Varulvsvalsen

På eftermiddagen igår låg jag på soffan och tänkte inte sova. På magen låg min tio dagar gamla systerdotter och sov. Under tiden läste jag ut Sigge Eklunds Varulvsvalsen. Sigge Eklunds blogg var den första blogg jag fastnade för och genom den hittade jag flera andra av mina favoriter.

Jag älskar hans debutroman Synantrop liksom Den sista myten. När han skriver om att ha stått i Genua med en tung resväska, men aldrig ryggsäck eftersom han var för fåfäng för ryggsäck ler jag. Jag har också stått i Genua med en resväska och jag skulle aldrig ha en ryggsäck. När han skriver om unga svenska flickor som flyttar utomlands och funderar på var hem är, medan de handtvättar sin tvätt tills händerna är röda ler jag. Jag har varit henne. Sigge Eklund är en utpräglad stilist och hans texter vibrerande samtida.

När jag läste Det är 1988 och har precis börjat snöa var det först något som saknades för mig. Den var lika tekniskt briljant som de tidigare, men jag tog den inte till hjärtat som de andra. Ändå tänker jag ofta på slutscenerna när huvudpersonen berättar sin livs största hemlighet och ser i ögonen på sin älskade att hon redan vet. Jag älskar den scenen.

När jag läste Varulvsvalsen igår var det framförallt det avskalade berättandet som framträder. Ett berättande som står i skarp kontrast till historien som är intensiv både i tid och rum. Berättelsen blev nästan thrillerliknande och det var många namn i en på ytan enkel historia. Boken är både välskriven och läsvärd, men ändå känner jag fortfarande mest för hans två första romaner. Men ändå, läs hans senaste roman om ni får möjlighet. Varulvsvalsen.