8.02.2007

Flicka lilla

En elev frågade mig igår på rasten om jag var gift. Han frågade sedan var jag bodde och därefter hur gammal jag var. Det var inte hans sak och jag pratade undan det, men han fortsatte fråga hur gammal jag var. Till slut svarade jag trettio. Han sa att det kunde jag inte vara, att jag högst kunde vara 23. Han hade fel men ändå rätt. Jag är inte 30, men det irriterar mig när jag möter attityden av lilla flicka, speciellt i arbetssammanhang.

Det har hänt mer än en gång att äldre lärare har sagt till mig att studenter inte får vara i lärarrummet. Det har hänt mer än en gång att andra lärare har berättat hur många års erfarenhet de har och frågat om jag har arbetat tidigare. Det hände senast igår att en annan vikarie berättade om hur gärna hon ville ha en fast tjänst på skolan vi var på och hur lämpad hon var trots att hon saknade behörighet i ämnet. När hon var klar frågade hon om jag hade några poäng i ämnet. Jag fortsatte att kopiera och sa mina examina och tidigare arbetsplatser. Hon ändrade tonläge och sa avväpnande ”men du är överkvalificerad”.

Det handlar inte om det men få saker gör mig mer irriterad än när de ger mig lilla flickaattityden. Don't.

7 comments:

Carin said...

Förstår fullständigt... man suckar över folk som är så trångsynta. Men behåll lugnet och få dem att tappa hakan bara genom kommentarer som den du gav. Det viktigaste är ju att du vet.

Laanna said...

Mmm, det där är lite jobbigt. När jag vickade på högstadiet hände det nån gång att elever frågade: "är du lärare eller elev här?", hehe.

Annika said...

Vet precis vad du menar. Brist på respekt i alla dess former gör mig också milt sagt irriterad.

Men du hanterade det där perfekt! :)

egon said...

känner igen mig lite. jag är alltid yngst i alla sammanhang och det känns som att jag är tvungen att bevisa ännu mer då varför jag faktiskt inte är "lilla flickan". hoppas du trivs med dina jobbtimmar, ändå.

Fröken Lund said...

Åh, det där gör mig också vansinnigt irriterad. Det är sällan det händer, men när det händer blir man vansinnigt irriterad. Jag är både kort och ser ung ut, så det blir verkligen "lilla flickan" i dubbel bemärkelse för mig ibland. Jag har kommit på mig själv att kompensera för detta genom att vara så lite "lilla flickan" som det bara går att bli. Jag är en inte hon som sitter tyst, söt och vän i ett litet hörn.

Jag har undervisat lite i juridik på en gymnasieskola och där kände nog gymnasieeleverna till en början att den där lilla tjejen ska vi nog kunna driva med. I slutändan var det mig de hade mest respekt för.

Fröken Lund said...

(vi var alltid ute minst 2 och 2 och undervisade i klasserna)

Anne said...

Carin, man får försöka i alla fall.

Laanna, det kan förstås ha sina fördelar. Har hänt mig också, fast på gymnasiet.

Annika, mig också och ibland känns det nödvändigt att markera. Jag tror ofta det är gjort snarast av tanklöshet än illvilja.

Egon, mina arbetstimmar är galna, men jag behöver dem. Jag är också van att vara yngst och det blir gärna precis som du säger, men kanske kan det också vara en fördel att prestera lite mer och lite bättre.

Fröken Lund, när jag gjorde lärarpraktik var vi också ute två. Nyckeln till att få med sig eleverna tycker jag är att se´individen. Det verkar som att de kände att du gjorde det.