8.31.2007

Det har vänt nu

Det är märkligt hur en del människor kan vara så lika en själv på så många sätt. Båda tycker vi om det akademiska och det kreativa och vi har båda kommit fram till ett vägval och bestämt att gå i en ny riktning. Jag lämnade den akademiska världen; hon söker den. Jag längtar in i en mer kreativ värld; hon lämnar den. Annika har drivit reklambyrån Beckasin i tio år och hennes grafiska öga har vässat min folio och hennes kunskaper om branschen har hjälpt mig på flera sätt.

Jag arbetade inte alls med bild och form när jag senast bodde i Sverige och när jag flyttade från Melbourne tappade jag de dagliga diskussionerna kring de ämnena. Jag har värdesatt att snabbt kunna diskutera designlösningar med någon här, men det mest värdefulla är naturligtvis vänskapen.

Regnet öste ner när vi träffades igår för att tala om arbete. Det slutade med att vi mest talade om allt annat än arbete över god mat och gott vin. Och det bästa med allt är att hon nu flyttar upp till Stockholm.

Det kommer jag också att göra definitivt, i alla fall året ut. Det är klart nu efter att jag fick ett samtal i dag. Jag blev antagen till kursen i det ämne jag vill läsa. Det har vänt nu.

Speglingar i vatten

Reflections from below

Tiden det tar

Jag kom hem sent igår kväll och såg att mejlen var fylld av kommentarer och personliga brev om texten jag skrev. Jag blev rörd över era fina kommentarer och någonstans är det just detta som är det bästa med bloggandet. Mötet, att läsa och bli läst, att dela med sig och få ta del.

Allt har sin tid och sorgen kring hans död tog tid. Även om tårarna rann när han dog kunde jag inte sörja. Jag flyttade. Det dröjde tills jag flyttade igen några år senare innan sorgen valde att visa sig. Jag bearbetar saker genom att skriva och jag började skriva mer och längre än jag hade gjort tidigare. Jag hittade andra som skrev med en aura av vemod vilande över sina texter och det gav mig tröst.

Det är länge sedan han gick bort och sorgen har bleknat och såren har läkt. Jag minns honom inte längre med smärta utan med ett leende. Jag satt på en nattbuss igårkväll och jag kände lugn. Det var som att de obesvarade frågorna fick ro efter samtalet hos hans föräldrar. I den dunkla belysningen på bussen och till det dova brummandet somnade jag. När jag vaknade sjöng Belle och Sebastian om Sukie in the graveyard och jag kunde inte låta bli att skratta. Jag var ung då; jag är äldre nu.

8.30.2007

Jag träffade hans föräldrar för första gången i dag

Jag träffade hans föräldrar för första gången i dag. Innan stod jag framför min garderob, tittade på jeans, tittade på franska klänningar, tittade på australiska klänningar och tvekade. Sedan kom jag fram till att jag ville ha det som jag känner mig mest hemma i. Jag tog fram min smårutiga grå favoritkjol, strumpbyxor i samma ton och satte till en enfärgad tröja. Jag lade en neutral sminkning, funderade på att platta håret men lät det vara naturligt lockigt, gick ut i hallen, tog på stövlarna och en kort designjacka.

Hans mamma hade bakat plommonpaj och hans pappa frågade om jag ville ha kaffe. Jag dricker inte kaffe och jag kände mig som femton när jag istället tackade ja till hennes hemlagade flädersaft. Jag älskar fläder. Vi satt vid det dukade bordet i vardagsrummet och jag svarade artigt på de nyfikna frågorna. Vem jag är, vad jag har gjort och vad jag ska göra i höst. De var omtänksamt vänliga.

Första mötet är ändå lite speciellt och även om min röst var lugn kom jag på mig med att snurra på mina diamantringar. Det gör jag bara när jag är nervös. Hans mamma berättade en historia från när han gick på lågstadiet och jag kunde se honom sitta intill mig i soffan med rodnande kinder mot det bruna håret. Vi pratade om Australien och de talade om sina resor dit och resor till Nya Zeeland, till USA och till Kanada.

Hans mamma frågade hur vi hade träffats och jag ville att han skulle berätta. Ville höra hans röst säga att han sökte min blick; ville känna hans hand mot min när han berättade hur jag fastnade i hans blick. Men han var tyst och jag började berätta om en fredag, en fest och en förändring av allt.

Då stod jag ute på en terrass och drack vin tillsammans med mina vänner, när jag vände mig om och såg ett par ljusblå ögon komma emot mig från andra sidan gräsmattan. Han gick utan att släppa min blick; han gick utan att stanna vid någon annan. Jag minns inte ett ord av vad han sa; jag minns inte ett ord av vad jag svarade. Det första jag minns var när han sa ”du spiller ut din drink”. Först då släppte jag hans intensiva blick och såg ner på mitt tippade vinglas som droppade ner över stenplattorna. Jag visste där och då. Jag brukar inte spilla ut mina drinkar över golvet.

I dag satt jag i hans föräldrars soffa och berättade en förenklad version. En fredag, en fest, en förändring. Jag vände mig om och sökte hans ljusblå blick, men platsen intill mig i soffan var tom. Den plats där han borde ha suttit. Om inte.

Det var nytt, skört, ännu inte utslaget, men då betydde det allt. Allting brast i en olycka en kort tid därefter. Den sista kvällen satt han intill mig och vi pratade länge; några minuter senare var han borta. Jag var orolig då och när telefonen ringde morgonen efter visste jag innan jag svarade. Det var första gången i mitt liv jag föll ner på badrumsgolvet. Jag brukar inte falla ihop på badrumsgolvet.

När jag träffade hans föräldrar för första gången i dag fanns han inte med. Ändå var han som vanligt i centrum, som han alltid var. Vissa saker kommer alltid att vara svåra att beröra, men det var en lättnad att tala om det som vi aldrig har pratat om tidigare. Det var en lättnad att få höra saker som jag alltid undrat över. Hans föräldrar var vänliga, så måna om att jag skulle känna mig tillrätta. De tackade mig för att jag hade kommit, men jag var lika tacksam att ha blivit inbjuden.

Hans mamma frågade om jag träffade någon i dag och jag svarade att jag har flyttat runt en del. Hon sa att någon självklart skulle hitta mig. Innan jag skulle gå nämnde hon att hon alltid önskat att han träffade någon som kunde ge honom trygghet. ”Det kunde ha varit du”, sa hon tankfullt och fäste blicken vid sidan av mig när hon sa det. "Han skulle ha varit omtänksam, närvarande”. Jag vet, svarade jag tyst. Sedan gav hon mig en kram och bad mig komma tillbaka och hälsa på dem igen nästa gång jag kom hem från mina resor. I dag slöts cirkeln i en resa, när jag träffade hans föräldrar för första gången.

8.29.2007

The reality of a dreamer

Dagen började bra med ett mejl från Terry angående den inbjudan som jag gjorde till fotoutställningen.

I love it... perfect...


Sedan blev dagen mindre bra när jag upptäckte att jag har glömt mina solglasögon. Inte mina bästa, men ändå. Jag var bara inne i två affärer och jag hade dem när jag gick in. Det hade jag inte när jag kom ut. Glasögonen fanns inte att hitta i någon av affärerna. Irriterande. Jag kanske är pedantisk men jag har en dålig ovana att försvinna bort i andra tankar och sedan är något försvunnet. The reality of a dreamer.

