6.24.2008

I dag

Lätta steg på svarta klackar, samma klänning som igår, samma röda läppar med ett leende som dröjde sig kvar bakom mörka solglasögon. Började längs med Collins Street glasade avenyer, Gucci, YSL, Armani, Gaultier, där jag letade färger, mönster, snitt och stämningar. Blev förälskad i en ilsket röd ballerinaklänning och en groovy luvjacka. Om jag hade 10 000 över skulle de gå till undervattensfotoutrustning.

Från eleganta Collins och ett kvarter ner till Flinders Lane urbana unga mode med flera av mina favoritbutiker. I samma gata ligger några av Melbournes dyraste kommersiella gallerier blandat med småskumma undergroundlokaler. Maria Fernanda Cardoso ställde ut hundratals plaströr som spretade över väggen. Mycket märkligt och mycket fascinerande om man har några hundra tusen över. De skulle utgöra en fantastisk backdrop.

Gick och satte mig på ett café med skoskav och ändå med lätthet i benen, i tanken.
I dag är dagen när det börjar. För dramatiskt.
I dag är dagen när någonting nytt har blivit officiellt. Också dramatiskt. Såhär då.
I dag har jag fått en mentor i en prisbelönt fotograf.

Det började inte i dag. Vi möttes på ett cocktailparty och han fick mitt kort. Jag träffade honom på en branschtillställning ett par dagar efter och då bad han att få mitt kort ännu en gång.

Han ringde dagen efter och när vi sågs gav han kritik på mina bilder och han var rak. ”När jag var ung fotograf ville jag mycket och var mer fokuserad än de flesta, men det fanns ingen som ville hjälpa mig. Därför tänker jag hjälpa dig. Du har något som många saknar. Stil. Du och dina bilder.”

Bara så. Jag kunde inte ha önskat mig mer och jag slappnar av när det finns någon jag kan be om hjälp. Det finns mycket som är nytt för mig och där jag har tankar och teori bryter han ner till konkret arbete och lösningar. Han känner till branschen efter att ha arbetat som fotograf de senaste 20 åren runt om i världen och samlat på sig ett stort antal priser.

I dag gav han mig en folio i svart skinn och spegelblanka plastfickor med hans bilder. ”Bara att plocka ur mina och fylla på med dina”. Jag har en vag aning om att de där fotona att rycka ur har ett visst värde.

4 comments:

Doktoranden said...

Det låter som en fantastisk mentor att ha i ryggen.

ylva said...

läckert!

Fröken Lund said...

Jag har också upplevt det där, att bli "utvald" och få en mentor. Det är en fantastiskt underbar känsla att känna att någon stöttar en till hundra procent. Jag utgår från att det är nu som allt kommer att ta fart på allvar, för dig.

Härligt!

Anne said...

Doktoranden och Ylva, verkligen.

Fröken Lund, vi hoppas på det.