2.29.2008

R & R

Jag sitter pa mitt narmsta internetcafe som dessvarre har den daliga egenskapen att mynten rasslar snabbare an i en blackjackmaskin. Jag orkade inte ga till det som jag gillar bast: mina ben ar stumma efter langa timmar med kameran i handen i jakt pa de ratta roda tonerna. Jag haller pa med ett tema om roda detaljer i manniskors outfit i street setting och det ar knepigt att fanga bilderna. Street photography gar vanligtvis snabbt och det galler att satta bilden direkt.

Det beror pa kontexten men ibland maste man fraga om man kan ta bilden, men de basta bilderna ar de som bara finns dar utan att stora objektet. Vanligtvis ar manniskor vanliga nar man fragar. Manga smickrade.

Jag var ute efter en sliten streetlook och hittade en rockkille i en grand. Dessvarre har min charm sina begransningar och jag mottes av ett "I am so fucking hung over love". Inte med allt lirkande i varlden gick han med pa foto ens bakifran, eller utan hans ansikte. Oh well. Melbourne ar the place to be nar det galler street photography. Jag far leta upp en ny sliten rockare. Det finns en del av dem.

Fran en copywriter till en annan


Det har lag i min mailbox fran en kar copyvan i Stockholm.

2.28.2008

Elaine Bergqvist

I dagens DN kan ni läsa om Elaine Bergqvist, författare till härskarteknik. Sist jag träffade henne var på tunnelbanan efter en kväll på Stureplan. Hon kom från arbetet. När jag hälsade sa hon "jag kände igen dig men tänkte att det säkert var någon kändis, skulle vara typiskt mig".

Vi pratade om reklam och jag tipsade henne om She Creatives. I dag kom ett mejl om att hon ska föreläsa där. Ni kan gå och lyssna om ni är a) kvinna b) kreatör inom reklam och media. Annars finns hennes bok som garanterat är engagerande. Supertrevliga Elaine äger när hon kliver in i ett rum.

2.24.2008

Arbetar med reklaaam på Stureplaaan.

Arbetar med reklaaam på Stureplaaan. Sa kan vi inte ha det langre i profilinformationen. Det ar ju Melbourne Melbourne Melbourne igen. Och foto foto foto.

Det ar sju manader sedan jag flyttade fran Melbourne och att komma tillbaka i samma miljo ar nagot melankoliskt och overkligt. Samma barer, samma ansikte, till och med samma bostadshus men ingenting ar detsamma. Jag hor mina vanners berattelser och ser hur de har rort sig framat, fatt arbeten pa olika designforetag, andra har startat eget. Flera har sagt rakt ut att de tycker jag ar galen som lamnade den internationella byra jag arbetade pa, bade i Sverige och i Australien. Absolut galen som har valt att specialisera mig inom ett omrade eftersom det innebar att ga tillbaka som student. Adam var den enda i fredags som gratulerade mig till att jag blivit antagen i den stenharda konkurrensen pa fotoskolan.

Pa ett satt suger det att ga tillbaka till ett studentliv. Jag ar for gammal. Jag har redan fyra examina. Jag har arbetat som universitetslarare - tanken var aldrig att ga tillbaka som student. Jag har arbetat med design och med reklam och nu blir det annu en. Jag kande att jag inte kom vidare i Sverige. Jag minns samtalet jag och min CEO hade nar jag slutade pa byran. "Du maste specialisera dig Anne." Jag gor det nu. Ett steg tillbaka for att kunna kliva vidare. Ibland tar det bara lite langre tid.

2.23.2008

Play the game

Nar jag och Caroline nagot forsenade till Misty var redan ett par av mina gamla vanner dar. Marissa fyllde i det senaste. Hon har startat upp ett designforetag och kunderna strommar in. Pa datingfronten har hon den senaste manaden traffat Sean. Attraktiv men inget seriost forklarade hon.