8.28.2007

Jag önskar jag kunde skriva

En av de bloggar som jag tycker mest om är bla...bla...bla som Army of me skriver. Hon har ett tonläge som alltid känns rakt igenom kroppen. Hon beskriver en yta men skriver alltid om det som finns under ytan. Det som är svårt att nå för det gör ont att skriva om djupet. Det går inte att komma åt kärnan utan att ge något av sig själv; måste gräva för att hitta de verkliga känslorna. När man läser hennes ord kommer man nära något. Någonting som alltid känns.

jag handlade massa mat idag, kylskåpet är fullt.
keso, hummus, ost, pasta, kvisttomater, färsk basilika men jag äter hobnobs med choklad och dricker kall mellanmjölk.
jag äter i sängen och ser dålig, dålig film.
jag är ensam.
jag är ängslig.
du vet.ängslig.
förlåt att jag är så ängslig.
jag önskar att jag kunde skriva. jag önskar att jag kunde välja historia att börja på. men alla historier är så långa och dom gör ont. och jag orkar inte ha ont, inte längre. och jag kan inte skriva om det inte gör ont, om det inte känns.

Hela texten kan ni läsa här.

8.27.2007

Min bästa väns bröllop

Ni som har läst här länge minns kanske att jag skrev om en av mina vänner vars älskade skickade en bröllopsinbjudan. En inbjudan till sitt bröllop med en annan kvinna. Min vän sa redan i maj att hon skulle resa till hans bröllop och det är kanske onödigt att nämna alla andra runt omkring tyckte annorlunda.

Jag vet hur det känns när andra vill att man ska göra andra val och därför skulle jag aldrig lägga mig i hennes beslut. Vi har pratat mycket om bröllopet och även om jag inte sa något är det klart att jag såg hur det tyngde henne. När det var dagar kvar kunde jag inte låta bli att säga att hon inte var skyldig honom det, men jag visste redan att hon skulle resa. Framförallt är hon långt starkare än hon själv är medveten om.

I helgen hade jag telefonjouren öppen och i fredags kom ett första sms. Det gjorde mig inte direkt lugnare.

Tears stream down your face
When you lose something you can’t replace


Efter bröllopet pratade vi som hastigast över en knastrig linje och hennes ord forsade i sådan takt att jag knappt hann med. Jag uppfattade fragment om att det hade gått bra, att hon inte hade gråtit. Maten var god; hon hade skrattat och hon hade lämnat sin mejladress till en trevlig man. Hon pratade om allt utom brudgummen. Den man jag vet hon fortfarande älskar även om det naturligtvis inte längre är samma sak. Jag ville inte fråga. Det enda jag minns att hon sa om honom var att han var vacker i sin kostym.

Nu är bröllopet över och även om jag inte ser henne kände jag lättnaden över henne när vi hördes. Jag tänker på vad hon sa om att det räckte med att se honom. Hur hon hade intalat sig om att det inte längre betydde något men när hon såg honom hade hon bara en tanke i huvudet. Att hon älskade honom och att hon alltid skulle göra det. Och att det fanns något fint i det. Jag säger inte emot.

Det är klart att hon aldrig trodde att hon en dag skulle gå på sin älskades bröllop och vara den som kastade ris istället för att känna riskornen falla över sig. Hon berättade att när brudparet stod på trappan utanför kyrkan fylldes himlen med vita brevduvor. Hon sa att hon i det ögonblicket släppte honom fri. Sedan rättade hon sig själv och sa att i det ögonblicket var hon fri.

Innan hon lämnade bröllopet hade brudgummen sett till att hamna ensam med henne och han hade hållit kvar avskedskramen, smekt hennes kind och sagt tyst. "Är det nu du kommer att berätta för mig att du kommer att försvinna ut ur mitt liv och säga att du aldrig vill ha någonting med mig att göra längre"? Hon hade sagt nej, att de vet var de har varandra, att de inte har varandra. De bara är, vad det nu är som de inte är, ändå är.

Sedan hade hon satt sig på flyget och när hon kom hem och öppnade datorn låg där ett mejl. Ett mejl från en man som hon träffade på sin älskades bröllop.

8.26.2007

Sing me Happy Birthday

Det är ett tag sedan jag fyllde år, men eftersom jag inte var i Sverige då fick jag oväntat ett paket och kort när jag träffade en vän. På kortet fanns en bild av frihetsgudinnan med is upp till hakan, men med huvudet ovanför vattnet. På baksidan stod det tre rader. En dröm lever så länge du tror på den. Du håller världen i din hand.

Jag fick ett paket inslaget i turkost papper och sirligt rosa snöre. Inuti låg en liten skulptur i trä, an angel of wonder stod det i botten och i handen höll ängeln ett jordklot i guld. Världen i sin hand och en hand i världen att ta med på kommande resor. And hey, some kitsch you can live with.

De presenter jag har blivit gladast för har alltid varit de oväntade omtänksamma presenterna. De obetydliga som har betytt mest. Sing me Happy Birthday, som Andrew hade sagt.

8.25.2007

Le soleil

För ett par år sedan var jag hos en kvinna som gjorde en tarotläggning över mitt liv. Hon talade om mina livskort inklusive mitt karmakort. Jag har solen. Hon menade att jag skulle vara tacksam för det eftersom när allt rasar samman ger solen energi att resa sig snabbare än de andra korten i the major arcana.

Oavsett om det beror på solen eller inte är det bara att resa sig och fortsätta. Vi har alla motgångar och det som hände igår gjorde mig fruktansvärt besviken, men det är inte slutet på något, bara början på något annat. Jag tror inte att det finns något slumpartat i livet. Det som sker det sker för det är menat att ske.

Det har inte varit något annat än uppförsbacke sedan jag kom till Sverige, men samtidigt har de ständiga motgångarna snabbt tvingat mig i en ny riktning. Jag har förlorat saker men samtidigt vunnit tid. Om jag hade fått en bra lärarlön hade jag stannat kvar en tid och undervisat trots att arbetet i Stockholm ärligt talat var långt under den nivå jag har arbetat på utomlands. Om jag hade fått ja på arbetet igår skulle jag inte ha satsat allt på det projekt som jag hoppas göra i höst eftersom jag ändå skulle resa. Nu är det allt på höstens projekt i Stockholm.

Målet är detsamma som innan jag fick nej, men vägen dit är förändrad. Såhär i efterhand känns den nya vägen självklar, faktiskt som en mycket bättre väg, men också en betydligt mer krävande sådan. Det är en lösning som innefattar både ord och bild, men i delvis ny form för mig. Jag har ägnat dagen till att skriva en ansökan med en energi som jag inte hade igår. Den här gången måste det gå vägen för detta är steg ett som i kombination med steg två ska leda till målet. Det kommer att gå denna gång. Det måste gå.

Opening

En vän hade sett inbjudan nedan till fotoutställningen och hans kommentar om den var något oväntad. "Intressant textplacering av opening".

Jag rodnade.

Invitation Contemporary Photography Exhibition

Poesi

På onsdag kväll kl 19.00 är det poesikväll på StockholmsTerassen med flera poeter. Fri entré.

Medverkande:
Aase Berg
Anna Hallberg
Arne Johnsson
Marie Lundquist
Fredrik Nyberg
Internationell gäst: Daiva Èepauskaitë

Arne Johnsson har jag träffat tidigare och det är en lågmäld man som ofta använder natursymbolik i sina dikter. Det finns alltid ett allvar i hans diktning, ett närvarande intensivt vemod. Sin lågmäldhet till trots sprakar det ofta mellan raderna i hans dikter om liv och död, om lust och längtan.

när jag är hos dig på din adress omgiven
av ditt när jag sedan talar om även ljuset
skuggorna som dina när jag är där minnet
av dig bryter fram ur vart ting drömmens
eldar rummet som förtärs utan sönderfall
jag andas i din mun

Arne Johnsson
Ur Marken lyste även i drömmen (1998)

Det är också en man med beundransvärd arbetsdisciplin. Han berättade att han går upp varje morgon och sätter sig framför datorn och lämnar den inte förrän han har skrivit dagens sida. Den mest intressanta delen i skrivprocessen var för honom att lägga ut alla färdigskrivna sidorna över det tomma golvet och sedan gå omkring och flytta dikter i den ordning som flödet föll. Inte i den ordning dikterna skrevs.

