Ett hjärta vitt

Solen strålade under förmiddagen. I eftermiddags öste regnet när min farmor gravfästes. Min farfar såg smalare ut än jag mindes honom där han stod i sin mörka kostym. Mina kusiner vars ögon är en spegling av mina var leende men mörkfärgade under ögonen där mascaran hade lämnat avtryck. Min faster gav mig en välkomnande kram och frågade när jag reser tillbaka till Australien, sa att det syntes att jag mått bra där. Jag log tillbaka och mötte de ögon som var lika mascarafärgade som mina.

Min vita kappa stod i skarp kontrast till de kolsvarta strumpbyxorna till de nyklackade stövlarna. Vid min sida skymtades mina syskonbarn under ett australiskt koalaparaply och ett känguruparaply. Min syster och jag sjöng den sång vi sjungit tillsammans vid så många begravningar förut, ibland för okända, ibland där det känns. När jag hör de enkla raderna ”Jag kan segla för utan vind. Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min utan att fälla tårar” tänker jag på ansikten som jag har förlorat och jag klarar inte längre sjunga den utan att det värker inuti. Men för andra kanske smärtan kan lätta och trilla ner längs med kinderna när tonerna lyfte mot en regntung himmel.

Vid graven samlades vita blommor tillsammans med de vita hjärta som mina syskonbarn lämnade. När pojkarna lade ner dem intill graven kom jag att tänka på vad prästen sa till mig när min lilla guddotter döptes. ”I dag håller du henne intill ditt hjärta. Låt henne stanna där”. Jag kunde inte låta bli att tänka på de ansikten jag förlorat och de som kommit till. Hur man bär dem med sig i hjärtat där de kändes. Där de fortfarande känns.