11.12.2007

När vilsenheten tystnar

De senaste två åren har jag egentligen mer eller mindre vilset försökt få ihop delarna rent yrkesmässigt. Jag önskar att jag visste då vad jag vet i dag. Att detta är precis vad jag vill göra. Länge var jag helt inne på skrivandet, sedan var jag lika inne på bild. Jag har aldrig arbetat hårdare än jag gjorde med min folio i Melbourne. Jag gick på en privatskola i design och vi var bara åtta elever per klass. Jag var den enda i min klass som inte redan hade en grundlig grafisk utbildning och jag visste inte ens skillnaden mellan Indesign, Illustrator och Photoshop. Jag arbetade mer än jag sov och jag presterade mer än jag trodde jag kunde.

Jag minns att jag satt på Section 8 tillsammans med Peter efter min första illustratorlektion och smått förtvivlat sa ”I hate the pentool”. ”No, you don’t”, sa han och lade armen mig och höll mig nära. ”The pentool is your best friend love”. En vecka senare gav jag honom rätt. Då hade jag presenterat ett tiotal illustrationer som i dag fortfarande finns kvar i min folio. De är välgjorda, men jag skulle göra dem långt snabbare och framförallt med långt mindre ångest än vad jag gjorde då.

Samma vän som sa att hon ville byta arbete med mig under en dag berättade att hon avundades mig min tid i Melbourne. Den sista tiden i Melbourne är nästan dimma och jag har aldrig lyckligare än att få ägna att tid till att skapa; jag har aldrig varit mer olycklig i krossat hjärta. Jag minns hur jag otaliga gånger kom hem efter att ha arbetat natt och dag med designen, tappade upp ett bad, tände stearinljusen, satte en drink på andra kakelhyllan, lät Regina Spektor spela och klev ner i det heta vattnet. Jag minns hur jag brukade somna i badet med tårarna rinnande, vakna när vattnet kallnade, tårarna slutat rinna.

Jag kände sådan stress att inte hitta rätt att jag blev helt blockerad. Mitt visum var på väg att gå ut och att jag var tvungen att lämna det enda liv jag kände. Jag visste inte vad jag skulle göra eller i vilken världsdel. För att komplicera det hela sökte jag arbete i alla världsdelar utom Afrika och fick som ni vet både arbete och intervjuer i flera olika länder inom helt olika områden. Jag lämnade Melbourne i förvirring och frågor, men det var i alla fall mitt beslut att lämna. Jag reste tidigare än jag behövde.

I dag vet jag varför. Jag har hittat rätt och vet vad jag vill göra. Jag känner en oerhörd lättnad i att det jag har gjort de senaste två åren plötsligt har fallit på plats. Men jag kan inte ångra vilsenheten de senaste två åren. Utan att våga ta mig igenom den perioden hade jag inte hittat dit jag är i dag. Jag har lärt mig mycket, mest om mig själv och jag känner mig både lugnare och starkare. Vilsenheten har tystnat nu.

6 comments:

Kerstin said...

Härligt att du delar med dig - ibland måste man få gå vilse för att hitta rätt...

Owe said...

Livet är en resa som ofta innebär att man får utforska en del spår för att till slut få känna en stor lättnad över att hitta rätt.

I svåra stunder kan det vara bra att försöka tänka på att det finna möjligheter som kan leda till något bra för en själv även om man kan ha svårt för att tro på det,

Peter Madison said...

Mmm...allt hänger ju ihop, tror jag. Nu är du där du vill vara och när du nu ser bakåt i det du står i nu så är nu och framåt din bästa tid.

Glad för din skull. :)

egon said...

du har en väldig självinsikt, och det tror jag också har hjälpt dig framåt. även fast du inte alltid vetat vad du velat, har du vetat att du inte vetat. verkar enkelt, men är svårt. glad för din skull att du känner såhär!

Järnladyn said...

Så skön den är, känslan av att ha hittat hem. :)

Anne said...

Kerstin, lättare med lite distans.

Owe, jo.

Peter, vi hoppas på det.

Egon, skönt när faller mer på plats.

Järnladyn, detsamma.