat rött. Manifestation, sa han. Jag fick fortfarande inte fram ett ord.

Om han överraskade mig gjorde jag detsamma mot en vän igårkväll på tåget. Jag satt ner när jag såg att en av mina gamla grafiska kursare klev på och satte sig i sätet framför med ryggen mot mig. Han såg inte mig och jag hoppade över och lade handen på hans axel. Först stirrade han bara på mig och sedan gick hans röst upp i falsett. ”Vad gör du häääär?” Vi har inte setts sedan mina avskedsdrinkar när jag lämnade Melbourne för snart ett år sedan.

Vi har slitit framför datorn många långa kvällar i illustrator och photoshop och förmodligen spenderat nästan lika många kvällar nere på Section 8, en utomhusbar mitt i China Town. Det var som att det senaste året inte funnits och när jag frågade vad som hade hänt sedan sist hoppade han över yta. Hans blå ögon såg uppgivna ut. Det är lågt, sa han ärligt.

Han är en av de mest begåvade grafiker jag känner, ändå blev han underkänd på kursen. Han är perfektionist och det är allt eller inget, tyvärr saknade han förmågan att släppa när tiden inte tillåter. Arbetet han har i dag är inte på den nivån jag vet han kan designa och hans frustration var uppenbar. Jag vill att det ska gå bra för honom; vill att han ska lyckas för jag vet att kan. Förhoppningsvis kommer det.

När min station kom och jag reste mig kom det pojkaktiga leendet tillbaka. ”Jag älskar dina stövlar” och jag skrattade. See you around.