7.31.2007

Ändrade planer

Sydamerika blir till söder. Egentligen inte, men det lät bättre att skriva. Jag hade planerat ett par dagar i Stockholm denna vecka innan jag skulle på semester utomlands i nästa vecka. Flytten till Stockholm var planerad till slutet av augusti. Istället ringde en tidigare arbetskontakt och erbjöd mig ett vikariat i Stockholm och det är inte läge att tacka nej. Jag börjar i morgon med tio undervisningstimmar. Inte arbetstimmar utan undervisningstimmar.

Jag har en lägenhet att flytta in i men den har varit uthyrd och ekar nu tom tommare tommast. Ärligt talat minns jag knappt vad som finns kvar. I dag har det varit ner i källaren och upp på vinden i jakt på de saker som jag vill ha med mig. Det viktigaste är packat nu, några klädombyten, skor, sänglinne, kudde och filt, handdukar, necessär och några kökssaker. De större sakerna får jag ta i bilen senare. I dag blir det tåg. Men det är okej, dator, ipod och visual diary är packade så jag klarar mig. Risken är nog stor att jag somnar halvvägs efter allt stressande.

7.30.2007

Kroki i Stockholm

I Melbourne gick jag ofta på krokimålning och det är otroligt lärorikt oavsett vilken nivå man är på. Grace och jag gick ibland tillsammans även om hon har flera år på konstfack och hennes målningar är något helt annat. Efter klasserna brukade vi ta bilen till någon restaurang i Fitzroy och käka och dricka vin.

Grace berättar att hon och Deanna har börjat gå på krokimålning på ett nytt trendigt galleri i stan. Hade jag varit i Melbourne hade jag naturligtvis också följt med och jag saknar. Saknar mina vänner, saknar tecknandet.

Men nu är jag i Sverige och istället för att gnälla över saker jag saknar försöker jag googla rätt på krokimålning i Stockholm. Ironiskt nog kommer min egen blogg och samtal jag och Susanna har haft om ämnet upp. Tyvärr har jag just ingen större koll på kroki i Stockholm.

Jag vet att en del av er håller på med konst, är det någon som har några förslag på kroki i Stockholm? Spelar ingen roll om de är lärarledda eller inte.

7.29.2007

Du har förändrats

Du har förändrats säger hon och tar min hand. Hennes hand är gammal, fårig, hennes ansikte färgat av åldern, håret vitt men ögonen lyser med ungdomlig kraft. Det finns en värme som strålar omkring henne i en gyllene aura. En aura som människor känner av, stannar upp och blir lugnade av. Hon håller kvar handen och ser på mig, genom mig.

Det är över ett år sedan jag träffade henne. Den gången satt vi i samma soffa och hon sa till mig ”ibland måste man göra saker som vänner och familj inte förstår. Jag förstår att du vill resa. Australien är ett vackert land.” Jag tittade på henne och nickade tyst. Jag hade bestämt mig för att resa till Australien, men det skulle dröja ytterligare ett par månader innan jag berättade för någon om mina resplaner. Hon kände inte till dem, ändå visste hon.

Den gången bad hon mig sjunga, som hon alltid ber mig sjunga. Jag minns inte längre vad jag sjöng, men jag minns orden hon sa efteråt. Vi talade om sången, eftersom hon en gång var konsertpianist på de finaste scener. Vi talade om skrivandet, eftersom hon är publicerad författare. Hon talade om tecknandet och hon sa att jag borde ge det tid, låta det utvecklas. Jag svarade att jag inte kunde, att jag inte hade tecknat på flera år. Det kommer, sa hon stilla och såg på mig, genom mig.

Igår höll hon min hand och sa att jag hade förändrats. Jag har hört det flera gånger sedan jag kom till Sverige och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Känner att de har rätt. Den australiska solen har satt spår runt ögonen, i ögonen. Jag ser det också.

Hon gick intresserat igenom min grafiska folio, min fotofolio och mina kolteckningar. Hennes tränade blick pekade varsamt ut linjer, ljus och kompositioner. Hon är designer och konstnär och är hennes verk finns representerad över hela landet, i andra länder. Hennes målningar, textilier och skulpturer är ovärderliga, mina linjer nyfött trevande. Hennes händer är gamla men viljan och värmen finns kvar. Hon bad mig komma ner till sin studio och teckna tillsammans med henne. Villig att hjälpa, glad att dela med sig.

Det är något speciellt med henne som jag inte kan förklara. Hon är 60 år äldre än jag, men ända sedan jag mötte hennes blick för första gången på en av hennes utställningar, har jag känt en samhörighet med henne som är ovanlig. ”Jag var du när jag var ung”, brukar hon säga. Men det finns något annat i hennes blick som jag känner igen.

Vi pratade länge och hon berättade historier som jag inte är redo att berätta för er, men som berörde mig djupt. Berättelser om yttersta lyx, berättelser om yttersta nöd, om krig, om stupad kärlek, om sorgen och om glädjen. Hon talade om livets kontraster och hur de påverkar konsten och skapandet. Hon höll kvar min blick och tog min hand. "Det är på väg uppåt nu. Det kommer", sa hon stilla och såg på mig, genom mig.

7.27.2007

Skrivkamp

Jag skriver ofta fort. Nu kan jag inte skriva alls. Det är fortfarande fredag i Lima och jag försöker skriva ett brev om att jag inte tar tjänsten. Orden vill inte samarbeta och trots att beslutet är taget känns beskedet svårt att lämna.

Jag säger nej till det jag vill göra mest. Jag hade sagt ja om villkoren hade varit bättre. Jag vet inte om jag får möjlighet att arbeta med det jag vill mest om jag stannar i Sverige. Det var aldrig meningen att stanna i Sverige nu.

Middagskonversation

Den man som bjöd ut mig på middag samma vecka som jag lämnade Australien hörde av sig igen. Man och man, han är flera år yngre än jag men han lever ändå ett långt mer stabilt liv än vad jag gör. När vi träffades på en fest ett par månader sedan noterade jag att han var ovanligt uppmärksam. Men det var först samma vecka som jag skulle resa som han bjöd ut mig. Jag tänkte att han såg det ultimata no strings men kanske hade jag fel.

Han undrar när jag kommer tillbaka till Melbourne och jag vet inte vad jag ska svara. Jag berättar om Peru, trots att mina steg inte kommer att gå längs med Limas gator, även om dem skulle kunna det. Jag undviker att tala om Melbourne för jag kan inte ge honom svar. Det finns inga svar att ge när allting i mitt liv är frågor.

Bristande kommunikation

Min kamera följer med där jag går och min pappa fick syn på den. Han började genast undersöka menyer och inställningar. Canon sa han. Ja, sa jag. Varför sa du inte att du skulle köpa en riktig kamera, fortsatte han. Jag tror jag nämnde att jag köpt en kamera sa jag. Inte professionell fortsatte han.

Han gick iväg och kom tillbaka med en stor fotoväska. I den låg en Nikonkamera och en massa fina objektiv. Teleobjektiv, makroobjektiv, olika sorters objektiv, en blixt och även ett bra stativ. Sedan jag lämnade tillbaka Carolines Manfrottostativ i Melbourne har jag fått klara mig utan.

Jag tittade på alla objektiv och konstaterade snabbt att min pappas objektiv var värda långt mer än min kamera. Tydligen plåtade han mycket tidigare, men jag har inget minne av det. Om jag bara hade vetat sa jag. Han gav mig stativet och blixten. Nu funderar jag lite på om jag ska sälja min älskade Canon och köpa en Nikon istället eftersom hans objektiv är vad jag vill ha, men inte kan köpa just nu.

7.26.2007

Var inte rädd för mörkret

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.


I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt,
som ljuset med bävan längtar till.


Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.