Det låter som en bra strategi, att skriva fragment som bildar en helhet. Det känns inte lika tungt att skriva en sida varje dag som att skriva tvåhundra från början. Jag har inte längre ro att skriva och trots att det finns berättelser klara att skriva är det länge sedan jag satte mig ner och bara lät orden komma. I dag ska jag skriva personliga brev till mitt cv. Jag tror jag behöver lite av Arnes disciplin.

8.23.2007

Avskedsdrinkar

För en månad hade jag mina avskedsdrinkar tillsammans med mina vänner i Melbourne. I dag var jag på en av mina universitetsvänners avskedsdrinkar i Stockholm. Vi satt ute på Hemma hos mysig servering på en bakgata som kändes långt från innerstadens stress. Det var filtar på, mer än en faktiskt, och det var snabba samtal när fyra litteraturvetare åter samlades.

I kväll berättade hon som reser att hon inspirerats av min blogg och bestämt sig för att starta sin egen. Roligt naturligtvis och jag frågade henne hur hon upplever min blogg i förhållande till att hon känner mig även privat. Hon svarade att ”varje person har sitt naturliga flöde i sina texter och jag är van att läsa dina mejl. När jag läser din blogg håller du samma flöde. Det är förvånande att läsa hur personligt du skriver, men det känns samtidigt naturligt, att du skriver bloggen som du skriver privat”.

The last snow

The last snow burned my hands and continued burning my heart...

Let me drift

8.22.2007

Just a killin on the dancefloor

Jag ska snart träffa Rebecca i stan. Hon är den som vet absolut mest om mig av mina vänner i Sverige men ändå har vi inte setts sedan jag kom till Stockholm. Hon drog till Nice och jag har varit hos min syster, men om en stund ska vi ses. Det känns nästan lite märkligt att ses i verkligheten efter månader på nät och telefon. Ser mycket fram att träffa henne.

Egentligen skulle vi på Mstrkrft i kväll, men Rebecca har stukat foten och natten på dansgolvet får bli en stillasittande kväll. Misstänker det kommer bli samtal som aldrig tar slut.

And to my dear friends in Melbourne, Mstrkrft spelar på Parklife den 22 september. Don’t miss it. Just a killin on the dancefloor.

Medan Melbourne sover arbetar Stockholm

Över natten har det ramlat in ett grafiskt arbete som jag ska lämna in ett utkast på redan i dag. Det var inte helt oväntat eftersom jag erbjöd mig att hjälpa till med designarbetet till fotoutställningen i Melbourne om en månad. Jag kan inte vara där och hjälpa till med hängning av tavlorna, men jag kan sitta i min soffa i Stockholm och sätta ihop en inbjudan som ska gå ut till andra soffor i min älskade stad på andra sidan jorden.

Jag får instruktionerna över ett stressat mejl. A DL size and a screen size version of the same thing would be fine. Han fortsätter med att han vill ha en bild och en passande rubrik och frågar om jag kan sätta ihop något som galleriet kan godkänna. Inga problem, eller?

Jo, det finns inga bilder bifogade. Jag vet inte ens vilka bilder som ska vara med i utställningen. Jag kan gissa mig till att Sean kommer att ställa ut rökiga bilder från sina gig. Terry kommer troligtvis att ställa ut dramatiska porträtt med teatersminkningar. Jag skulle tro att ett par av grabbarna kommer att ställa ut bilder från Hosier Lane där vi gjorde en längre plåtning. Jag vet att en geolog kommer att ställa ut eldröda naturbilder från Australiens inland och bländande vita bilder från Antarktis vindpinade berg. Jag kommer att ställa ut en nakenbild och en barnhand med en fjäril. Den enda röda tråden i utställningen är de svarta ramarna med vit passepartout.

"Sätt en passande rubrik och design", skriver han i mejlet. Jag funderar på om han egentligen vet vilka bilder som ska vara med eftersom hans förslag på rubrik är lika urvattnad som en gäspning. Det medger han själv, men hur kan jag sätta en snygg rubrik utan att veta innehåll? Han vill inte ha en typografisk inbjudan, vilket annars hade varit oväntat på en fotoutställning.

Melbourne sover och jag har en inbjudan att lämna tills Melbourne vaknar.

8.21.2007

Konsten att fylla på ett cv

Dagens bästa är att Virtanen är tillbaka, kanske inte helt men i någon form. Okej, jag vet att jag är lite sen, men ändå. Glada nyheter.

Dagens tråkigaste är att Mo bestämt sig för att sluta blogga. Jag har läst hennes blogg länge så länge och jag kommer sakna hennes ord. Samtidigt förstår jag henne. Bloggandet tar tid och kraft och inspirationen går lite upp och ner.

De sista två veckorna innan jag lämnade Melbourne var hysteriskt stressiga och bloggandet blev lidande, men veckorna sedan jag kom hem har förmodligen varit ännu mer stressiga. Inte stressiga som att jag har arbetat, men fruktansvärt stressiga i att ställa om och anpassa sig. Det finns en oro i att vara i Sverige och börja om från början och bygga upp ett liv. Det finns en oro att bli inte lyckas med det. Det finns en oro i att lyckas med det och bli fast i Sverige.

Jag försöker koncentrera mig på vardagen här och jag vet att jag kommer att vara här minst till februari nästa år. Jag fick ett riktigt fint brev från en arbetsplats på Manhattan, men mellan de vackra orden fanns två bokstäver som sken igenom. Ännu ett no från New York och brevet jag väntar på från Melbourne börjar kännas allt viktigare för mig. Ännu vet jag inte, men jag vet att jag är här nu.

Det viktigaste för mig just nu är att se till att få mer erfarenhet inom det område jag vill fortsätta inom och jag söker arbete och praktikplatser, men samtidigt kan jag inte riskera att få hål i cv:t. Jag har hittat en kvällskurs som jag verkligen vill gå och det skulle passa perfekt tidsmässigt.

Jag har däremot inte alls lyckats hitta några bra fotokurser i Stockholm. Jag är inte intresserad av kombinerade foto- och photoshopkurser. PS har jag redan ägnat månader i och det jag behöver är mer rutin på studiomaterial. Kanske är ett slitigt fotoassistentjobb den bästa lösningen. Hade jag varit i Melbourne hade Terry hjälpt mig, men det är där och nu är jag här.

Om det är någon annan som behöver fylla på cv:t, finns universitetens lediga platser här. Det är gratis i Sverige. Bara en sån sak.

Aliments exquis

En av mina absoluta favoritfotografer på Flickr är Blue Velvet. Hennes bilder är vanligtvis starka kvinnobilder i svart och vitt. Jag tycker om det avskalade och utelämnande i bilderna, skört ändå starkt. I dag kom en inbjudan från henne om att gå med i en nystartad fotogrupp på flickr som heter ”Food on Nude”. Beskrivningen av gruppen är mer specifikt:

Fruit, chocolat, bonbons et aliments exquis. Des aliments, du chocolat, des bonbons utilisés pour orner le corps de la femme (ou de l'homme)…

Vem som helst annars och jag hade tryckt på delete snabbare än snabbt, men inte när det gäller en inbjudan från Blue Velvet. Hennes bilder är inte billiga och hon har gjort en serie bilder med bläckfiskar på händer och mage på en modell. Återstår dock se när jag får tillfälle att plåta mat på kropp. Något säger mig att det inte kommer ske inom den närmsta framtiden.