Nagra minuter senare kom Sam som ocksa har varit i Europa och just kommit tillbaka till Melbourne. Hon berattade om sin basta van, Sean, som ovantat sagt att han saknat henne i veckan. Sam sa att det var forsta gangen hon borjat tanka pa honom som mer an en van, men hon var inte saker. Ville kanna efter.

Sam och Marissa fortsatte att prata om sina Sean tills de borjade upptacka fler och fler likheter. Efter en stund insag de att de pratade om samma Sean. Och Sean var pa vag till Misty. Sam och Marissa utbytte blickar, tystnad och sedan "we are still friends, right?" varpa de gick och kopte en runda drinkar. Jag och Caroline vaxlade till svenska i ett ogonblick.

In genom dorren kommer en man, tank italiensk, lang, smal, morkt kort har, bruna ogon, skaggstubb och i en designad kavaj. Absolut vacker. Det visar sig vara Sean med vanner i slaptag. Sam gar ut och roker; Marissa forsvinner ett tag och en uppenbart nervos Sean satter sig intill mig. Dramat var inte mitt och Sean visade sig vara inredningsdesigner och vi kom snabbt fram till att vi hade gemensamma vanner (mer an Sam och Marissa) och hade varit pa samma fest forra varen, men jag har inget minne av honom.

Anyhow, stamningen lugnade sig efter nagra drinkar och vi gick vidare till en annan bar for att traffa nagra andra vanner. Jag forstod att mitt rebound kunde vara dar och jag namnde bara kort att jag inte hade lust att traffa honom for Sean som gick intill mig. Naturligtvis var exet dar och dessutom med en blond tjej vid armen. Han tittade pa mig men gjorde ingen ansats att komma fram och halsa.

Allt detta laste Sean tydligen av och jag kande ovantat hans hand runt min midja, hans kinder mot min hals som mitt ex passerade ut med flickvan och lamnade baren utan ett ord. Tack Sean. Hans hander foljde klanningslinjen och viskade att jag var vacker, du kan battre love, innan han slappte med ett leende. Det basta med en player ar att de kan play the game. Jag lamnade Sean at sitt ode hos Sam och Marissa medan jag vandrade hem i Melbournenatten.

2.21.2008

And when the lights go out

Jag kan inte minnas att jag har varit trottare an jag ar nu. Pa tre veckor har mitt liv forandrats igen. Det hela borjade har.

Nar jag lamnade Melbourne i juli forra aret kopte jag en returbiljett. Det var meningen att jag skulle fortsatta forska har och jag handledare och amne var godkant. Av olika anledningar blev det inget doktorerande och jag var besviken nar det beskedet kom tidigare i hostas.  Nar jag ser tillbaka tycker jag att det ar bra att det blev som det blev. Det hade varit fel amne. 

Jag har precis klivit ut ur en dags framkallning i morkrummet. Det var forsta gangen for mig och det ar intensivt med all terminologi. Uppgifterna ramlar over mig och aven om jag har ordnat bostad finns det sa mycket grundlaggande som jag inte har ordnat an. Men forst ska jag hem och sova.

2.19.2008

Tankar

Min lagenhet ligger bara ett par vaningar upp fran min gamla, men den ar anda olik. Jag har inte langre nagon balkong, men jag har storre boyta och fonster fran golv till tak. Det finns ett bursprak med ett litet trappsteg  intill fonstret. Om man tittar rakt  ner star bilarna i ko pa gatan. Om man tittar till vanster ser man centrala Melbourne och Yarra; till hoger ser man Yarra bort till havet och Port Melbourne.

Efter att jag hade flyttat runt pa alla mobler i lagenheten, stadat och packat upp min enda resvaska igarkvall satt jag i timmar lutad mot fonstret.  Sedan flyttade jag mig en meter till min dubbelsang och lade mig pa mage med en visual diary och tittade ut over vattnet och den upplysta staden. Det ar nagot surrealistiskt att vara tillbaka. 