Erik Blomberg

There are no wrong choices

Det handlar mycket om val just nu. Det handlar endast om val faktiskt. Inte bara om val mellan länder utan val som går betydligt djupare. En annan vän skrev:

There are no wrong choices. There is only what you do with your choice to make it right for you. Go with your intuition.

Orden är självklara ändå svåra. Varje val får konsekvenser eller är det som i Sliding Doors att oavsett vilka beslut vi tar blir det som det är tänkt att bli?

Steg

Det finns något lugnande att bara låta stegen gå dit de vill gå. Det finns något lugnande i att låta tankarna vandra dit de vill vandra medan stegen går dit de vill gå. Jag går samma gator, längs med strandkanten jag har gått så många gånger förut. Alltid med ipod på, men nu tar jag ofta med kameran också. Till slut lät jag Joannas händer lugnande vila över ansiktet på repeat.

Jag tänker samma tankar jag har tänkt så många gånger förut. Om framtiden, om arbetet, om städerna som ändras framför mina ögon. Jag är glad att jag har en möjlighet att resa till Peru och arbeta med det jag vill. Jag är glad att det finns ett annat projekt som ger mig möjlighet att arbeta med det jag vill, men riskerna är betydligt högre och därmed mycket mer skrämmande. Men om inte nu, när?

I min mejlbox har det ramlat in brev från världens alla hörn och jag blir varm i hjärtat när jag läser om deras tankar om mitt arbete i Peru. Söta Prue skriver:

I know absolutely nothing about Peru, if it was Prue I could tell you all you need to know.

7.25.2007

Håll höger

När jag flyttade till Australien trodde jag aldrig att jag skulle vänja mig vid vänstertrafiken. De gator jag alltid gick lärde jag mig efter en tid att titta på rätt håll, men när jag gick på nya gator tittade jag återigen i fel riktning. Till slut använde jag strategin titta åt alla håll och sedan gå oavsett om det var höger eller vänster, rött eller grönt.

I Australien kan man få böter för att gå mot rött ljus. Det kan man nog i Sverige också, men jag har aldrig sett någon bli bötfälld för det. Det har jag i Australien.

När jag var ute och körde tidigare slog det mig att jag har vant mig vid vänstertrafiken. Det var full koncentration i korsningarna för att tänka högertrafik. Håll höger. Just det. Höger.

Än slank hon hit, än slank hon dit

Igår hade jag bestämt mig för att flytta till Peru.
Igår hade jag bestämt mig för att inte flytta till Peru.

I dag tog jag ett beslut. Sedan hände något som gör att jag behöver tänka över mitt beslut en gång till. Företaget har gett mig veckan ut att lämna besked. Arbetet börjar i Lima den 3 september.

Ni som har läst här ett tag vet att jag vill arbeta med ord och bild och nu har jag fått ett arbete som ger mig möjlighet att kombinera båda. Copy och design. Företaget har flera olika kunder, men deras huvudprodukt känns lite som att göra reklam för choklad till överviktiga barn. Nej, inte så, men det är inte en produkt som direkt intresserar mig. Jag ska visserligen inte sälja men mina ord och design ska det. Ändå är det inte det som gör att jag tvekar.

Min tvekan gäller främst lönen. Jag kan naturligtvis leva på min lön i Peru, men jag har kostnader också utanför Peru. Det kostar att flytta utomlands och det är dyrt med resor och försäkringar. Av säkerhetsskäl ingår dessutom delat boende, men jag har aldrig delat boende med någon. Att flytta från ett femstjärnigt hotell med havsutsikt till en våning med eget rum men med delat badrum och kök tar emot.

Om drömarbetet var i drömstaden helst till drömlönen hade jag redan bokat min biljett. Det finns chanser man inte kan missa utan att begå karriärmässigt självmord, men nu tvekar jag. Intäkter och utgifter, erfarenhet och pris. Peru är inte mitt enda val eller mitt enda projekt. Det finns en annan idé som kan bli verklighet, men inte nu om jag reser till Peru. Båda val är intressanta och jag vacklar.

Än slank hon hit,
än slank hon dit.

7.24.2007

Mellanlandning

Flygtiden till Peru är lång och man får räkna med nästan 20 timmar. Det är dock betydligt kortare än till Australien, men förvånande nog är det lika dyrt. Efter en massa sökande fram och tillbaka hittar jag till slut en enkelbiljett för halva priset. Mellanlandningen är i New York. Det känns ironiskt att det blir mellanlandning i New York men inte landning.

När jag vaknade

Dear Anne,

We have already finished our evaluation process and you have been selected for one of the positions. We are pleased to offer you a position as a copywriter. We are all excited about the potential that you will bring to our company. As discussed during your interview, you will be working in our Lima office. We congratulate you and look forward to welcoming you aboard and work with us.

7.20.2007

Peru?

Det har varit flera månaders uppförsbacke rent arbetsmässigt och det minsta jag kan säga är att det har varit frustrerande. Jag vet att jag har utbildning, ibland för lite erfarenhet men framförallt har det varit visum som har varit problemet. Nu är jag i Sverige och jag har sedan en tid tillbaka sökt lärartjänster här. Jag har sökt tjänster som jag vet att jag är överkvalificerad för, men jag har knappt fått svar ens på ansökningarna. Det är som min utlandserfarenhet snarast ses som en nackdel än en fördel.

När jag vikarierade för ett par år sedan i Stockholm på en innerstadsskola anställde de sex nya lärare. Samtliga var obehöriga och anställdes för lägre lön än de behöriga. Skolan gav de obehöriga lärarna lokal behörighet vilket likställs med en behörig lärare. Skolan var populär och hade många elever som sökte sig dit och skolan verkade inte se några problem i att anställa obehörig personal. Men det är ett problem.

Det är ett problem för de behöriga lärare som inte får arbete eftersom de är dyrare att anställa än en icke-behörig lärare. Vem som helst kan räkna ut att det får konsekvenser att ha obehöriga lärare dels för elever men också för lärarna som naturligtvis söker andra vägar.

Jag har sökt arbeten i andra länder och om några timmar har jag en arbetsintervju med ett peruanskt företag. Jag kan inte påstå att Peru har funnits med i mina planer och Rebecca sa ”vad ska du göra i Peru?” Bolagets huvudkontor ligger i USA. Peru är värt en intervju. Om jag får tjänsten ska jag infinna mig i Lima senast den 30 augusti. Någon som har varit i Peru? Jag har inte ens varit i Sydamerika.

7.19.2007

Flickan från ovan

Beskedet att jag fick tjänsten i Frankrike för två år sedan kom hastigt och jag mer eller mindre kastade ner mina saker i kartonger när jag lämnade Stockholm. Förra sommaren var jag en kortare tid i Sverige och jag rensade och slängde mycket av det gamla. Tiden var knapp och en del kartonger blev liggande osorterade. När jag har gått igenom mina saker och papper är det som att kastas tillbaka till en tid som inte längre är. Det är bara två år sedan, en del endast ett år men jag hittar texter från då och läser förundrat. Blir tyst, tänker, försöker förstå, funderar på hur mycket som har förändrats, hur mycket jag har förändrats sedan dess.

En kartong innehöll böcker och en av dem var Alice Sebolds Flickan från ovan. Jag älskar idén till boken, även om boken i sig var en klar besvikelse. Jag tyckte ärligt talat inte om den, men jag fascineras fortfarande av berättarperspektivet hon använde. Baksidestexten följer nedan:

Susie Salmon är fjorton år gammal då hon blir våldtagen och mördad på väg hem från skolan. Hennes granne lurar henne till sitt gömställe under marken, ett dödens rum. Hon är hans senaste offer.

Från sin utkiksplats i himlen följer hon med medkänsla och växande insikt livet på jorden. Hon kämpar med att acceptera sin död, samtidigt som hon fortfarande klänger sig fast vid de levandes värld. Under många år följer hon mördarens förehavanden och polisens arbete liksom sin familjs sorgearbete och vindlande öde. Tills den dag hennes önskningar ser ut att gå i uppfyllelse. Alice Sebold genomför ett häpnadsväckande förvandlingsnummer när hon av mörka beståndsdelar bygger denna hoppfulla berättelse.

