9.15.2007

Who let you in?

Tidigare i veckan blev en av mina vänner headhuntad av ett stort företag. Hon hade skickat ett cv till dem fyra år tidigare då hon arbetade som butikschef. I dag har hon ett helt annat arbete och när de ringde och erbjöd henne en liknande tjänst som hennes förra blev hon minst sagt överraskad och sa nej. När hon lagt på luren insåg hon blivit så förvånad att hon glömt bort att fråga om både tjänst och lön. Eftersom det har varit turbulent på byrån hon arbetar på i dag ringde hon tillbaka och frågade mer om tjänsten de ville erbjuda henne. Tyvärr var villkoren betydligt sämre än de hon har i dag och hon tackade nej en andra gång.

Två dagar senare fick hon ett nytt samtal. Den gången var det för en större byrå som skulle nyanställa och ville ha henne. Hon var på intervju dagen efter och de gav henne arbetet även om löneförhandlingen sker i nästa vecka. Hon var lycklig att det slutligen hade ordnat sig efter en längre tids missnöje.

I dag fick jag ett mejl från en annan av mina vänner. Hennes nuvarande arbetsplats är inte direkt framåtdrivande och hon har sökt andra arbeten en längre tid. I veckan hade hon varit på en anställningsintervju och eftersom hon inte kunde ta ledigt från arbetet fick intervjun ske före arbetsdagen. Tidigt på morgonen hade hon snabbt bläddrat igenom sin folio medan hon kände sig allt mer stressad. Hon tyckte inte att det hade känts bra, men samma dag hade de ringt tillbaka och sagt att de ville ha henne. När hon minst väntade det har hon nu fått arbete på en internationell och expansiv designbyrå.

Jag kan se hennes leende framför mig och jag är så glad för hennes skull. Det här var precis den chans hon behövde och det kommer gå bra. Hon är duktigt, riktigt duktig på det hon gör. Därför blev jag förvånad när hon skrev att det kändes som att jag läste hennes tankar när jag skrev om rädslan att misslyckas.

Varför är det så vanligt? Varför är det ofta de ambitiösa och duktiga som tvivlar, som inte vågar tro, vågar hoppas eller vågar försöka. Eller är det just för att de aldrig är nöjda som de når längre? Någonstans måste man komma ihåg att den som dömer hårdast alltid är en själv.

Jag ser på mina cv, läser de kaxiga orden och vet att jag kan göra arbetet, men kan inte förmå släppa oron. Orolig att inte få en chans. När jag tvivlar tänker jag ofta på en scen ur Alias och då kan jag inte låta bli att le och höja huvudet.

Lindsey to Sydney:"This is the men's room."
Sydney to Lindsey: "Who let you in?"

6 comments:

Järnladyn said...

Jag tror svaret på frågan varför det är de duktigaste och mest ambitiösa som tvivlar, är att dessa ofta i grund och botten har en dålig självkänsla. Man har kompenserat genom att bli duktig på att prestera. Då blir man också extra sårbar för misslyckande. För om man inte ens kan prestera längre? Vad återstår då?

Laanna said...

Jag tror att Järladyn är ganska mitt i prick här ovanför. Jag känner igen mig. Den som har dålig självkänsla/dåligt självförtroende behöver extra bekräftelse genom att prestera. Det tar ju också ganska hårt att se när andra, till synes mindre ambitiösa personer lyckas bättre...då sjunker självkänslan och man anstränger sig kanske ännu mer.

Järnladyn said...

Vilket flyt dina vänner har förresten. Inte utan att man blir lite avis ;) Fast det är förstås säkert mycket välförtjänt!

Anne said...

Järnladyn, har inte tänkt så, men minns att du talade om självförtroende kontra själkänsla. Ligger mycket i det. Mycket.

Det var det bästa som kunde hända dem båda och det är bara hoppas på lite sådant flyt. Det känns trögt nu.

Laanna, det tar när man sliter och ändå inte får något resultat. Förr eller senare måste det ordna sig. Måste.

Joules said...

Oj tänkvärt. Jag tror järnladyn har en poäng helt klart. Behovet att synas och att vara nån.

Men oxå drivet. Att vissa bara glider genom livet och är nöjda och vissa gör nått av det.

Jag är dock mest faschinerad över varför vi låter karrären ta upp så stor del av livet. Att det första man pratar om med nya människor är vad man jobbar med. Stoppar in i ett fack på en gång.

Anne said...

Arbetet är såklart en stor del av ens liv, men knappast den viktigaste. Speciellt inte när man inte har något...