10.10.2007

Första sidan, första raden

Första sidan. Första raden. Hur börjar man? Den första meningen är ofta den sista meningen. I alla fall den som skrivs sist. Den första raden som skrev är sällan meningen där berättelsen börjar. Jag är svag för in media res, dvs. rakt in i handlingen. Veronica bestämmer sig för att dö inleds med:

Den 11 november 1997 bestämde sig Veronika för att stunden – äntligen! – var kommen då hon skulle ta sitt liv.

Selma Lagerlöf inleder sin klassiker om Gösta med

Äntligen stod prästen i predikstolen.

De bygger båda upp en förväntning och ett anslag om vad som ska komma. Två av de romaninledningar som jag tycker mest om är:

5 days ago, the man I love left me.

Från Sophie Calles Exquisite Pain. Egentligen är det inte bokens första mening utan första raden i bokens andra del. För mig är den andra delen den främsta delen.

Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. […] She was Dolly at school. She was Delores on the dotted line. But in my arms she was always Lolita.

Nabokovs Lolita räknas som en av de främsta klassikerna men ännu har jag inte tagit igenom mig den. Det är ovanligt att det blir så, men det finns något i texten som bromsar. Det är dock inte inledningen.

Det finns några andra böcker vars inledningar jag vill citera, men när jag sträcker mig efter böckerna står de inte längre kvar. En knapp hylla är allt som finns fyllt i mina fyra bokhyllor som täcker en hel vägg. De brukade svämma över.

Jag har ändrat om i mina texter gång på gång och det som en gång var först hamnade senare 50 sidor in i texten. Först såg inledningen ut något i stil med det här

I den då främmande staden anlände hon på en räls som ledde allt längre in i stadens hjärta. Det är vägen ut för att rädda sitt hjärta.

Just nu ser första meningen ut så här, men jag känner på mig att den inte kommer att finnas kvar där.

Som så många gånger förut lämnar han etagevåningen bakom sig för att söka sig framåt.

Generellt är den första meningen viktigare desto kortare texten är. Det svåra är att hitta rätt ton som ger anslaget men ändå inte ger. Den bästa inledningen är nog den som Nancy från New York avslöjade när vi satt på en restaurang ute i Ayers Rock. Jag lovade att vara tyst och vad jag förstod var boken inte helt klar. Men första meningen var det. And that's a start.

2 comments:

Lisa said...

Nu blir jag nyfiken på att slå upp hur mina favoritböcker börjar, men de flesta är i Sverige.

Första meningen är ju som sagt sällan den första man skriver... Det är så viktigt att det blir rätt, det är ju anslaget till boken. Tror att den inledande meningen ofta mognar fram med texten.

Anne said...

Ofta finns bokens första meningen inte först, men lite längre ner i texten. Kanske är det där texten börjar. Så brukar jag tänka. Jag märker också att den formen av skrivande jag arbetar med nu redan påverkar mitt sätt att skriva. Eller jag tror det i alla fall. Jag rensar mer, stryker mer och jag tror det är bra.