When you get what you want

En av mina vänner hade ett stabilt förhållande med sin sambo sedan några år. En kväll ringde hon honom när hon var i mataffären och reagerade på att han verkade frånvarande. Hon åkte hem, gick in i köket och började lasta in matvarorna. Han kom in i köket, tittade på henne och sa ”jag kan inte göra det här längre”. Han sa att hade inte träffat någon, men att han hade slutat älska. Han hade redan packat sin väska och kvar stod hon med en kyl full av matvaror och ett hjärta fullt av obesvarade frågor.

Ett par veckor senare när hon tog hand om tvätten och hittade hon en lapp i fickan i hans jeans där det stod ”jag har checkat in oss i rum…”. Det var inte hennes handstil. Det var som en dålig film och han nekade när hon konfronterade honom. Arbetsmöte, sa han. Det förändrade inget. Han hade redan lämnat och hon var tröstlös. Han var fortfarande hennes livs kärlek.

När jag lärde känna henne berättade hon efter ett tag den här historien för mig med smärtan överallt närvarande i ögonen. När hon berättade hade det gått snart ett år sedan han lämnade och han var sambo med hotellkvinnan. Min vän bodde vid den tidpunkten tillsammans med en annan man; en man som älskade henne mer än någonting annat. Hon var generad över att hur mycket hon kände och att han alltid var det första hon tänkte på när hon vaknade, när hon somnade. Han var alltid där och samtidigt aldrig där.

Igår kom det ett mejl från henne som har stannat i mina tankar. Det stod kortfattat att den man hon älskat mest hade letat upp henne, stått i hennes hall och berättat att han ville ha henne tillbaka. Han hade bett om ursäkt, förklarat att han tänkte kämpa för henne och att hon fortfarande var hans livs största kärlek. Han vill bara att det skulle bli de två igen.

Hon skrev till mig att hon inte förstod någonting. Jag vet att detta är vad hon ville men orden jag kom att tänka på when you get what you want but not what you need. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vill bara att hon ska vara lycklig.

7.18.2007

Home again

Min resväska har kommit tillbaka. Den valde att ta en tur Skandinavien runt utan mig. Nu har den anlänt med en del tvätt, flera kilon tekniska prylar och sladdar och några presenter. Presenterna är utdelade under vilda tjut, från småfolket kanske bör tilläggas. Känns bra att väskan är tillbaka.

Känns också bra att jag är vaken längre än jag varit de senaste kvällarna. Klockan är nu över nio utan att jag har kollapsat i soffan. Om ett par dagar slutar jag kanske gå upp i gryningen.

Varulvsvalsen

På eftermiddagen igår låg jag på soffan och tänkte inte sova. På magen låg min tio dagar gamla systerdotter och sov. Under tiden läste jag ut Sigge Eklunds Varulvsvalsen. Sigge Eklunds blogg var den första blogg jag fastnade för och genom den hittade jag flera andra av mina favoriter.

Jag älskar hans debutroman Synantrop liksom Den sista myten. När han skriver om att ha stått i Genua med en tung resväska, men aldrig ryggsäck eftersom han var för fåfäng för ryggsäck ler jag. Jag har också stått i Genua med en resväska och jag skulle aldrig ha en ryggsäck. När han skriver om unga svenska flickor som flyttar utomlands och funderar på var hem är, medan de handtvättar sin tvätt tills händerna är röda ler jag. Jag har varit henne. Sigge Eklund är en utpräglad stilist och hans texter vibrerande samtida.

När jag läste Det är 1988 och har precis börjat snöa var det först något som saknades för mig. Den var lika tekniskt briljant som de tidigare, men jag tog den inte till hjärtat som de andra. Ändå tänker jag ofta på slutscenerna när huvudpersonen berättar sin livs största hemlighet och ser i ögonen på sin älskade att hon redan vet. Jag älskar den scenen.

När jag läste Varulvsvalsen igår var det framförallt det avskalade berättandet som framträder. Ett berättande som står i skarp kontrast till historien som är intensiv både i tid och rum. Berättelsen blev nästan thrillerliknande och det var många namn i en på ytan enkel historia. Boken är både välskriven och läsvärd, men ändå känner jag fortfarande mest för hans två första romaner. Men ändå, läs hans senaste roman om ni får möjlighet. Varulvsvalsen.

7.17.2007

Försvunnen

Min resväska är fortfarande försvunnen och jag ringde och kollade upp vad som gällde på försäkringen. När resväskan har varit borta i sex timmar får man handla för 2000 kronor. Om väskan fortfarande är försvunnen efter 24 timmar får man handla för ytterligare 5000 kr. Vi talar kläder och skor för 7000 kr, om. Om resan är inhandlad i ett skandinaviskt land och avfärd har startat där. Det gjorde inte min resa och följden är att jag inte får ut någonting alls. Och jag som verkligen behöver köpa nytt.

Ärligt talat är jag mest orolig över mina skinnstövlar som jag lade ner i väskan plaskvåta efter att ha varit ute i regnet. Jag hoppas att jag inte får tillbaka min resväska med ett par mögliga stövlar om några dagar.

Ett annat liv

Igår satt jag hemma hos en av mina äldsta barndomsvänner i hennes nyrenoverade hem. Vi är lika och samtidigt olika. Vi växte upp i samma område, började skolan samma dag och i samma klass. Vi minns båda hur vår underbara lärare tog fram sin gitarr och sjöng om trollet den där första nervösa skoldagen. Vi dansade våra första tryckare samma kväll på ett skoldisco, men med olika pojkar. Eller knappt, vi tyckte nog om ungefär samma pojkar och det dröjde några år innan vi såg fördelar med att tycka om olika pojkar. Senare började vi natur tillsammans och fortsatte i samma klass. Vi kände till varandras mest generande misslyckande och mesta triumfer och i den vetskapen fanns en enorm trygghet.

Sedan träffade hon sin älskade och det gjorde jag också. Mitt gick sönder medan hon fortfarande är tillsammans med sin älskade. Vi började på universitetet efter studenten; hon i hemorten, jag i Stockholm. Hon stannade kvar, fick fast arbete och planerade för framtiden tillsammans med sin sambo i deras fina hus. Jag började ensam att resa och leta.

När vi satt och pratade igår kunde jag inte låta bli att tänka på hur annorlunda mitt liv hade sett ut om jag hade gjort andra val. Om jag hade haft ett förhållande kanske jag inte hade flyttat till Stockholm, till Frankrike, till Australien, kanske inte hade fortsatt resa. Om jag stannat kvar hade jag haft hus, fast arbete, sambo, hade jag till och med haft barn? Det hade varit ett annat liv, men det hade inte varit mitt liv.

Jag och Maria har inte setts på ett år och ändå känner hon mig. Hon frågade bara lugnt var jag på väg och jag berättade om den plan som ligger framför. Hon höjde inte ett ögonbryn över det jag berättade. Hon bara log och sa att jag var stark och om jag trodde på det skulle det bli så. Skönt med vänner som finns där oavsett vad som händer.

7.16.2007

Trött tröttare tröttast

Hela dagen har jag kämpat mot en sövande dövande trötthet. Jag har hållit mig vaken genom att dricka te i salongen hos mormor och druckit cola hos min äldsta vän Maria. Efter att ha halvslumrat till barnprogrammen har jag bestämt mig för att hänga på kidsens sovtider. Klockan är åtta på kvällen eller fyra på morgonen i Melbourne. Trött tröttare tröttast.

Sommar

I Frankrike bodde jag intill en katedral och jag vaknade ofta till klockornas ringande. Jag tänkte alltid på scenen från Alias när hon vaknar i Italien och ser minnesbilder rasa förbi. I Melbourne gick tåglinjen nedanför mitt hus och jag vaknade ofta till när godstågen passerade. I morse vaknade jag av fiskmåsarnas skränande i gryningen. Jag log och klev upp.

