3.15.2008

Power rose

Cat Power, aka Chan Marshall, dök upp på scen i svarta tighta jeans och en djupt ringad svart tröja som visade kanten av ett vitt bhband. Luggen skymde ögonen när hon inledde med en Sinatracover på New York. Första timmen var Jukeboxcovers med undantag från Lived in Bars. Hon torkade sig kring näsan, rörde sig ryckigt, försvann ut i kulissen, kom tillbaka, torkade sig under näsan igen, avbröt för att få ljuset ändrat, sjöng, pausade för att dricka cola, bad om en ny cola, försvann i andra kulissen och sjöng.

Min mesta gigchickvän skrattade hånfullt när jag föreslog att vi skulle gå på Cat Power. Aldrig sa hon med hänvisning till Cat Powers förra australienturné som hon knappt kunde genomföra hög som hon var. Grace hängde på direkt, men kollade om jag kände till förra turnén. Jag vet. Spelar ingen roll, Cat Power och Ane Brun är nära hjärtat. När man hör deras röster är man där i de briljanta texterna som inte bara är ord; de har levt orden och de drar en rakt in i känslan, nickar igenkännande, känner tröst; känner; lever.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva spelningen igår. Det fanns stunder när hon uppträdde förvirrat, när hon kom nära såg man hur hon skakade. Hon rörde på sig konstant i amerikanska danssteg, kanske för att hålla koncentrationen, dölja ryckigheten. Det fanns låtar som hon slarvade bort. Några av hennes främsta låtar drog hon ner i så lågt tempo att hon snarast pratade fram dem. Ett ord per tredje takt med följd att melodin försvann och fick flera sånger på rad att låta likadant. Det blev glesare framför scen. Men hennes röst bröts aldrig och hennes röst fyllde forum. Det fanns stunder när hon briljerade, när jag bara rös av låtarna hon berättade.

Efter den första covertimmen fortsatte hon ytterligare en timme. Till den sista låten bad hon teknikern tända ljuset över publiken så att hon kunde se ansiktena. Sympatiskt och hon hade fortsatt sjunga om bandet inte hade protesterat. De himlade med ögonen bakom hennes rygg och reste sig upp och lämnade scenen. Det gjorde ont att se. Även om hon inte är i balans finns det något skört hos henne som jag älskar. Hon gav allt hon kunde igår. Det känns.

När bandet reste sig stod det en ensam kvinna i svart kvar på scen med en bukett vita rosor i famnen. Hon gav mig en.

4 comments:

egon said...

vad fint, och sorgligt. jag har haft en cat power-låt som alarmsignal på mobilen i snart två år nu.

Anne said...

Ja, en dysterhet på något sätt. man vill att det ska gå bra för henne.

Järnladyn said...

Tragiskt.
Det är väl ofta just dessa talangfulla konstnärssjälar som faller offer för drogerna.

Anne said...

Järnladyn, talang har hon verkligen.