Med ett leende

Ett rum med femton utvalda studenter med ögon som tittade nyfiket förväntansfullt. Alla med ett cv och erfarenheter som speglade en vilja att vara just i det rummet, ett driv att verkligen visa bevisa sin roll. Ett schema; en prestationsagenda. En uppgift att på femton minuter skriva en uppgift och presentera den inför ett rum fyllt av femton bedömande bemötande ögon. Press och prestera. Stress och stundens underbara kreativitet och jag log.

Min text var kort men så kan jag inte låta bli att vända och vrida försöka hitta tvetydighet gömma mer bakom orden än vad som sägs i raderna. Vissa texter var bättre än andra; alla texter var vassa. Och jag log.

En ny uppgift och jag skrev skrev skrev på tunnelbanan hem. Sitter framför datorn med ett glas vin, ett glas cola och i ett nedsläckt rum med endast ljuset från stearinljus. Jag tänker skriva hela natten. Business as usual och jag ler.

Jag är så glad att jag har nått hit och det känns som att jag äntligen har hittat helt rätt. Tydligen behövde jag komma till Sverige för att se det som alltid har varit självklart framför mig. Snarast är det en cirkel som sluts för det var just detta ämne som jag siktade på när jag sökte till universitetet allra första gången direkt efter gymnasiet utan att riktigt förstå vad jag ville. Och jag hade aldrig varit en av de femton i rummet om jag inte hade fyllt mitt cv med de erfarenheter och utbildningar jag har. Med närmare eftertanke hade jag inte vetat att det var just i det rummet jag vill vara. Men nu vet jag och jag tänker skriva hela natten. Med ett leende.