Det känns underligt att vara i Sverige. Det smakar Sverige, luktar Sverige och det känns svenskt. Allting ser ut som förut och ändå ser det inte likadant ut i mina ögon. Det är många nya intryck och jag har inte samlat dem ännu. Jag höll min lilla fina systerdotter för första gången igår och hon bara gnydde lite och somnade sedan. Om en stund tänkte jag ta med mina syskonpojkar på en promenad ner till stranden. Det är sommar och jag är ledig. Det räcker så just nu.

På väg

De sista timmarna i Melbourne innehöll de sista avskeden. De svåraste var Prue och Carolines avsked, även om jag känner att det främst handlar om på återseende med dem båda. Det sista avskedet var Graces. Hon hämtade upp mig för sista gången och i en kokande het bil med musiken på högsta körde vi till flygplatsen. Vi tog en sista fika och ett sista samtal över kaffet och det fanns så mycket att säga att våra ord ständigt gick in i varandra. När vi sedan gick mot säkerhetskontrollen blev det tyst. Jag höll hennes present och kort, men sa att jag läser senare. Hon höll mitt och gjorde detsamma. Grace tog på sin strängaste lärarröst och sa, ”tänk inte ens på det, du börjar inte gråta” medan tårarna föll längs hennes kinder, föll längs mina. Sedan gick jag igenom kontrollen.

Jag läste hennes kort på terminalen i Melbourne och grät. Samlade mig och på planet till Sydney hamnade jag intill skådespelerskan Emma. Hon hade avslutat en föreställning i Melbourne och skulle arbeta på kvällen på Operahuset i Sydney. Hon berättade att operan bara hade intagningar vartannat år och hur många som sökte från hela världen. Det handlade sedan om att bli kallad till auditions; det gick inte att bjuda in sig själv så att säga. Jag gav henne mitt kort och lovade skicka inbjudan till fotoutställningen; hon lovade att skicka inbjudan till nästa premiär om jag kom tillbaks till Melbourne.

När jag väntade i Sydney på flyget till Singapore kom en man från australiska turistförbundet och frågade vilket land mitt pass var ifrån. Sverige svarade jag. Han frågade om jag ville svara på frågor om turism i Australien för icke-australier. Jag sa att Australien var mitt hem och han svarade att i så fall kunde jag inte vara med i undersökningen. När han gick vidare funderade jag på det där med hem men lät frågan förbli obesvarad.

Om man är flygrädd hade resan till Singapore varit mardrömslik. Det var gropigt större delen av tiden och det var stökigt i kabinen. Ännu mer irriterad blev stämningen med anledning av den otrevliga personalen och en pilot som envisades med att ha ”bältet på skylten” tänd i nästan åtta timmar. Det innebar att människor inte fick gå på toaletten och efter ett tag var människor tvungna att gå. De blev utskällda av personalen. Skylten släcktes, människor rusade till toaletterna. Köerna var långa och sedan slogs skylten på utan att alla hann gå. Ungefär så tills vi landade försenade i Singapore. Vi hade ett kort stopp och jag hann inte köpa det stativ jag hade planerat.

Jag började ångra att jag inte tagit sömntabletterna som Carolines pojkvän Stuart erbjöd mig, men jag har aldrig tagit sömntabletter och vågade mig inte riktigt på det. Någon slags sömn blev det ändå tills vi landade i London försenade. Vi landade femton minuter före check-in men det ordnade sig. När vi taxade ut i London passerade vi ett stort Qantasflyg med en känguru på och då brast det. Tårarna vägrade ge med sig och jag vet inte ens vad det var men de bara rann. Slutade inte rinna förrän jag väntade på min väska. Det hade gått 33 timmar sedan jag lämnat Melbourne när jag konstaterade att min väska inte kom. Det var bara jag.

Och en spanjor. En väldigt väldigt vacker spanjor. Han sa att han kände igen mig från flyget från Sydney. Vi gick tillsammans och anmälde våra försvunna väskor och damen utgick från att vi var ett par. Lite förvirrat förklarade vi att det inte var fallet, men i ett ögonblick tänkte jag att det hade varit trevligt om det var så. Sedan gick jag utan min väska och mötte alla glada ansikten.

7.13.2007

Mitt Melbourne

Southern Cross
Jag kom igår. Ett igår som passerat sedan länge. Jag hade längtat länge och när jag såg staden komma närmre hade ögonen varit öppna i ett dygns intensiva väntan. Jetlagen kändes i kroppen men syntes inte i ögonen som glittrade efter det nya. Ville ha mer intryck och rusa upp längs med gatorna, äntligen, äntligen i staden som dragit så länge. Adrenalinet strömmade genom ändlöst leende, genom stora ögon, genom sökande händer som ville lära känna staden. Somnade i ett vinterkallt hotellrum men värmen brann inombords.

Flinders Street
Hem. Min lägenhet. Min ljuvliga lägenhet med vackraste utsikten, med alla stadens upplevelser inom några kvarter och en plats att vila högt ovanför Melbournes stormiga gator där äventyren vandrade.

Section 8
Det började om vintern med givna torsdagsdrinkar. Alltid lika roligt, alltid många kreativa människor på utomhusbaren. Vi drack för att hålla värmen uppe, vi satt tätt intill varandra vid värmepelarna och våra skratt ekade upp längs med de China Towns slitna fasader.

På Section 8 träffade jag P. en sen kväll. Han drack öl; gör inte jag, men när han köpte öl till mig tog jag emot den hand som öppnades. När han satte sig tätt intill kunde jag inte låta bli att låta fingrarna smeka genom hans bruna korta hår.

Vi var några stycken som vandrade i berusande tillstånd i samma riktning och då fanns det säkert någon förklaring till att han och jag oförklarligt sprang nerför Elizabeth Street och vidare hem mot mina gator. Jag hade ett par nya lågt skurna svarta jeans, som envisades med att glida ner. Minns att jag skrattande sprang hållandes linningen.

Varma stannade han och jag utanför mitt hotell och hans andedräkt var nära, kittlande och han frågade mig om jag ville fortsätta. Tänkte att det var första kvällen, såg in i hans bruna lockande ögon och dröjde kvar vid tanken innan jag sa nej. Hans ögon retades när han sa att ”det var inte ett nej; jag känner mina ja och nej. Det där var ett kanske”. Hans orakade kinder kysste mig god natt och medan hans armar stannade runt min kropp sträckte jag mig upp mot hans hals och kysste den kvardröjande. Han log; jag log. Sedan anslöt de andra och jag gick upp till mig.

Riverland
Swanston är Melbournes smutsigaste gata, ett turistigt Drottninggatan, men dessutom med hästar och busslaster överallt. Det var mitt i natten när vi gick den upplysta stökiga gatan ner. Vi kom från en bar, på väg till Riverland när P stannade och pratade med några hemlösa. Jag fortsatte gå, men stannade ett par meter framför när han inte kom. Han var onykter, det var kallt och jag blev irriterad på att vänta. Han tyckte att jag var arrogant; det var jag men argumenterade bitskt tillbaka. Han skulle ha kunnat bita tillbaka, men istället drog han mig tätt intill sitt bröst och lät armen ligga kvar om mig när vi fortsatte gå. Jag smälte när hans armar vågade hålla kvar.

Vi gick till en bar nere vid Yarras höstmörka vatten. Jag köpte öl till honom och vodka, lime and soda till mig. Han hade börjat ett nytt jobb, var trött och stressad av det nya. Hans slanka kropp bar ett par tighta jeans, en kortärmad t-shirt och han frös där vi satt utomhus. På andra sidan bordet satt ett par vänner, på vår sida av bordet var bara han och jag. Ovanpå bordet stod våra kalla drinkar och skänkte inre värme. Under bordet låg hans kalla hand uppe på mitt lår och skänkte yttre värme.