Jag har inget internet i lagenheten sa bloggandet ar fortfarande nagot sporadiskt och pricklost. Nar Grace kom forbi lagenheten igar  drack vi vatten ur vinglasen. Jag hade inte hunnit handla. Tankte gora det nu.

2.18.2008

Vi sluter en cirkel

Nar jag vaknar i morgon kommer jag att se det har. Det ar helt galet, men efter nagra dagars intensivt har jag fatt ett nytt hem ett par vaningar upp fran min gamla lagenhet. Jag har redan flyttat in. Nu ska jag hem och fa lagenheten att se ut som min, eller i alla fall organiserad. Och bast av allt. Jag har pool igen.

2.16.2008

Melbourne it is

Det ar alltsa Melbourne jag har flyttat tillbaka till. Ni vet hur jag har langtat och just som jag var pa vag att ge upp hande nagot bra. Och igar blev visumet antligen klart. 2010.

Some things never change

Vi grat nar jag lamnade Melbourne. Vi borjade grata nar Grace hamtade upp mig pa flygplatsen. Hon ar den av mina vanner som ar mest lik mig sjalv pa sa manga satt. I bilen var det ny indiemusik men lika hogt som sist. Some things never change och kaffemuggarna fran Atomica star staplade och avslojar morgonrutinerna. I morse gick vi i sommarvarmen upp langs med Flinders Lane i hoga klackar, stora morka solglasogon och nya sommarklanningar. Hon pa vag till galleriet dar hon arbetar: jag till dagens forsta lagenhetsvisning.

Jag bor i Graces gastrum for tillfallet och jag har det oforskamt bra i hennes designade hus. Hon kopte det for ett par ar sedan, blaste huset och inredde det med italiensk elegans. Min narvaro paverkar hennes datande och jag behover mitt eget. Min gamla underbara lagenhet pa William Street ar borta men eftersom jag mest kommer vara i Carlton gor det inget. Jag var och tittade pa en lagenhet i China Town precis. Petit men det ar krypavstand till nagra av mina favoritbarer. Men bo i ChinaTown? Kanske. Har ett par visningar i Carlton och Fitzroy sa vi far se. Det hade gjort mig lugnare om jag hade mitt eget och nar jag borjar pa mandag kommer jag ha svarare att ga pa visningar. Dessutom borjar jag fa Internetabstinens.

2.15.2008

Home Sweet Home

Kryp närmre. Kom hit.
Fyll mitt bröst med dina andetag.
Viska längs min ryggrad.
Brinn hjärta brinn.

Honey I'm home.
I min stad.

2.11.2008

Tonight I have to leave you

Jag lämnar er nu. Resan kryper allt närmre och även om jag är glad är det med blandade känslor. Oavsett vad jag kände när jag kom till Sverige i somras har jag fått lugn i Stockholm. Jag har min familj här och andra relationer som betyder mycket för mig.

Jag bryter upp igen. Det längsta jag har bott på en plats de senaste åren är 11 månader. En möjlighet långt bort som får mig att le le le. Den kom hastigt.

Det är dags att leta nya rutiner. Jag återkommer när jag har kommit på plats i nytt boende och hittat någon slags vardag. Förhoppningsvis redan i början av nästa vecka. I'll be back darlings.

2.10.2008

28 kilo existentialism

20 kilo rosa resväska
2 kg reklamfolio
1 kg fotofolio
2 kg stativ
3 kg elektroniskt sladdar/laddare/plattång/hårfön
2 kg högklackat/lågklackat
2 kg prickig klänning/mönstrade cocktailklänningar/ tre små svarta
1 kg vardagsklänningar
1 kg kort jacka
1 kg jeanskjol/smårutig grå kjol/guldkjol
2 kg linnen och underkläder
1 kg Scott Kelbybok
1,5 kg neccesär
0,5 kg röd handväska

8 kilo handbagage
MacBook Pro
Canon 400D + objektiv
Nikon analog kamera + makro- och teleobjektiv
ipod
ett rött läppstift

2.09.2008

Något

Jag försummar er, uppdaterar sällan i ögonblick av in media res. Min blick kan inte slita sig från avskedsblicken och det sliter i mig. Jag har ett behov av att definiera innan jag går in i en nästa cirkel. Igår träffade jag några av mina närmsta vänner och det var bra bra men samtidigt med ett dämpat lugn.

