8.06.2007

Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått

När jag flyttade från Stockholm för några år sedan var allt kolsvart. Jag hade bott länge i en stad som för varje år blev allt mörkare. Jag flyttade till Stockholm för att få större kreativa möjligheter och få mer utrymme för skapandet, men det blev tvärtom.

I Stockholm slutade jag med dansen, slutade med fridansen, flamencon, den moderna dansen och baletten som alltid varit en del av mitt liv. I Stockholm slutade jag med den klassiska sången, med körandet och ensemblerna. I Stockholm slutade jag teckna och jag kastade mina oljefärger och penslar när de torkat. Jag varken orkade eller ville ta plats på den scen som jag i hela mitt liv hade sökt och alltid älskat mest.

Det enda skapande jag behöll i någon form var skrivandet, men bara i tysthet och inte expressivt, bara i ren självinstinkt. Jag blev allt mindre den person jag en gång var och allt mer vilsen om vem jag var. Jag blev i allt högre utsträckning den person som andra ville att jag skulle vara. Det är nog en av mina starkaste sidor att jag har lätt att smälta in i de mest varierande sammanhang, men det är också en av mina sämsta egenskaper att jag allt för enkelt går in i roller som hamnar långt från hjärtat

Eftersom jag inte visste vem jag var kunde jag lika gärna gå in i rollen som den perfekta studenten. Jag begravde mig i böcker och allt annat än högsta betyg var underkänt. Jag gjorde rollen som den perfekta studenten väl men jag blev allt olyckligare och jag visste att det var hög tid att bryta upp från mörkret och söka ljuset. Jag smällde igen dörren i Stockholm och svor på att aldrig återvända.

Jag hittade ljuset i Frankrike och jag tror det var nyttigt för mig att gå in i en yrkesroll och att veta att jag inte längre behövde spela någon jag inte var. Jag blev tryggare med ansvaret och jag tog upp sången och körandet igen. Jag tog upp träningen och skrivandet. Det var i skrivandet som jag började hitta tillbaka till mig själv och jag blev starkare. Jag struntade i vad människor runt omkring mig ville och bokade en enkelbiljett till Australien. I Melbourne hittade jag slutligen hem.

Den sista platsen jag ville flytta till var Sverige och Stockholm. Det handlar inte om att jag inte tycker om staden, men jag trivdes inte med den jag var när jag bodde i Stockholm. Inget dramatiskt, men jag var olycklig och tappade bort mig själv. Att kliva in genom dörrarna till min lägenhet i Stockholm var som att gå barfota på glasskrävor av minnen som skar genom kroppen. Tårarna rann i tisdags kväll av besvikelse, av frustration men framförallt av ilska.

Ilska över att vara tillbaka på ruta ett, arg över att gå tillbaka till ett arbete som jag valde att lämna, arg för att det kändes som att kasta bort de senaste årens hårda arbete till att börja om från början. Tillbaks på ruta ett.

Jag var på väg att ringa, böna och be arbetsgivaren att få komma till Peru trots att jag tackat nej. Dagen efter kom ett mejl där de fortfarande var intresserade och gav mig en öppning. Då hade jag gått genom ljusa Stockholmsgator och hade samlat mig. Efter den senaste anställningsintervjun vet jag att det inte finns någon annanstans som jag hellre vill bo på i Sverige. Stockholm ger mig bäst möjligheter just nu.

Denna vecka har jag flyttat in i min lägenhet i Stockholm. Det såg ut som när jag lämnade, men blicken som mötte mig i hallspegeln var en annan. Förra veckan vägrade jag att packa ur resväskan fortfarande ovillig att stanna. Nu har jag redan packat in mina saker i de avtorkade skåpen och jag har bestämt mig för att stanna ett halvår. Dags att fylla Stockholm med nya ljusare minnen.

3 comments:

smul said...

Den där känslan förstår jag. Jag har tex mycket svårt att masa mig ner till Skåne där jag pluggade för länge sedan, i alla fall den specifika staden eftersom jag mådde skit just där. Har faktiskt inte varit tillbaka sedan jag flyttade.

Ganska länge har jag flyttat till nya platser när jag inte mått bra, och det har funkat temporärt, men nu när jag känner mig lite mer rotad och "fast" funkar det inte längre, jag måste rida ut det onda och ta i tu med det. Det är inte helt lätt men jag kan ju inte flytta varje gång det gör ont heller...

Jag menar inte att det är det du gör, men du verkar klok och du hittar nog en bra lösning, ett sätt att hitta det du vill ha i vilken stad du än hamnar i verkar det som. Sen beror ju inte allt på dig, men jag tror du klarar det du vill.

Laanna said...

Fast egentligen kan du väl inte vara tillbaka på ruta ett, eftersom du ändå har fått så mycket under tiden du varit borta? Erfarenheter och utveckling och sånt som låter lite klyschigt liksom. Du är ju en annan person nu(?) och det borde vara värt nåt.

Anne said...

Smul, det blir nog lätt så att man förknippar platser med minnen. Det är dofter, smaker, intryck och avtryck.

Att flytta är det snabbaste sättet att byta miljö, men inte nödvändigtvis det enklaste sättet. Sedan har inte alla flyttar berott på att jag velat komma bort från något, det har lika ofta handlat om att komma till något. En längtan efter nya dofter, smaker, intryck och avtryck.

Lund kanske får en ny chans, på besök eller något. Stockholm var inte lika mörkt som jag mindes det och det var skönt att se.

Laanna, sant, men då kändes det som att tiden hade stått still och jag fortsatte ett liv som jag lämnat tidigare. Med en skillnad. Förr hade jag redan satt igång med mina forskarstudier, men denna gång vill jag låta den tiden gå till något annat.