Han och jag bröt upp och fortsatte att gå snabbt längs med Yarras vatten. Han sa att det var ovanligt att gå tillsammans med flicka som höll samma tempo som honom. Jag hörde honom tala web och flash och jag hörde mig prata motion, men tankarna tänkte blixtrande rörelser. Vi kom fram till mitt hotell och han fortsatte att gå. Jag tittade lite överraskat på honom och sa dumt ”jag bor här”. Han vände sig om och sa ”aren’t you going to walk my way?” ”Aren’t you going to walk mine?” svarade jag.

Han stannade, drog mig nära och lutade sig ner mot mig. Jag väntade på att hans läppar skulle möta mina, men istället hamnade läpparna på min kind där de dröjde sig kvar medan de viskade tyst vid mitt öra. Sedan släppte han taget och sa att vi snart skulle ses igen. Det var sista gången jag såg honom.

Bryggan
Hela våren och sommaren var det troligtvis det säkraste stället att hitta mig. Ipoden spelade under många långa timmar när jag satt på träbänkarna nere på bryggan och kände brisen i håret. Den bris som fick sidorna i min visual diary att bläddra. Jag tecknade oavkortat, thumbnails till grafiska designarbeten, ibland förbipasserande i några hastiga linjer, men när pennan vilade var det hans ansikte som framträdde ur de oskrivna linjerna.

Yarra River
Gå, gå, gå, gå. Ändlösa steg skrev ändlösa texter. Till mig, till honom, till datorn sedan till bloggen. Vinter, långärmat, snabba steg och solglasögon. Sommar, linne, solkräm och solglasögon. Solglasögon som dolde något som lindrades av stegen.

Southbank
Han stod intill mig på en balkong och vi drack bubblorna han serverade, senare stod han framför mig och jag lutade mig något bakåt med våningarna rasandes under nacken. Hans händer sökte min nacke, mina bara axlar, händer som vilade utanpå min klänning, innanför.

Innanför balkongen fanns väggar av glas från golv till tak, en dubbelsäng längs med fönsterna, en utsikt högt över den ljusskimrande innerstan. En utsikt som jag i bubblorna råkade säga vara distraherande. Really, sa han förvånat. Nej, sa jag leende; ja tänkte jag medan jag kysste bort hans tvekan. Vilade i starka armar, händer mot min hud, snarkande lugna andetag vid min sida; jag sov inte alls. Blicken fäst någonstans utanför.


Flinders

Eyes

Du.
Jag.
Vi.
I ett ögonblick var det bara vi.

Kände dig, vände blicken och såg dig komma närmre.
Du stirrade på mig.
Jag stirrade på dig.

Jag försökte slå undan blicken.
Du drog den tillbaka till dig.
Dina ögon såg igenom mig.
In i mitt hjärta.
Tog det.
Det var redan ditt.

Du höll mig fast i din blick.
Jag dig.
Jag höll för hårt.
Du höll inte alls.

Du släppte mig.
Vände blicken utan att se tillbaka.
Du fortsatte gå.
Bort från mig.

Jag gick vidare utan att stanna.
Hjärtat stannade.
Stannade kvar.

7.12.2007

Fjärilar

Det var foliopresentation ikväll och eftersom jag var en av de få som hade bränt min folio till CD fick jag min folio mer eller mindre dissekerad. Det var bra att få kritik och min fotolärare Terry sa att det syntes att jag studerat grafisk design genom att jag att formen var framträdande i flera bilder. Främst syftade han på tunnelbilden, som han tyckte om just för sin enkelhet.

Det är klart att utställningen blir på 96 Flinders Street, men förmodligen blir det vernissage först i september eftersom det kommer att ta tid att sätta ihop utställningen. Jag lämnade inramningen av nakenbilden som jag lade upp igår. Terry har naturligtvis sett den tidigare och han skrev att han tyckte den var ” tense and graceful”. I dag när han såg hela min folio för första gången sa han att han vill att jag ställer ut fjärilen.

Det blev en livlig diskussion fram och tillbaka i gruppen. Det är såklart mitt val men Terry bad mig lämna fotot med fjärilen till honom oavsett vilket. Han hade en lång utläggning om hur den utsträckta handen nästan fick en religiös innebörd och att konturen i fjärilen ökade den rörelsen.
Ärligt talat tänkte jag inte så mycket alls. Det var dagen efter jag fick hjärtat krossat och jag tog aldrig av mina solglasögon när jag gick in i fjärilshuset. En fjäril satte sig på en liten flickas hand och medan hennes upprymda skratt ekade satte jag mig på huk och tog några snabba bilder. En av dem är bilden nedan.

Wings

Jag lämnade bilden på fjärilen till Terry innan jag gick och han frågade om det innebar att han fick välja bild till utställningen. Jag kunde inte låta bli att le men svarade att jag ger besked i morgon. Han sa att han förmodligen kommer att rama in fjärilsbilden ändå och ta med. Det verkar som att den lilla utställningen har blivit till en stor fotoutställning mitt i stan. Det verkar också som att jag inte kommer att ha med en bild utan två. Roligt om det blir så. Men, om det inte blir så, vilken av bilderna hade ni valt? Nakenbilden eller fjärilsbilden?

Det finns en liten nackdel att få med två bilder. Det innebär att den lämnade ett hål i min folio eftersom jag inte hade någon kopia. Nu måste jag ringa labbet i morgonbitti och senare under dagen åka till Richmond. Igen.

Your friends will always be there

I posten fick jag ett handskrivet brev från en av de vänner som har kommit mig närmst. Vi har ett gemensamt bagage och det var första gången jag kunde prata med någon som förstod fullt ut. I trygghet med avståndet lägger jag upp delar av brevet. Handskrivet är fint, men vissa handskrivna brev är finare än andra. Detta spred varmaste värmen på insidan, mesta tårarna på utsidan när jag öppnade det på Starbucks.

Dear Anne,

There are so many things that I wish for you as you start your next journey. Always remember how truly special and unique you are. Although we have been friends for only a short term I have so much respect for you and so glad I was able to spend the time with you that I did. The confidence you have in following your dreams truly is inspirational. I know very few people with your strength and courage to make the move you did.

I don’t believe life is cruel enough to see someone as beautiful as you end up unhappy! I truly believe the best is yet to come for you and that you have an amazing journey in front of you. Follow your dreams and always do what you feel is best for you and will make you happy.

“When it hurts to look back, and you are scared to look ahead… look beside you and your friends will always be there”,

Love,


Hur lämnar man sådana vänner?

Nedräkning

Jag är medveten om att bloggandet har antagit stackatoform den senaste tiden, men det har varit lite väl stressigt de senaste dagarna och nedräkningen till avfärd har börjat. I morgon eftermiddag stängs mitt bredband av, förhoppningsvis. Jag bloggar tills dess och återkommer sedan från Sverige.

Jag lyckades dessutom öka dramatiken genom att glömma plånboken i undervisningslokalen igår. Jag upptäckte det först när jag kom tillbaka in till stan och att åka tillbaka hade tagit mig nästan en timme enkel väg. Jag hade tur och en snäll kvinna tog plånboken med sig in till stan och jag behövde bara ta mig ut till Richmond. Visserligen för fjärde gången på tre dagar, men ändå bättre. Jag har aldrig glömt plånboken förut; en gång har jag låst mig ute när jag var stressad. Jag är något pedantisk av mig och tillsammans med att jag kände migränen börja närma sig avbokade jag det mesta jag hade inplanerat under förmiddagen. Det kanske orsakade viss besvikelse men jag behövde verkligen sova ut. Sedan gick jag och simmade och lunchade nere på Starbucks innan jag hade en andra lägenhetsvisning.