En drömkväll utan drömmare

Det var tänkt att bli en drömkväll med Jens Lekman, men en sängliggande Lekman förvandlades kvällen till en drömkväll utan drömmare. Det var iskallt på taket och trots hett te ville värmen inte sprida sig ut i de djupfrysta fingrarna. Det dröjde ytterligare ett par timmar innan kvällens bipersoner förvandlades till kvällens huvudpersoner.

Verity Susman från engelska bandet Electrelane satt vid sin keyboard och sjöng med skör röst som brast i vintersommarens gröna ljus över Stockholms innerstad. Intill henne satt Joel Gibb från det kanadensiska bandet The Hidden Cameras. Hans röst blev allt starkare i natten.

Verity och Joel kämpade på och för att muntra upp stämningen serverades det gratis sockervadd hela kvällen. Sötman lyckades aldrig helt smälta stockholmspublikens besvikelse över drömmarens frånvaro, men det var ändå en fin kväll.

8.19.2007

Inte sakna

På andra sidan jorden:

I’ve been thinking of you and I have to say that my weekends are too quiet without you here. I miss you. Wish you were here for a drink this week!

8.18.2007

Matbloggen

De senaste åren har jag bott på hotell med pentry och saknat ugn. När jag flyttade in i min lägenhet i Stockholm i förra veckan konstaterade jag nöjt att jag har stort kök för första gången på länge. Mindre nöjd när jag sedan kom på att jag inte tagit med något porslin och att skafferiet var naturligtvis tomt.

Min systers kök är klart större än mitt tidigare pentry, det är nog större än hela lägenheten i Melbourne när jag tänker efter, anyhow, klart bättre är att det innehåller allt man behöver. Eftersom jag har flyttat runt en del de senaste åren har jag sällan kunnat bjuda tillbaka mina vänner på middag, men nu när jag har tillgång till kök passar jag på. Välkomna till matbloggen.

Morot- och apelsinsallad
Morötter
Apelsiner
Avokado
Cocktailtomater
Cashewnötter
Citron – bara saften, mest för att citronen motverkar missfärgning
Valnötsolja, ca en tesked.
Basilika eller annan valfri färsk krydda, mest för färgens skull.

Smala stänger av morötterna, hacka ner resten. Salt och peppar. Klart.

Spenat- och örtscones
Sconesrecept:
8 dl mjöl
4 dl vätska, mjölk, vatten eller yoghurt
100 g smör
4 teskedar bakpulver
salt

Torra ingredienser först, vätskan sedan. Låt degen vila lite i bunken och gör det gröna under tiden.

Det gröna:
Färsk spenat
Färsk dragon och basilika
Oliver
Cashewnötter

Hacka ner allting. Blanda sedan in det i degen och lägg på plåt. In i ugnen, ut ur ugnen. Klart.

Busenkelt.

En annan gång

Ironiskt nog skrev någon precis flytta till Peru. Om jag hade tagit copywriterarbetet i Lima skulle jag börja arbeta den 3 september. Då hade jag förmodligen redan varit där medan allting ramlade sönder. Nu känns det tryggt att sitta här, men jag hoppas att jag får möjlighet att se landet en annan gång.

Nu ska jag skynda till affären eftersom jag tänkte fixa ihop lite och ta med till kräftskivan i kväll. Kräftskivan utan kräftor. Jag klarar inte riktigt av att bryta och knäcka kräftor längre. Tror det blir morots- och apelsinsallad istället.

Åk, bara åk!

Gång på gång kommer det hit läsare som googlar flytta till Melbourne och jag ler lite och tänker att den frasen googlade jag också en gång. Ofta handlar det om information om visum och det är en komplex fråga, men en del har jag naturligtvis läst på. Visum till Australien söks via Department of Immigration and Citizenship i Berlin.

Det enklaste visumet är turistvisum som är beställs snabbt över nätet. Ett turistvisum är giltigt i tre månader och man får inte arbeta på det. Många väljer att kombinera tre månader i Australien med Nya Zeeland och efter att ha varit på Nya Zeeland kan man förnya sitt turistvisum med tre månader igen till Australien. Problemet är att den australiska tullen är hård och det fungerar en gång, men inte två.

Ett annat visum som är nästa lika enkelt att få är Working Holiday som är giltigt i ett år och man måste vara under 30 när man söker. Det går att arbeta på visumet, men högst sex månader för samma arbetsgivare. Visumet kan förlängas en gång på ytterligare ett år, men endast under förutsättningen att man har arbetat i jordbruks eller gruvsektorn. Inte direkt lockande kanske. Det är lätt att få ett working holidayvisum över nätet, men det kan dröja upp till tre månader att få det beviljat. Jag fick mitt per mejl tre timmar efter jag ansökte och det var tur det eftersom jag redan hade bokat min resa. Ibland är det bättre att inte veta.

Sedan finns det studentvisum som är en smidig lösning. Ett studentvisum beviljas normalt för hela utbildningstiden och kan vara i tre år eller liknande. Det går att arbeta runt 15-20 timmar i veckan på visumet. Nackdelen är att utbildning i Australien är dyyyyyrt, men samtidigt väldigt bra.

Det finns oändligt många olika typer av arbetsvisum. Det finns ett visum som heter ”skilled visa” där arbetstagare med specialkompetens kan beviljas visum. Jag hade hoppats att jag skulle kunna skrapa ihop de 120 poängen som behövs med mina fyra examina, men humaniora värderas inte speciellt högt. Jag kom inte upp i mer än 60 poäng. Detta visum är lättare att få om man har arbetslivserfarenhet. Jag har studerat grafisk design, men behövde minst fem års arbetslivserfarenhet inom området för att få ut poängen. Svårt när man är under 30.

Sedan beviljar Australien visum för udda (läs ofta impopulära yrken) som det råder brist på arbetstagare, ofta inom gruvindustri eller tunga arbeten. Ibland kan det vara arbeten som elektriker, hantverkare men också datakodare och liknande.

Det vanligaste arbetsvisumet är ett sponsrat visum och i princip innebär det att arbetsgivaren betalar visumkonstnaden på ungefär en månadslön. Visumet brukar gälla upp till tre år och kan sedan förnyas. Det är dock inte helt enkelt att få ett sponsrat visum. Trots att jag fick ut min australiska lärarbehörighet lyckades jag inte övertyga en arbetsgivare att de skulle ta min visumkostnad, men med rätt kontakter och erfarenhet ska det naturligtvis gå.

Det sista och kanske det allra vanligaste visumet för svenskar som vill stanna i Australien är family member visa. Principen är enkel, hitta en australier och sedan bevisa förhållandets äkthet. Det är dock en långt mer komplicerad process (utöver att hitta någon) än det låter och jag har vänner som samlat ihop material och papper i ett halvår. Det tillkommer sedan prövotid och annat innan ett slutgiltigt visum ges. Det är dock ett permanent visum, vilket är klart bättre än några av de andra alternativen.

Det är inte helt enkelt med förlängt visum alltså, men samtidigt till de som googlar in frasen ”flytta till Melbourne” säger jag bara en sak. Åk, bara åk!

8.17.2007

Kom tillbaka

Laanna skriver drömlikt vackert i dag och nedan kan ni läsa en del av hennes text. Hela fina inlägget kan ni läsa här.

Det händer sen, att jag ligger och sover på morgonen. Det är här, det är hos dig, i Stockholm, i lite varstans, och då blundar jag och tittar men orkar inte hålla uppe ögonen. Och mot foten då, smeker lakanet, och i kombination med lakanet känner jag att du stryker över mitt ansikte, men när jag öppnar ögonen igen tar du bort handen. Jag minns, men det försvinner.

