10.31.2007

Berättande

Flera av mina vänner skriver. De skriver mycket; de skriver långt. Några är publicerade, andra kämpar med att bli det. Länge trodde jag att det var min väg; länge var jag övertygad om att det var vad jag vill mest. Jag känner inte så längre. När de talar om skrivandet, ångesten och lusten känner jag igen mig. Jag känner ett sting av dåligt samvete att jag inte skriver men samtidigt brinner jag inte för skrivandet som jag en gång gjorde.

Jag vill fortfarande berätta, men jag vill göra det genom mina bilder. Jag vill plåta mer och längre även om jag inte hinner med nu. Arbetet går först och jag är lycklig som får sitta med bildredigering på arbetstid. Men det egna plåtandet med kameran i handväskan på väg genom Melbournes gränder har fått stå tillbaka. Viljan att berätta finns kvar.

5 comments:

Anonymous said...

Vissa har viljan att vilja berätta...sen kan formerna för det variera. Så har det varit för mig. Skrivandet - målandet - skapande av annat slag - det har varierat genom åren men viljan att berätta har funnits där hela tiden.

Laanna said...

Alla har ju sitt sätt. Det jag har upptäckt är att de som är bra på en konstform ofta är det på andra också, sen gäller det väl bara att komma på vilken man brinner för mest?:)

Miss Upsey Daisy said...

Man skapar på olika sätt.

Anne said...

Christina, för mig har det också växlat. Nu är det mer bild än ord.

Laanna, eller vem. Men annars ja, det går nog i perioder.

Missy, visst är det så.

Anonymous said...

Pistageskorporna är goda ... jättegoda ... men någon som bakat hade behövt ha i mer mjöl... Kan inte minnas att degen blev sååå jättekladdig men å andra sidan har jag ofta i mjöl lite på känn