Det är sista plåtningen ikväll i en studio strax utanför stan. Jag ska dessutom släpa omkring på en stor inramning. Det slog mig också att jag helt har glömt bort att köpa presenter till mina syskonbarn och de kommer att förväntansfullt vänta på att öppna exotiska australiska paket. Jag vet inte hur jag har kunna glömma köpa något och jag får nog gå iväg och handla presenter nu innan plåtningen för i morgon tror jag inte att jag hinner. I värsta fall kan jag handla i Sydney på flygplatsen.

Grace hämtar upp mig vid halvåtta på lördagmorgon och kör mig till flygplatsen, vilket gör morgondagen till sista dagen. Det är fortfarande med blandade känslor även om resväskan är packad. Men jag har aldrig haft någon avsikt att stanna i Sverige och så känns det fortfarande.

Sean Poeten

En av fotogubbsen på min kurs är Sean M Whelan. Han är något av en mångsysslare inom det kulturella fältet men främst är han poet och är publicerad några gånger i mindre upplagor. Upplagorna säljer ständigt slut och nu har han blivit nominerad som en av fyra till en större utgivning i Australien och jag hoppas att det går vägen. Han skriver även musiktexter till bandet, The Mime Set som han uppträder en del tillsammans med.

På hans blogg hittade jag detta poesivykort. Vackert.

Alien on Strike

Igår fick jag en avskedspresent från en tysk kompis som arbetar med TV. Presenten han gav mig var en platta med bandet han spelar i. De heter Alien on Strike och jag såg att de har en turné på gång i Tyskland. Jag blev hur glad som helst att oväntat få present och att lyssna på det här gör en också glad. I give you tysk surfpop!

7.11.2007

Skickat?

Jag svarade pojken som bjöd ut mig på middag i Melbourne och texten delades i två sms. Jag skickade iväg meddelandet och fick sedan ett svar från min teleoperatör att kontantkortet var slut. Nu undrar jag om han fick sms:et alls, om han fick det första eller han fick båda.

Fina foton

Caroline har lagt upp några av sina foton, ett på katten och ett par på hennes pojkvän. Detta är min favorit.

Återfunnen

Tryckeriet förklarade att de låtit bli att framkalla en bild eftersom de tagit betalt för en bild för lite. Det hade varit bra om de hade meddelat det i affären eller ringt mig och frågat. Irriterande att de låtsas som ingenting för hon visste direkt vad jag pratade om när jag ringde. Ska hämta upp den sista bilden i eftermiddag.

7.10.2007

Försvunnen i Richmond

Jo, medan jag fortfarande är nöjd med folion slog det mig att ett porträtt inte fanns med. Filen finns med på skivan jag lämnade på tryckeriet, men de har inte framkallat bilden. Måste antagligen till Richmond i morgon igen. Har inte tid!

En folio i rött skinn

Min folio i rött skinn är klar nu. Färgerna i bilderna var bättre än jag hade hoppats på och jag är så glad att jag har den färdig. För ett par månader sedan frågade en kvinna mig vad jag var mest stolt över och jag kunde inte svara. Hon formulerade om frågan och frågade vad jag var stolt över. Jag kunde fortfarande inte svara. Jag har tänkt på det där och i dag slog det mig att min fotofolio är jag stolt över. Jag köpte min SLR i april och tre månader senare har jag en fotofolio, fått ett par bilder publicerade och kommer att ställa ut i Melbourne i nästa månad. Allt kan förbättras och utvecklas, men jag är nöjd med det jag har gjort.

Jag har lämnat in ett par bilder för inramning i dag och det var dyrt. Deanna, som arbetar med tryck, kommer att säga att hon kunde ha ordnat det till mig mycket billigare, men jag hinner inte. Jag ska hämta upp tavlorna i morgon och sedan har jag presentation på torsdag. En ska jag ge till en person som betytt mycket för mig och det får bli ett minne från mig när jag reser.

I kväll blir det middag i St Kilda med Caroline. Folion åker med i handväskan.

7.09.2007

Citylights

När jag ändå håller på att skriva om street art lägger jag upp en video med Deb och några andra konstnärer. Jag minns att Deb pratade om spårvagnen som hon var med och målade tidigare i år när vi var på Ginger Bar.

Det är en bar som har en av stans längsta cocktaillista och de är lika fantastiskt som farligt goda. Minns att Caroline kom på den strålande idén att beställa in champagne efteråt, men inget av det hade med videon nedan att göra. Eller jo, en av konstnärerna som var med i projektet kom från Schweiz och hon var också med och drack champagne på Ginger bar. Ungefär så var den långsökta kopplingen. Anyhow, beskrivningen till projektet följer nedan:

In December 2006 Citylights was commissioned by Foxtel to curate and coordinate a new art tram to celebrate the return of the St Kilda Festival.

Over three days in mid January 2007, six artists collaborated on this massive artwork, painting onto large panels of vinyl sticker medium that were then applied to the tram.

Citylights selected a mixture of emerging and established Melbourne street artists - Phibs, Deb, Nails, and HaHa, complimented by visiting Swiss duo Pascale Mira Tschäni & Michael Husmann Tschäni. The resulting collaborative artwork can now be seen hourly on the No.16 Tram, Kew/Cotham Road to Melbourne Uni via St Kilda, St Kilda Road and Swanston Street.


Per Square Meter

I lördagsskväll före mina drinkar var jag på vernissage i Collingwood på galleriet Per Square Meter. Det är något av ett undergroundgalleri som framförallt har utställningar av lokala unga konstnärer. Det finns ett antal studior ovanpå galleriet och utställningarna visas förhållandevis kort tid. Den utställning som pågår nu är Deb och ett par andra kvinnliga street artkonstnärer. Väggarna var målade rosa men det var öl och muffins som serverades som mingelmat. Den här gången fick Carolines pojkvän tag i en öl innan de tog slut. Det var mycket människor som kom. Det var en genomtänkt utställning med mycket arbete bakom och de sålde mycket tavlor också.
Ni som har läst här ett tag vet att jag tycker om street art, men jag går ofta på gallerier som visar annan sorts konst. Jag gillar båda, vilket var anledningen till att jag hamnade i en diskussion med en av mina konstnärsvänner. Hon menade att street art inte borde visas på gallerier eftersom den förlorar sin ursprungliga kontext och därmed sin essens. Jag förstår hennes argument men håller överhuvudtaget inte med. Jag tycker det är konstnärlig snobbism som enbart är dryg.

Det var såklart inte Grace för hon arbetar med att sätta ihop utställningar och jag visade henne utställningen i dag. Debs kattmålningar känner ni kanske igen och Deb har nyligen börjat måla pingviner som nu börjar synas inne i Melbourne.

På villovägar i Richmond

Det är nedräkning nu till avfärd och det är stressigt stressigt att hinna med allt. Det som jag har prioriterat är att få fotofolion klar och jag satt uppe halva natten och gjorde bilderna klara. Tack för alla kommentarer om bildval! Jag garderade mig dock något och tryckte upp några olika extrabilder med tanke på färgkalibreringen. Jag bara hoppas att färgerna är okej på bilderna för det finns knappt tid att skriva om.

Det är det där med Internetkostnader som ställer till det i Australien. Eftersom man betalar per byte var det dyrare att skicka filerna elektroniskt än att åka dit med skivan. Jag tog tåget till Richmond och när jag kom dit upptäckte jag att jag glömt kartan jag tryckt ut hemma. Jag har bra lokalsinne och tänkte att det var lugnt. Industriområde i Richmond var dock inte min starkaste sida, men efter irrande och virrande hittade jag till slut dit.

Nästa punkt för dagen var att köpa en snygg folio och jag hade redan bestämt att jag vill ha denna från Zetta Florence. Måtten på mina foton är 8x10 och det är okej att ta A4. De har också en folio som man kan vika upp och ställa upp och använda som presentation. Det stora problemet var dock att de inte hade plastfickor i 8x10, bara i 8x12.