Fredag utan helg

Fredag kväll och jag har just avslutat middag med vin. Ett glas som känns rakt ut genom redan långsam tanke. Det blev bara några få timmars sömn i natt och provutskriften jag hämtade upp på tryckeriet visar att det kommer bli ännu en natt utan sömn.

Bristande korrektur som främst är orsakat av att den digitala tryckningen inte klarade den slanka ljusa font jag hade valt utan att färgas av den mörka bakgrunden. Fick tänka om och har fortsatt tidspress till andra korrektur som ska lämnas in efter helgen. Mycket arbete kvar.

I Melbourne är natten snart slut och hade jag varit där hade det varit klackar ute. Nu är det klackar inne och fortsatt dataknappande. Och tack för hjälpen med problem med saknade datakommando som nu är funna och prydligt inklippta i cv:t.

8.16.2007

Type the Sky

Okej, jag veeeet hur tråkigt det är med massa data- och grafiknördande men just nu är det kniven på strupen inför morgonens deadline.

Någon som inte har slut på ord är Pinhead som skriver om snygga Type the Sky av Lisa Reinermann. Kolla in!

Och jo, några goda nyheter att se fram emot efter datornördandet. Jag blev just bjuden på kräftskiva på lördag kväll. Oh dear, det var länge sedan, i Sverige i alla fall. I'll bring the snaps.

8.15.2007

Det är klart nu

Det är klart nu, CV:t. Det går alltid att göra mer; det går alltid att göra bättre, men jag är nöjd. Förvånad att det bara tog två dagar och jag ska till tryckeriet i morgon och försöka få dem till att ha ett provtryck före helgen. Jag har precis gjort en mock-up och jag ler lite. Det blev finare än jag hade hoppats. Svart, vitt och en färg som jag har använt olika toner av. Ungefär som min garderob.

Det är såklart tänkt att vara en spegling av mig men att se mina examina, kurser och erfarenheter blandas med mina foton, grafiska arbeten, webblänkar och teckningar känns lite underligt. Efter havererade lönesamtal är det som balsam att se allting samlat.

Jag vet inte hur många gånger i dag som jag har tänkt tanken att jag borde ha gjort mitt nya cv när jag var i Melbourne och kanske hade det förändrat något. Nu är jag här och förhoppningsvis förändrar det från inget arbete till något arbete.

Nästa steg är att ta reda på företag och adresser. Vissa adresser är självklara, andra mer osäkra. Allting flyter fortfarande men det stör mig inte. Flyta är bättre än att stå still.

8.14.2007

Hos porträttfotografen

Det händer inte så mycket bland orden på bloggen just nu. Det beror på att det händer desto mer med designandet av cv:t som jag sitter och arbetar med. Idén är klar, mina thumbnails färdigskissade och jag började på datorn i kväll. Det är mycket arbete med layout, färgsättning och fotoredigeringar. Mest tid kommer det ta tid att rita upp saker i Illustrator, men det är samtidigt bland det roligaste.

I dag kom jag också på att jag verkligen borde ha bett någon av mina fotografvänner att ta några porträttbilder som jag kan använda till cv:t. Adam har studio i sitt penthouse, Deanna studio i stan och jag var själv i studio varje vecka. Jag tänkte inte på det då, men jag har tänkt på det i dag när jag upptäckte att jag saknade en lämplig bild.

Här har jag varken tillgång till fotograf eller studio så fotografen fick bli jag och studio blev syrrans hall. Jag hängde upp lakan för att få en vit bakgrund och trixade med ljus för att få en jämn ljussättning.

När jag plåtade kom min syster ut i hallen och tittade upp på gardinställningen där hennes nymanglade lakan hängde ner. Sedan tittade hon på hennes ditsläpade lampor. Hon gav mig en skeptisk blick, öppnade munnen men sa inget. Porträttfoto, sa jag förklarande. Hon skakade på huvudet och försvann ordlös ut genom dörren.

8.13.2007

Lata sommardagar

Varmt och kvavt över ett soligt Stockholm, svalt och snyggt längs korridorerna på Moderna. Från Skeppsholmen till Djurgården längs med vatten och svettandes triathlondeltagare. Stannade till vid Rosendahls överfulla trädgårdar för lite svalka, för att upptäcka att den vegetariska maten var slut. Gick tillbaka törstiga hungriga längs med vattnet och min vintervita hud hade övergått i rosa när vi stannade på Blå porten för mat. Satt i skuggan när regnet började falla, i sekunden efter upphörde det. Nästan Melbourneväxlingar i lata sommardag och inget ritande blev gjort.

Nu är det fortfarande tidigt men i min visual finns redan flera nya linjer. Trafiklinjer till syster om en stund ska ge tid till fler thumbnails är det tänkt.

8.12.2007

Frihet

Det slamrade i kedjor och ljudet från nyckelhålet som såg mig där jag väntade i trapphuset. Med mer slammer åkte dörren upp och kvinnan innanför nyckelhålet blev synlig. Hon såg ut som hon gjorde sist jag såg henne innan jag lämnade Stockholm. Men hon tittade på mig utan att se vem jag var. Jag har vant mig vid ögon som ser förbi mig innan de ser mig. Men herregud, jag kände inte igen dig, sa hon ursäktande.

Vi har bott i samma hus i flera år och med dörren på vid gavel släppte hon in mig i en lägenhet såg ut som en spegel av min, ändå är våra hem mycket olika. Hennes lägenhet svämmade över av saker, min ser ut som ett skal med några ensliga möbler här och där. I hennes hall stod en exakt likadan resväska som jag har. Min har just kommit tillbaka från andra sidan jorden. Hennes hade just kommit tillbaka från Mallorca.

Hon gick in i köket och öppnade upp en flaska vitt från som hade passerat tullarna och slog upp i ett par stora glas. Det var min första eftermiddagsdrink sedan jag lämnade Melbourne. Senare under dagen blev det ytterligare en på Skånegatan.

Hon sa att hon aldrig trodde att jag skulle komma tillbaka från Australien och när jag berättade om min tid frågade hon mig åter varför jag inte stannat kvar. Senare under dagen ekade orden igen i ett annat samtal. ”Det framstår som ännu mer oförklarligt att du lämnade Melbourne”. Och deras ord följer mig i tanken om ett Melbourne jag lämnade.

För mig har platsen alltid varit underordnad mötena från platsen och det handlar mest om vem man är i staden än vilken stad. I Melbourne kastades jag in i en kreativ miljö som jag förtvivlat hade saknat från universitetsmiljön och jag umgicks med konstnärer, webbdesigners, grafiska designers, grafiker, musiker, poeter och fotografer. Vänner i vars omgivning jag växte, blev uppmuntrad, fick stöd och hjälp, men framförallt vänner som förstod.

Skapande kräver en viss isolering av tanke. Skrivande sker i tysthet trots att man går med hastiga steg; bakom kameran är man ensam även om det blixtrar och rör sig framför kameran. Mina vänner förstod det tysta nödvändiga utrymmet och hade liksom jag ett behov att balansera det med det expressiva. Vi levde i någon slags symbios av stillhet och kaos och jag har aldrig varit lyckligare, aldrig mer kreativ och otaliga var nätterna när jag kom hem sent i natten, sparkade av klackarna, tvättade av sminket och skrev till gryningen. Jag har aldrig känt mig friare eller mer avslappnad i tanken.

Det är en frihet som jag försöker behålla i tanken när vardagen förändras, när lönesamtal och ifrågasättande ramlar över. Ibland allra mest ifrågasättande från mig själv. När jag reste mig för att gå sa min granne att jag hade förändrats. Jag log snett när jag gick ner för trapporna.