En lunchdate med Helena på vårt stammishak på Regeringsgatan. En mojito på en libanes vid Tegnérlunden. En cranberry med Mård på Stureplan. Hon sa att jag log igen. Hon kan ha rätt. Det som händer är bra och jag berättar när allt är klart och jag säkert vet. Men visst reser jag bort en tid.

Det blev bara ett par timmars sömn i natt och några till på väg till ett barnkalas. Ska strax till en middag och jag har ägnat kvällen till att kritiskt prova alla mina cocktailklänningar. Vilka får följa med i resväskan; vilka får stanna. Motvilligt har jag släppt ännu tre och en av dem kan jag därför ha i kväll. Alltid något.

2.08.2008

Gå vidare mot gå

När jag behöver samla tankarna finns bara en sak att göra. Gå. Inte som i att lämna, bara som i att gå eftersom rörelsen på något sätt lugnar. För ett par år sedan när jag bodde i Frankrike började jag gå allt oftare. Det började med promenader ner till den vackra slottsparken några kvarter bort men behovet att gå längre växte sig snart starkare.

Jag började gå längs med floden, in i industriområde och motorvägar på väg bort mot nästa flod. Egentligen var det samma flod men den ringlade runt genom stan och ledde fram till ett bad där jag brukade träna. Det tog mig en timme till badet där jag simmade och sedan lade mig och solade ute på gräset innan jag bytte om och gick in till stan igen.

Jag tänkte ut gå nu.

Synlig

På Berghs brukade föreläsarna tala om vikten av att copywritern döljer sin egen röst i reklamen. Vi har alla en personlig röst, men den får aldrig översugga varumärket. Hon menade att det var den främsta anledningen till att reklambranschen svämmar över av priser. Kreatörernas chans att synas.

Sedan finns det undantag. Min gamla copywriter Nils ses just nu i en reklam på stan. På bild och inte i ord.

2.07.2008

Holy shit

I julklapp fick jag en astrologiläsning av min bästa vän här i Stockholm. Hon sa att jag behövde svar och att det var den bästa lösningen hon kunde komma på. Det var första gången jag var hos en astrolog och det var klart fascinerande. Det var nästan kusligt när hon läste mina planeter och hus och berättade saker om mig som fick mig att vrida mig i stolen där jag satt.

Jag har solen i väduren, månen i lejonet. Eld eld eld men turligt nog har jag ascendenten i jord som gör mig något lugnare (om än snubblande nära väduren). Astrologen stannade kvar vid två planeter som hon sa hade ovanliga placeringar. Den ena var mars, vår drivkraft vårt livsfokus. Min står i väduren (eld igen) på nollpunkten mellan första och sista huset. Hon sa att det var en placering där kungar föddes. Att det var en enormt stark placering som gjorde mig orädd och gav kraft; det var en placering som var den svagaste eftersom den alltid kom att innebära rädsla i den egna kapaciteten. Med eld eld eld sa hon att hon inte var det minsta orolig för mig. Är det okej om jag är det ibland?

I vissa stunder går jag på som om det inte fanns någon morgondag; söker det jag vill och försöker nå mina drömmar. Men vad gör man när de slår in? En av mina favoritscener ur Nemi är när hon står i en bar med en vän och tjatar om längtan att hitta sin drömman. När han dyker upp i helikopter backar hon och säger att hon inte är redo. Han går; chansen förlorad.

Glöm män. Det handlar om mig och mitt liv och jag vad jag vill. Och jag vill; jag kommer inte att backa men jag är inte förberedd. Jag vet inte ens om jag förstår vad jag har gjort eller vad det innebär. Det innebär garanterat förändring och flytt. Jag berättade för en av mina vänner i dag och det här var hennes svar

HOLY SHIT.
That's so random!!!!
WOW.
Hope you are okay. This is totally unexpected.
WOAH. WOAH. WOAH.