Grace har varit söt och kört runt med mig i varenda specialkonstbutik i stan på jakt efter 8x10, men det finns inte. Det var min fotolärare som önskade att vi tryckte upp fotona i det måttet men livet hade varit enklare om jag valt standardmått. När inte ens Vanbar, Melbournes mest specialiserade fotoaffär hade vad jag behövde gav jag upp. Jag har två val, antingen folion från Zetta men med fel mått på plastfickorna, eller en röd folio i mjukt skinn i storlek 8x10, som jag hittade i en annan affär. Jag är lite tveksam till mjuk pärm dock. Visserligen enkelt att stoppa ner i handväskan, men betydligt mer ömtåligt.

Det här är naturligtvis vansinnigt ointressant att läsa om folionojande men det är ungefär vad jag har grubblat på under dagen. Det och att jag glömt fråga vilken storlek som bilden till utställningen ska vara. Jag måste hinna få den tryckt, betald och lämnad för inramning innan jag reser. Antar att stackars Grace åker på att hämta upp tavlan efter jag har åkt och lämna den till utställningen.

Bortsett från stressandet kring folion har jag haft en oförskämt bra eftermiddag. Mellan fotobutikerna gick jag och Grace på några gallerier och mellan gallerierna gick vi på några caféer. Camomillte på St Jeromes, pumpa- och ruccolasallad på Arcadia allt serverat med en massa pratande. Sista gallerirundan, sista caférundan. Grace reser bort ett par dagar och jag kommer inte att träffa henne förrän hon hämtar upp mig och lämnar mig på flygplatsen. Jag vill inte tänka på hur mycket jag kommer att sakna henne. Hon pratar ibland om att flytta tillbaks till London och jag hoppas hon gör det om jag stannar i Europa. Jag kanske kommer tillbaka till Melbourne nästa år och det beror på det besked jag får i september.

Jag är medveten om att bloggande har gått lite på halvfart den senaste tiden men det är mycket nu och koncentration ligger på att bli klar inför avfärd. Det är stressig men vi har några dagar kvar i Melbourne. Jag och min resväska.

7.08.2007

Det finns avskedsdrinkar

Avskedsdrinkarna började bra, fortsatte i ett par överraskningar och slutade i fullständigt kaos. Den berusade tjejen hade några andra vänner som slöt upp vid tvåtiden eller något. En av tjejerna, Sara, har jag träffat en gång tidigare och hon dök upp något förvirrad och med långsamt blinkande ögon.

Sara snubblade fram och gav mig en kram och i släptåg hade hon ett par män som inte såg helt fräscha ut. Hon satte sig i soffan med en man på var sida och efter en liten stund satt hon och hennes pojkvän och hånglade and then some. Det var mörkt i baren och vi andra mer eller mindre ignorerade det hela. Något mer förvånande var det när hon en halvtimme senare sågs hångla, and then some, med den andre mannen, som för övrigt var kusin med den förste.

Andrew kunde efter ett tag inte låta bli att fråga vad det handlade om varpå tjejen gick och satte sig i hans knä och försökte hångla upp honom och then some. Han protesterade inte allt för högt. Grace reste sig och gick ut. Andrew följde efter Grace. Jag reste mig och tog ett kort avsked till kyssande tjejen och hånglande människorna och gick för att leta upp Grace.

Fullständigt urspårande och jag fick tag i Grace nere vid Pony och vi fortsatte gå fort genom ett iskallt Melbourne. Efter ett par kvarter stannade Grace plötsligt och sa, fan bilen är i andra riktningen. Vi gick tillbaka till parkeringshuset och upp på fjärde våningen, insåg vi hade glömt betala parkeringsbiljetten och var tvungna att gå ner igen, upp igen och hoppade in i bilen. I bilen berättade hon sedan att Andrew inte tyckte om konst och att han inte var intresserad av att lära mer heller. Dödläge för en konstnär alltså. Ja och där dog kvällen också. Avskedsdrinkar man inte glömmer.

Det finns drinkar

Klockan var runt halv två när en tjej jag lärde känna för ett par månader sedan dök upp. Hon var uppenbart hög och när hon fick syn på mig fick jag en av de blötaste kindpussar på länge. Sedan gick hon för att köpa en drink och kom tillbaka utan drink. Jag frågade var drinken blev av och hon svarade något om att bartendern bett henne lämna baren eftersom hon var otrevlig, men hon kunde inte komma ihåg vad hon sagt. Så frånvarande var hon när hon satte sig intill mig.

Efter ett tag repade hon nytt mod och kom tillbaka med en drink i handen. En trippelvodka för säkerhets skull. Ännu senare var hon ännu mer onykter och hon satt intill mig och svamlade osammanhängande om hur mycket hon skulle sakna mig när jag reste och att det var sista gången vi sågs. Hon lutade huvudet mot min axel och jag lyssnade med halvt öra på hennes förvirrade tal. Medan hennes huvud låg kvar mot min axel började hon kyssa min hals. I ögonblicket efter kysste hon mig i ansiktet innan jag hann resa mig. Jag blev så överraskad att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga och från baren gav mig Grace en lika förvånad blick.

Det fanns inte mycket att säga och jag gick och köpte en drink till mig, en cola till henne och drog sedan med mig Grace och hennes nya bekantskap Andrew till vårt bord. Ibland förstår jag inte själv hur jag hamnar i de mest underliga situationer.

Det finns avsked

Det finns avsked man minns för alltid och till mina avskedsrinkar igårkväll kom alla de vänner som jag ville träffa innan jag reste. Den enda som inte var där av mina nära vänner var Anwyn som var på en möhippa i Sydney. Aktiviteten för den blivande bruden och de andra var pooldancing som sedan skulle praktiseras på scen samma kväll. Kändes något intensivt för en möhippa.

På mina drinkar dök en vän upp med en ny man som jag inte hört talas om tidigare. Hon berättade att de hade träffats när hon gick från stationen hem till sitt hus och hon kände att en man följde efter henne. Hon tänkte att hon i alla fall hade sitt paraply när han bad henne stanna lite längre fram. Han sa att han kände igen henne, hon hoppade in i hans bil i ösregnet och han skjutsade henne hem. De har varit ute ett par gånger i veckan.

En genomförkyld febrig kompis kom och han höll sig på benen i en drink och ursäktade sig sedan. Innan han gick frågade han om han fick träffa mig innan jag lämnade. Han är trevlig och jag ville inte vara otrevlig och säga nej, ville inte vara trevlig och säga ja. Han är den bra sorten. Han ramlar inte hem berusad i gryningen och han har ett ansvarsfullt arbete på en byrå i stan. Han är typen som bjuder på middag på Sofitel, men. Jag lämnar snart, känner inget och försökte skratta bort det hela. Det dagar jag har kvar vill jag bara umgås med de människor som betyder mest för mig.

Slit och släng

Jag hade planerat att äta ute igårkväll, men det var aningen optimistiskt tänkt. Det funkar inte att lämna sina avskedsdrinkar och jag fick nöja mig med några pistaschnötter från baren. När jag kom hem till lägenheten i natt kom jag på varför jag hade tänkt äta ute. Det fanns ingenting att äta i köket, inte ens några kex. Det fanns ingenting i kylskåpet heller, ingen yoghurt, inget smör. Fast smör har man såklart ingen nytta av utan bröd. Eller, det fanns faktiskt två saker i kylen, två morötter, så det åt jag innan jag lade mig.

I morse innehöll köket inte ens några morötter och det är då man nöjt tänker att det bara är att gå ner i hotellrestaurangen och äta frukostbuffé. Bra tanke, mindre bra när man kommer ner och ser att frukosten slutade serveras en halvtimme tidigare.

Två alternativ, Starbucks runt hörnan eller seven eleven runt andra. Med tanke på hur tomt det är på hyllorna i mitt kök valde jag seven eleven. Jag kan inte låta bli att skämmas lite när jag handlar dyr yoghurt och tandkräm för 40 kr bara för att jag är för lat att gå upp till min närmsta mataffär på Elizabeth Street.

