11.24.2007

Mindre ångest

Med tanke på förra inlägget kan jag glatt konstatera att jag två dagar senare tappat lika mycket. Och att det är vätska eller annat tänker jag inte lyssna på för det känns bättre i dag. Varje vecka på byrån blir allt mer intensiv och när det kommer till mat finns det två strategier. Antingen kastar man i sig något bara för att få i sig något, eller så låter man bli. Alla på byrån är smalsmala, några spelar tennis innan jobb, andra springer. Jag bloggar.

Vi arbetade mot klockan igår och det fanns inte en chans att ta lunch. När klockan var tre började jag må illa och gick ut i köket för att ta en tomatsoppa, som jag kunde ta framför datorn. Medan jag kokade upp vattnet satte jag mig första gången och min chef kom ut ur konferensrummet och sa till att jag inte kunde ta paus. Jag kunde inte hindra ett ”men gud jag satte mig två sekunder” och han svarade ”vi har inte två sekunder” och jag höll på att lacka ut och han såg nog det och tillade. ”Jag vet att du inte latar dig, men det är stressigt”. Jag var mest frustrerad att kom den enda gången jag inte arbetade för jag slet.

Jag borde ha tänkt på att om man äter mindre är det bra att dricka mindre. Jag var hemma hos en kompis på öfvre Östermalm igår kväll och när jag sent igår natt skulle gå hem var jag nog aningens salongsberusad när jag efter en stund kom på att jag var på väg mot Strandvägen istället för Karlaplan. Spelade ingen roll och jag tog tunnelbanan hem. Det var fler som hade druckit och när jag gick av tunnelbanan kom jag samtidigt med några grabbar. En av dem började ge klichékomplimanger som kyligt ignorerades. Ändå kände jag hans hand on my ass när jag passerade före honom genom dörrarna. wtf.

9 comments:

smul said...

Jag blir skrämd av att se att en bransch som din kräver så mycket av tex dig. Jag menar inte att din bransch inte gör något värdefullt men jag undrar var människovärdet finns? Förstår du, jag tänker att med ert tempo så borde ni uträtta storverk och det gör ni inom er bransch, men inte spelar det resten av världen någon roll om ni blev två sekunder sena med något, men jag har säkert fel.

Peter Madison said...

Hmm...vill på intet sätt klanka ner men jag är lite inne på smul's linje. Kom ihåg att det är tvål och välling du stressar ihjäl dig för och att konsumenten som köper de där otroligt fina produkterna aldrig någonsin kommer tacka dig för att du gjorde ett bra jobb. Hmm..hoppas du förstår vad jag menar. Du kommer först, oavsett. Alltid.

Ha en fin lördag påre!

Kram.

Laanna said...

Mmm. Nu kommer vi ju med massa mamma-kommentarer ett arbete som kräver att man ska jobba en hel dag utan att äta är...inte bra. Nu förstår jag ju att det inte är såhär varje dag, men ändå, man bör nog stoppa i sig nåt. Finns det inte tid att gå iväg får man ta med sig enkla grejer som man kan äta under tiden...så du gjorde helt rätt.
Kram.

.perpotator said...

Man är inte sitt jobb. Jag förstår att du gillar ditt jobb men ta det väldigt lugnt med prestationerna, du vet inte vad du måste betala i slutändan.

Anne said...

Antar att det till viss del beror på var man arbetar och det är högkonjunktur och det går bra för byrån. Vi arbetar alla mycket och såhär är det såklart inte varje dag.

Men jag förstår er poäng och att jag ger intryck av att vara mitt arbete. Jag har en tendens att gå upp i det jag gör.

Miss Upsey Daisy said...

Alla verkar redan har sagt det jag t�nkte skriva. �ven om alla har mycket att g�ra ligger det ju mer press p� den som �r ny eftersom den ska visa att den klarar av tempot och presterar..

Fröken Lund said...

Jag reagerade mest över den där handen på rumpen än något annat i detta inlägg! Vad gjorde du för att hantera det? Jag hade blivit vansinnigt förbannad och förmodligen vänt mig om med en örfil i högsta hugg.

Fröken Lund said...

(RumpAn heter det ju förstås).

Anne said...

Missy, just så

Fröken Lund, fortsatte gå. Men jag vet. Det stör mig, annars hade jag inte skrivit det.