Det finns saker som fortfarande inte är klart och kräver all min kraft de närmaste dagarna. Tiden rusar genom mina fingrar.

2.04.2008

Farfar

Jag träffade min farfar i dag. Senast jag såg honom var på min farmors begravning för några månader sedan. Han är lång, smal ser betydligt yngre ut än han är. Han älskade att spela golf och han lever fortfarande ett aktivt liv.

Det var första gången jag var i hans nya lägenhet och han visade mig runt. Han tyckte om den sa han, speciellt den stora balkongen. Jag berättade att jag eventuellt flyttar snart igen. Spännande sa han. Sedan frågade han vad jag arbetar med. Reklam svarade jag och han frågade om jag har någon erfarenhet av det sedan tidigare. Jag nämde inget om vad jag har arbetat med tidigare utan svarade bara ja. Han kommer inte att minnas vårt möte; i själva verket har han redan glömt det. Han har Alzheimer.

Det märks inte på honom och han har inget problem att följa ett samtal eller att komma med smarta inlägg. Han lever i nuet och han reagerar och agerar på allt som om det vore första gången. Bara om man vet, märker man att han ställer ledande frågor för att kunna följa. Hans genuina entusiasm och intresse i samtalet gör att man inte tänker på det. När jag berättade att jag fick lektorstjänsten i Frankrike blev han stolt. I dag fanns inget spår av Frankrike kvar. Men under tiden jag var där relaterade han klarsynt till hela samtalet och när jag gick i dag önskade han mig trevlig resa. Det gjorde mig glad.

2.03.2008

Lång dags färd

Jag är kvar i Sverige. Om det förblir så vet jag däremot inte. Det är mycket som jag inte vet just nu. Det hela är högst förvirrande eftersom jag lägger ner mycket tid på att förbereda förändringar som kanske inte ens blir av. Qui sera sera.

När jag lämnade min lägenhet tidigt igår morse var det kolsvart och folktomt ute. Jag kom ner till tunnelbanan och tvärstannade när jag såg tiden till nästa tåg. Jag hade inte räknat med så lång tid mellan tågen. Medan jag räknade på om jag skulle hinna kom en man uppför trapporna i den övrigt helt tomma hallen. Han rusade rakt mot mig och de stora pupillerna flackade. "Nu tror du att jag ska råna dig". Nej, sa jag och började gå mot taxistoppet. Han följde efter och pratade oavbrutet. "Nu undrar du kanske varför jag följer efter dig?". Det fanns ingen taxi; det fanns ingen människa i närheten heller. Bara jag, en hög man och min största resväska och tyngsta handbagage någonsin. När jag skulle ta upp min mobil kom jag på att den låg kvar i soffan. På något sätt fick jag honom att gå medan han fortsatte att skrika längs med vägen där han gick. Jag fick gå tillbaka till lägenheten med hela hemska packningen, hämta mobilen och ringa taxi. Jag hann med mitt tåg.

Jag var helt slut när packningen var inlastad på x2000 och jag satte på ipoden och slumrade. Det satt en fyraårig pojke bakom mig som hette Josef. Efter en halvtimme började Josef kräkas, då slumrade vi mindre i kupén. Något förvånande började en kvinna äta banan. Jag och bananer går nu inte ihop och jag kände luftrören smalna ihop. Hon lät skalet ligga framme på bordet och det går inte, men just som jag var på väg fram och förklara, samlade hon ihop matresterna och gick bort med det i restaurangvagnen. Strålande. Josef mådde dessutom bättre och jag slumrade resten av vägen. Möjligen med undantag när han drog mig i håret.

2.02.2008

Gå gick gått

Lägenheten är storstädad, kylskåpet tömt.
Det är för tidigt men jag är redan på väg.
Resväskan står i hallen.
Det är dags att gå.