8.11.2007

Plan A

Jag har slutat deppa nu och när jag tittar tillbaka vet jag inte riktigt hur jag tänkte. Kanske tänkte jag inte alls. Jag lämnade undervisandet för att jag inte kom vidare. Jag började undervisa igen för att det gav en snabb inkomst och för att jag är bra på det. Men det innebär inte att det är vad jag vill göra. Det som hände var kanske det bästa som kunde hända; ett sista tecken att lärandet inte längre är min väg. Egentligen handlade det inte om lönen i sig. Jag skulle arbeta gratis om jag såg att det kunde hjälpa mig vidare. Däremot tänker jag inte acceptera en lägre nivå än obehöriga kollegor i ett arbete jag har både relevant erfarnhet och utbildning för. Det finns egentligen ingen anledning att deppa över att plan D landade i magplask.

Jag kan inte gå omkring och vara frustrerad över att jag inte hittar ett kreativt arbete där jag får arbeta med saker jag brinner för. Om jag inte har ett sådant arbete är det för att jag inte har lyckats förmedla vad jag kan. Det är mitt ansvar.

När man har bott utanför Europa utesluts man automatiskt ur alla system och det som återstår är att använda arbetsförmedlingens platsannonsportaler och liknande. De platser där 5% av arbetena annonseras och söks av 95% av de arbetssökande. Arbeten som är lika upphetsande som ett par Foppatofflor. Det håller inte.

När jag studerade grafisk design var en brief self promotion, att sälja sig själv. Skolans rektor läste upp en anställningsannons om en tjänst han hade utlyst på designinstitutet. Sedan gick han ut ur rummet och kom tillbaka med en stor kartong, vars innehåll han öste ut på konferensbordet. Det fanns säkert ett hundratal vita A4 CV. Totalt ointressant. Men det fanns andra typer av ansökningar som var långt mer intressanta.

I min folio finns redan en mock-up av min lösning, men jag kan bättre. Min profilbild tog jag fram till den briefen och jag använde logon till mina arbeten och visitkort. Jag behöver ta fram en ny design, nytt CV som sticker ut och nya visitkort. Back to basic.

Brief: Self promotion.
Aim: I want a creative job.

Tillbaka till plan A. Jag tänker bara söka arbeten som jag vill ha och satsa allt på det. Samma strategi som varenda brief, research, thumbnails och designarbete. I natt åkte min visual diary fram och mindmaps, tankar, thumbnails och idéer flyter in i varandra. Bättre att ge det ett par veckor och trycka upp något snyggt som håller i längden. Allt designarbete tar tid, men jag ser fram emot att rita i Illustrator och hänga i photoshop och Indesign. Jag ser långa nätter framför datorn framför mig, enda skillnaden är att de inte kommer att avbrytas av sms om vodka- cranberrydrinkar på Section 8.

Jag behöver en scanner, knivar och material och jag muttrar lite att jag sålde alla mina saker när jag lämnade Sverige. Jag tror jag åker till min syster ett tag där allting finns, inklusive mina små syskonbarn. Dessutom bor hon vid havet och det är fortfarande sommar och att sitta vid vattnet i skuggan av ett träd och designa låter inte helt fel. Back to basic och jag förstår inte varför det tog mig så lång tid att komma på något så självklart. Plan A alltså.

8.10.2007

All you need is love

Solen sken från en molnfri himmel och fick den röda gården med vita knutar att glöda. En lika strålande brud, med en nervös skotte i ny egendesignad kilt. Kiltarnas ränder går långt tillbaka, men denna gång fick familjens linjer stå tillbaka när han gick in i en egen i nya färger.

De möttes genom sin kärlek till musiken. Han från en anrik familj där bröderna längtade efter något nytt, startade ett band, drog till London och spelades på MTV. Hon som lämnade de röda husen med de vita husknutarna och drog till Roskilde, till Australien, tills hon fastnade i London där hon arbetar med mode. En musiker som blev akademiker, den svartklädda rocktjejen som stod brud i en vit sidenklänning.

Det var det första bröllop jag varit på där bruden är en riktigt nära vän. Vår historia går tillbaka till tjuv- och polislekande och timmar efter timmar med klä ut kläder och pjäser. Vi har bott i olika länder de senaste åren men vi sågs innan jag flyttade till Australien. Jag lovade släpa med mig en australier vid min sida till bröllopet. Ett bröllop som redan var inplanerat på grund av det stora antalet utländska gäster. I år var hon iklädd brudklänning och jag stora solglasögon delvis gömd bakom en kamera. Vem är du?, sa hon skrattande, tog av mina solglasögon, skakade på huvudet och sa ”jag sa att du skulle älska Australien och trivas där”.

Bröllopet var tårretande vackert och Londonflickor i chica cocktailklänningar minglade med karlar i kiltar uppblandat med kreativa människor som speglade brudparets värme. Jag pratade fototermer med en av kiltarna med häftigaste kameran. Musiken virvlade på det fulla dansgolvet till de skotska danserna.

Det var en dag när kärleken blomstrade. Tonerna till All you need is love ekade ut i den svenska sommarnatten när jag gick över gräsmattan för att hämta mitt stativ. På gräsmattan låg utspridda blomsterblad kvar på marken och påminde om något annat. Höll kameran hårt till sidan.

8.09.2007

Svenska skolan i dag

Lönesamtal 1 med ämnesansvarig chef

- Jag har talat med rektorn och hon går inte med på dina lönekrav. Hon erbjuder dig den här lönen.

- Vilket är en orimlig lön med tanke på att ämnesobehöriga lärare i ämnet har högre lön.

- Du får du diskutera din lön med rektorn. Jag visar dig dit.

Lönesamtal 2 med rektor

Får vänta på en smutsig randig stol i rosa och blått medan rektorn högljutt sitter och svär i telefon i rummet innanför. När hon slutat svära och tala efter en kvart kommer hon inte ut och tar emot mig och jag reser mig och knackar på karmen till den vidöppna dörren. Hon går fram till dörren och blockerar den; jag står utanför dörren.

- Ursäkta, har du tid en stund. Jag blev hänvisad hit angående min löneförhandling.

- Jag ska iväg. Och det finns ingenting att diskutera angående din lön. Du kan få X. Jag tänker inte ge dig en spänn mer.

- Du menar att du erbjuder mig en lägre lön än de ämnesobehöriga lärarna på skolan.

- Vi har inga obehöriga lärare på skolan.

- Det finns obehöriga lärare på skolan. Jag har träffat flera.

- Inte fast anställda, endast vikarier.

- Jag är också vikarie, men jag är behörig och det är orimligt att erbjuda mig lägre lön än de ämnesobehöriga, i synnerhet med tanke på min utbildning och erfarenhet.

- Lärarna på den här skolan har trettio års erfarenhet. Det är självklart att de ska ha en högre lön än du. Jag tänker inte diskutera det här.

- Det finns säkert lärare som har arbetat här i trettio år, men det finns också lärare som har arbetat ungefär lika lång tid som jag och de har som sagt högre lön trots att de inte är behöriga i ämnet. Dessutom har jag varit universitetsanställd och därmed haft ett långt större ansvar.

- Du har inte varit anställd på ett svenskt universitet och du är inte mer än gymnasielärare.

- Jag är gymnasielärare, men jag har också tre andra akademiska examina och jag är ämnesbehörig i tre ämnen. Det är kunskaper som ni skulle kunna ta tillvara på.

- Ja men snälla du, det har alla andra också. Du är bara vikarie och alla lärare på den här skolan har lärarutbildning.

