9.28.2007

Den långa resan

10 minuter till resans slut. En rulltrappa som för varje steg leder allt djupare ner under marken. En reklamskylt som bekräftar skeendet ”flickan under gatan”. Steg efter steg, en färd allt längre ner men inte ner i ett mörker, istället omsluten av vita väggar. Ett skramlande blått tåg, ett blått säte i en halvfull kupé. Allt som vanligt. Inget som vanligt

9 minuter till resans slut. På andra sidan gången i vagnen sitter en kvinna i svarta skinnkläder med lila kajal på rökfylld hud. Hennes rörelser är rastlöst ryckiga. Intill henne en orörlig man i jeansjacka som trött lutar sig mot fönstret. Ett par säten ner i vagnen sitter två män i kostym. Deras samtal är intensivt högt och jag sätter på Ipoden för att dölja deras röster.

8 minuter till resans slut. Ray sjunger att han kan hålla mig i sina armar, tänker i ett ögonblick på en annan resa, på en annan man. Framför sitter ett par vars händer ständigt söker varandra.

7 minuter till resans slut. Jag flyttar blicken från paret och tittar på en gällt rosa reklamskylt och hinner räkna fyra olika typsnitt innan tåget hastigt stannar och blicken rycks bort.

6 minuter till resans slut. Börjar läsa tunnelbanetankar om en flicka med snor på klänningen som inte vill bli fotograferad. Hon vill bli sedd. Sträcker automatiskt ut handen och känner på väskan där den tunga kameran alltid följer med.

5 minuter till resans slut. Öppnar väskan och tar upp den svarta anteckningsboken som alltid ligger intill kameran. En avskedsgåva från min vän Grace när jag lämnade Melbourne för ett par månader sedan. Den första tomma sidan närmar sig bokens slut.

4 minuter till resans slut. De oskrivna linjerna fylls på allt hastigare och medan orden blir allt mer närvarande blir tunnelbanevagnens ljud allt ljudlösare.

3 minuter till resans slut. Tystnaden bryts när en äldre man sätter sig intill mig, lutar sig över mig och försöker läsa mina ord. Hans blick flyttar sig från boken till mina lår och jag backar tills ryggstödet tar emot och slår igen boken. Han frågar om jag är författare. Journalist då?

2 minuter till resans slut. Jag möts av nyfikna blickar som väntar på ett svar. Nej och nej. Irriterat reser jag mig upp, tacksam att nästa station är min, men innan jag går lägger jag till. Jag är [nytt epitet utelämnat].

1 minut till resans slut. Kliver av tåget, kliver på en rulltrappa som för varje steg leder allt högre upp. Tänker på det epitet som jag använt för första gången och ler. Bara några enkla steg och ändå. Steg som förändrar.

2 comments:

egon said...

att skriva på tunnelbanan är det bästa. och grattis till det nya epitetet ;)

Anne said...

Jag kanske inte är helt bekväm i det och jag blev nästan mest förvånad själv när jag sa det. Oh well, det är ganska nice på sitt sätt skulle jag tro.