- Enligt skollagen går behöriga lärare före obehöriga lärare och behörig lärare ska ha minst 40 poäng i ämnet. Det finns ämnesobehöriga lärare på den här skolan som har högre lön än den du erbjuder mig. Det är orimligt.

- Men snälla du, jag struntar i vad du tycker är orimligt. Du har varit vikarie här i två veckor och du tror att du ska ha lön efter vad våra lärare har som har arbetat här i trettio år.

- Medellönen på den här skolan är långt högre än det jag har begärt. Vad jag begär är att jag får samma lön som de andra obehöriga vikarierna. De vikarier som har arbetat ungefär lika lång tid som jag har.

- Jag tänker inte diskutera det här.

- Jag hör att du inte tänker diskutera det, men det måste vara möjligt att föra ett lönesamtal.

- Du skulle haft ditt lönesamtal innan du började arbeta här och du kan säga till ämnesansvarig att du skulle haft det. Du skulle inte ha börjat arbeta här.

- Jag ställde upp och började arbeta här med kort varsel. Ämnesansvarig chef var bortrest och det var hon som bestämde att vi skulle ha lönesamtalet i tisdags. Sedan att vi skulle ha ett andra möte i dag.

- Det håller jag henne ansvarig för. Jag tänker inte diskutera det här mer. Antingen accepterar du lönen eller går du hem.

- Det är i så fall en konsekvens av ditt agerande eftersom jag försöker diskutera lönen. Min lektion startar om en liten stund och jag hade hoppats att vi kunde hitta en lösning.

- Det finns inget att diskutera och jag har redan sagt flera gånger att jag inte tänker ge dig en spänn till. Du kan gå hem, men kom ihåg en sak. När de ringer hit från andra skolor och ber mig att lämna referenser om dig då kommer jag berätta om det här. Jag kommer att säga att det är omöjligt att komma överens med dig om en lön och hur du lämnar dina elever i sticket. Sedan kan du se vad andra skolor säger om att löneavtala med dig, sedan kan du se om du får något arbete på någon skola i Stockholm. Det blir konsekvensen. Lycka till.

8.08.2007

A joke?

När jag bodde i Melbourne kände mina vänner till att jag bloggade och när de frågade om adressen gav jag den till dem. Det spelade ingen som helst roll eftersom de inte kunde förstå ett ord. Tänkte jag. När jag såg en återkommande länk följde jag vid något tillfälle upp den och stirrade mållös på min blogg i engelsk översättning. Alla ord var direktöversatta, men det var ändå förståligt. Det är knappt jag vågar skriva denna text om mina återkommande engelska läsare. Och versionen de får läsa skiljer sig något från versionen ni läser.

Min länklista till höger inleds med Army perceive me, tätt följd av Eriks sweet life. Mitt inlägg Good cop bad cop går även under pseudonymen Goodwill cop bath cop.

En annat udda inlägg är det jag skrev om the ice queen:

The arrived one sms:

No need to respect duck Im’ really sorry if Im’ bothering you. IN prominent IN wont’ again, but have IN offensive you? If IN have IN apologize. You were very cold burden night. IN hope you are yoke.

A joke?

8.07.2007

Du minns mig inte

”Du minns mig inte”, sa han och tittade på mig med en sorgsen konstnärsblick. Han stod i en ljus kostym med en gitarr på ryggen som enda attribut. Jag tänkte snabbt, försökte placera honom, från någon av scenerna eller kanske från skoltiden. Han fortsatte att berätta att vi hade träffats flera år tidigare. Jag nickade igenkännande men tanken fortsatte att leta efter ansikten och platser.

Han berättade att vi även träffats på en midsommarfest några år tidigare. Då mindes jag. Den gången var det en man som kom fram till mig och sa ”Du minns mig inte”, och det gjorde jag inte. Den gången heller och jag skämdes att ha glömt igen. Jag tror bara att vi har setts några gången under åren och mest på stora fester, men jag kom ihåg att han var musiker. Med tanke på gitarren på ryggen utgick jag från att han hade fortsatt och jag frågade. Han berättade generat om att han hade ett annat arbete vid sidan om. Har inte alla det som arbetar kreativt?, tänkte jag.

Det sista jag ville var att genera ansiktet som jag hade glömt. Jag försökte lätta upp stämningen och sa att nästa gång kommer jag komma ihåg. Han var mycket längre än jag och tittade ner på mig med sin sorgsna konstnärsblick. ”Jag minns i alla fall dig Anne”, sa han innan han försvann ut i den svenska sommarnatten.

Rispapperrullar?

Är det någon som vet var och om man kan hitta ricepaper rolls i Stockholm? Eller sushi? Eller möjligen en affär där man kan handla rispapper eftersom jag har något svårt för alglukten till sushin. Jag mer eller mindre levde på rispapperrullar när jag bodde i Melbourne och jag börjar känna visst abstinens. Inte så lite heller.

8.06.2007

Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått

När jag flyttade från Stockholm för några år sedan var allt kolsvart. Jag hade bott länge i en stad som för varje år blev allt mörkare. Jag flyttade till Stockholm för att få större kreativa möjligheter och få mer utrymme för skapandet, men det blev tvärtom.

I Stockholm slutade jag med dansen, slutade med fridansen, flamencon, den moderna dansen och baletten som alltid varit en del av mitt liv. I Stockholm slutade jag med den klassiska sången, med körandet och ensemblerna. I Stockholm slutade jag teckna och jag kastade mina oljefärger och penslar när de torkat. Jag varken orkade eller ville ta plats på den scen som jag i hela mitt liv hade sökt och alltid älskat mest.

Det enda skapande jag behöll i någon form var skrivandet, men bara i tysthet och inte expressivt, bara i ren självinstinkt. Jag blev allt mindre den person jag en gång var och allt mer vilsen om vem jag var. Jag blev i allt högre utsträckning den person som andra ville att jag skulle vara. Det är nog en av mina starkaste sidor att jag har lätt att smälta in i de mest varierande sammanhang, men det är också en av mina sämsta egenskaper att jag allt för enkelt går in i roller som hamnar långt från hjärtat

Eftersom jag inte visste vem jag var kunde jag lika gärna gå in i rollen som den perfekta studenten. Jag begravde mig i böcker och allt annat än högsta betyg var underkänt. Jag gjorde rollen som den perfekta studenten väl men jag blev allt olyckligare och jag visste att det var hög tid att bryta upp från mörkret och söka ljuset. Jag smällde igen dörren i Stockholm och svor på att aldrig återvända.

Jag hittade ljuset i Frankrike och jag tror det var nyttigt för mig att gå in i en yrkesroll och att veta att jag inte längre behövde spela någon jag inte var. Jag blev tryggare med ansvaret och jag tog upp sången och körandet igen. Jag tog upp träningen och skrivandet. Det var i skrivandet som jag började hitta tillbaka till mig själv och jag blev starkare. Jag struntade i vad människor runt omkring mig ville och bokade en enkelbiljett till Australien. I Melbourne hittade jag slutligen hem.

Den sista platsen jag ville flytta till var Sverige och Stockholm. Det handlar inte om att jag inte tycker om staden, men jag trivdes inte med den jag var när jag bodde i Stockholm. Inget dramatiskt, men jag var olycklig och tappade bort mig själv. Att kliva in genom dörrarna till min lägenhet i Stockholm var som att gå barfota på glasskrävor av minnen som skar genom kroppen. Tårarna rann i tisdags kväll av besvikelse, av frustration men framförallt av ilska.

Ilska över att vara tillbaka på ruta ett, arg över att gå tillbaka till ett arbete som jag valde att lämna, arg för att det kändes som att kasta bort de senaste årens hårda arbete till att börja om från början. Tillbaks på ruta ett.

Jag var på väg att ringa, böna och be arbetsgivaren att få komma till Peru trots att jag tackat nej. Dagen efter kom ett mejl där de fortfarande var intresserade och gav mig en öppning. Då hade jag gått genom ljusa Stockholmsgator och hade samlat mig. Efter den senaste anställningsintervjun vet jag att det inte finns någon annanstans som jag hellre vill bo på i Sverige. Stockholm ger mig bäst möjligheter just nu.

Denna vecka har jag flyttat in i min lägenhet i Stockholm. Det såg ut som när jag lämnade, men blicken som mötte mig i hallspegeln var en annan. Förra veckan vägrade jag att packa ur resväskan fortfarande ovillig att stanna. Nu har jag redan packat in mina saker i de avtorkade skåpen och jag har bestämt mig för att stanna ett halvår. Dags att fylla Stockholm med nya ljusare minnen.

8.04.2007

Good cop bad cop

Jag vet inte varför jag envisas med att söka arbete som känns trygga, men som jag egentligen inte är speciellt intresserad av mer än att jag vill ha jobb. Anställningsintervjun igår var den märkligaste intervjun alla kategorier. Ett stort konferensrum med tre intervjuare, verksamhetschefen, personalansvarig, facklig representant och jag i leggings och kjol.

De satt med A4-papper framför sig och varje gång jag svarade på en fråga skrev de alla tre. Jag vet inte om de medvetet körde good cop bad cop, men den fackliga damen ställde enbart bad cop frågor med ett ständigt leende. Hon sa ”jag ser att du inte har någon utbildning i läs- och skrivundervisning”. Jag log tillbaka och sa att det inte gick att läsa mer i Sverige inom ämnet hon talade om innan forskarnivå, vilken jag för övrigt är antagen till.

Hon fortsatte sedan med att hon såg att jag hade datorvana, men att jag inte hade arbetat med deras lokala dataprogram. Innan jag hann svara gick good cop in och sa att deras dataprogram var framtaget för att också passa analfabeter och att det nog inte skulle vara några större problem om man var van vid datorer.

Bad cop kommenterade längden på min undervisningserfarenhet trots att jag redan har undervisat på samtliga nivåer som var aktuella för jobbet. Det är svårt att fixa flera års erfarenhet när man har en bit kvar till 30.

Halva intervjun kom istället att handla om varför jag hade sökt tjänsten, om jag menade allvar med att flytta, om jag ville undervisa där och de ämnena som de kunde erbjuda mig. Chefen avslutade med att titta ner i mitt CV, titta upp på mig och hålla kvar blicken och sedan säga att han inte förstod varför jag sökte tjänsten när jag var fullständigt överkvalificerad. Det hade jag inte räknat med. Det kändes som att han menade väl och när jag mötte hans blick kände jag själv att det här kommer inte att funka. Jag kan inte flytta från Melbourne till en småstad.

Note to self: Sluta söka trygga arbete som är karriärmässiga återvändsgränder. Sluta fega och börja söka arbeten med utvecklingsmöjligheter med de saker som verkligen intresserar mig. Framåt, uppåt.

8.03.2007

Kiltbröllop

Det blir tidigt tåg från Stockholm till stort bröllop på landet om en liten stund. En av mina barndomsvänner ska gifta sig med en karl i kilt. Jag ska sitta och snyfta i en ny klänning och smyga omkring med min kamera och plåta. Kiltar på bild efter helgen alltså.

Den blivande bruden har också bott i Australien och hon sa att det var tur att hennes visum gick ut, annars hade hon aldrig lämnat landet och träffat sin blivande man. Det kommer troligtvis att finnas australiensare på bröllopet. Jag hoppas på en nice Melbourneman som kan förbättra mina visumutsikter.

Anställningsintervju

Ett samtal igår blir till en anställningsintervju långt från Stockholm i dag. Jag har inga kläder med för en intervju och jag kommer inte att hinna handla något ombyte. Leggings och kort kjol har jag inte haft på en anställningsintervju tidigare.

8.02.2007

Påse, polletter och packa

Jag gick inom mataffären sent igårkväll och lastade upp sakerna på bandet i kassan. Jag betalade och letade efter påsarna innan jag kom ihåg. Jag sa till kassörskan att jag behövde en påse. 1,50 sa hon irriterat. Jag försökte lämna över mynten och hon sa ”i lådan” och till min oförstående blick bankade hon än mer irriterat på myntboxen. Sedan var det till att packa ner sakerna. Själv.

Det kanske inte låter speciellt konstigt, men sist jag var i Sverige kunde man fortfarande betala med mynt. Det kanske är bättre med boxar. I andra länder jag har bott ingår påsarna och i Australien packar kassören alltid varorna till en. Bekvämt tycker jag.

Men okej, nästa gång i den svenska kassan kommer jag ihåg. Påse först, polletter i och packa sen. Got it.

Ljuset

Helt slut efter arbetet igår var det franska klackar av, australiska ballerina på och sedan snabb promenad genom stan. Snabb för att rensa ut hastiga tankar som snurrade, snabbt för att låta orden få komma i stillhet. Gick längs med kullerstensgator och vatten, längs med ölluktande uteserveringar. Förvånades likt turisterna över ljuset, förstår inte hur jag kunde glömma.

Flicka lilla

En elev frågade mig igår på rasten om jag var gift. Han frågade sedan var jag bodde och därefter hur gammal jag var. Det var inte hans sak och jag pratade undan det, men han fortsatte fråga hur gammal jag var. Till slut svarade jag trettio. Han sa att det kunde jag inte vara, att jag högst kunde vara 23. Han hade fel men ändå rätt. Jag är inte 30, men det irriterar mig när jag möter attityden av lilla flicka, speciellt i arbetssammanhang.

Det har hänt mer än en gång att äldre lärare har sagt till mig att studenter inte får vara i lärarrummet. Det har hänt mer än en gång att andra lärare har berättat hur många års erfarenhet de har och frågat om jag har arbetat tidigare. Det hände senast igår att en annan vikarie berättade om hur gärna hon ville ha en fast tjänst på skolan vi var på och hur lämpad hon var trots att hon saknade behörighet i ämnet. När hon var klar frågade hon om jag hade några poäng i ämnet. Jag fortsatte att kopiera och sa mina examina och tidigare arbetsplatser. Hon ändrade tonläge och sa avväpnande ”men du är överkvalificerad”.

Det handlar inte om det men få saker gör mig mer irriterad än när de ger mig lilla flickaattityden. Don't.

8.01.2007

När tid är

Sent igår klev jag in i min lägenhet för första gången på länge. Jag gick runt, konstaterade att allt var helt men inte speciellt rent. Spindelnät i taket, fettfläckar vid spisen och sunkigt städat badrum. Så jag inledde Stockholmsnatten med att städa kök och badrum.

Lägenheten ekar tom trots att det finns möbler, mattor och gardiner som jag har flyttat in här för flera år sedan. Det är inte mina möbler, min systers slagbord, min mormors byråer, mina föräldrars soffor, min morbrors skrivbord. Hopplockat och tufsigt, kanske som jag var då. Bortsett från bokhyllorna är ingenting mitt och lägenheten som länge har varit min känns inte som min. Jag kunde inte ens förmå mig att packa upp resväskan och lägga in kläderna och sakerna i skåpen. Medan de ligger kvar i väskan har jag fortfarande väskorna packade, fortfarande på väg.

Egentligen är det ganska fint här. En park utanför fönsterna och i lägenheten finns tvättmaskin, ugn och frys. Det finns mer att säga men det kommer ut mörkt och jag raderar. Ljuset kommer från datorn och bredbandet jag fick igång i natt. En väg ut när det är dags.