Eftersom jag flyttar i nästa vecka känns det meningslöst att handla nya saker. Maten visade sig förstås vara något dumt att ta slut på. Samma gäller schampot, det bör räcka veckan ut tänker jag hoppfullt. Mitt tvättmedel tog slut för ett par dagar sedan och jag vägrar köpa nytt. Jag använder nu strategin att låta bli att tvätta. Resväskan är full och jag har kläder som jag inte kan ta med. När ett plagg är smutsigt är det bara att släppa det i papperskorgen istället för tvättkorgen.

7.06.2007

Med andra ögon

Det är fredag kväll och det normala är att vara ute på någon trevlig bar, men inte. Jag sitter åter framför datorn och redigerar bilder. Det går ovanligt bra och jag är klar med fem-sex bilder för framkallning. Jag ska försöka få minst lika många klara i natt. Prue var här tidigare i kväll och hon tittade igenom bilderna jag funderade på till folion. Det var skönt att få helt nya ögon på bilderna och jag har mer eller mindre bestämt mig för vilka bilder det blir.

Det första Prue sa när hon kom in i lägenheten var ”det ser inte längre ut som ditt hem”. Mina stora målningar är borta, mina kuddar och ljus är borta. Det sitter inte ens några post-it lappar på väggen framför datorn. Det är tomma ytor och ännu renare ytor blir det när de stora garderobsdörrarna framför mitt kök är stängda. Kök och kök, min vask med hyllor över. Dumma dumma hyllor förresten. När jag diskade igår böjde jag mig framåt och slog pannan hårt i hyllan. Korkat naturligtvis och speciellt med tanke på hur lätt jag får blåmärken. I dag har jag ett lila band uppe i pannan. Sweet.

Prue och jag försökte beställa mat på Hells Kitchen, men de hade slut på allt utom pizza så vi gick vidare upp till St Jeromes. De serverade dessvärre inte någon matalls, men väl dricka. Det blev dock inga drinkar eftersom jag visste att jag skulle fortsätta redigera bilder och jag inte vill ha några onyktra redigeringar i min folio. St Jeromes spelar utan tvekan bäst musik i stan och det var bara att sitta och njuta till lite Art Brut och kastas ett år tillbaka i tiden och sedan lite Felix and da Housecat och åh så bra.

Nu fortsätta med bilderna

Uppförsbacke

Det känns som att jag går i uppförsbacke men jag går i alla fall framåt. Det är stressigt stressigt med allt från förberedande inför lägenhetsvisning, till att passa in tider för matttvättare till den kritiska fotofolion. Jag fick ägna förmiddagen till att förbereda inför lägenhetsvisningen och det var löjligt många människor som trängdes i min lilla lägenhet. De rusade alla fram till fönsterna och sedan var det allmänt petande och ryckande i garderobsdörrar. En man frågade om han fick provsitta soffan, som om det spelar någon roll? Jag var glad när de lämnade lägenheten och jag hoppas jag slipper fler visningar.

Eftermiddagen har ägnats åt kritiskt granskande av bilder och jag har lagt över de bilder som är intressanta i en fil nu, men jag har inte börjat med redigeringen av dem. Måste göra det klart på söndag och lämna in för tryck på måndag. Det är planen i alla fall. Deanna ringde tidigare i dag och frågade om jag ville med på gallerirunda men jag var tråkig och tackade nej. Var tvungen att arbeta med folion. Det har jag nu gjort det ett antal timmar och när Prue ringde för en stund sedan och frågade om jag vill hänga med ut på middag sa jag ja. Det känns som att kniven mot strupen behövs bytas till kniv i maten.

Det känns som att jag går i uppförsbacke men jag går i alla fall framåt. Igår ringde jag Golden Mountain där det var tänkt att jag skulle ha mina avskedsrinkar för att bekräfta antalet besökare. Det visade sig att de hade dubbelbokat och att de inte kunde ta emot oss. Efter massa ringande och fixande blir det nu på en bar några hus längre ner på mysiga Lily Black. Ärligt talat tror jag nästan att det blir bättre än något för lugna Golden Mountain.

När jag var ute och handlade tidigare såg jag att stan är tapetserad med Michael, akrobaten från Circus Oz som var med på spelningen med Strip for Cash. Circus Oz spelar just nu för fulla hus i Melbourne. Själv kunde jag inte låta bli att tänka på att sist jag såg den trevlige akrobaten var efter några öl och akrobatens akrobatik var på nivån att han satte sig på min kamera.

7.05.2007

Skräckbilder

Dagen började redan halv fem när jag inte kunde sova och jag satte mig framför datorn och började arbeta istället. Fördelen med tiden som är kvar är att jag arbetar vilka tider jag vill, bortsett från de kvällar jag undervisar.

När morgonen kom över Melbourne kom också regnet. Planen för dagen var att plåta när Deb målade, men det går inte att spraya i regnet och det var bara att ställa in. I morgon ska hon förbereda inför sin vernissage på lördag och hinner inte måla. Jag kan inte plåta. På lördag ska hon måla, men jag har flera saker inbokade, bland annat en lunch med Craig och hans partner och jag vill ogärna avboka när det är sista gången vi kommer att ses. Både plåtandet och lunchen är i Fitzroy så kanske att jag kan få ihop det. Det börjar bli ont om tid att hinna ta bilderna. Det är de bilderna jag hoppas ska bli tillräckligt bra för att ha med i utställningen.

Det är bestämt att det blir en fotoutställning i augusti och jag ska ha med en bild är det tänkt. Jag har inte dessvärre inte avslutat mitt fotoprojekt än; jag har ärligt talat inte ens påbörjat det. Det ska presenteras på torsdag. Då ska jag också presentera min fotofolio och den har jag visserligen arbetat med, men den är långt ifrån klar.

I kväll har jag fotograferat en balettdansös i studio och det är nog det svåraste jag har gjort. Jag låg hela tiden ett steg efter och bilderna blev inte som jag ville. Vår fotolärare föreslog att vi skulle göra nästa plåtning i en kyrka i mörkret och att en makeupartist skulle lägga en horrorsminkning på en modell. Jag gillade idén men det gjorde inte mina kursare. De bestämde att vi ska plåta mat nästa gång. Det tycker jag låter ganska ointressant och det känns som att jag lägger energin på att få folion och förstoringarna klara istället. Det är kniven på strupen nu för att hinna klart.

7.04.2007

Hello from NY!

Det var rubriken på ett mejl som kom i morse från en kontakt i New York. Hon erbjöd mig att jag kan stanna hos henne om jag behöver boende. Det känns skönt att veta men det förändrar inget. Jag har sökt arbete i NY och som vanligt är det största hindret visum. Jag tänker inte flytta till NY utan att ha arbete klart i förväg. Förr eller senare tar jag mig dit, men jag har ingen brådska.

När jag var 18 hade jag och min vän Carolina långtgående planer på att flytta till NY och dansa. Vi hade all energi i världen, tränade hårt och såg svettiga dansgolv och berömmelse à la FAME framför oss. Våra föräldrar såg strippklubbar à la Flashdance och av resan till New York blev inget. Carolina sökte till danshögskolan; jag var i Tyskland och sjöng och missade intagningen. Jag började repetera i en operettensemble på teatern, men när jag kom in på universitetet i Stockholm blev det marknadsföring och ekonomi istället. Sedan blev det franska och Frankrike, engelska och Australien. En dag blir det NY.

Fanställningsintervju

Gårdagens anställningsintervju till en tjänst som engelsklärare i ett land utanför Australien:

- Jag ser att du har en gymnasielärarutbildning och är registrerad lärare i Victoria.
- Ja.
- Och du har en magister i litteratur och två kandidatexamina i humaniora.
- Ja.
- Du har varit anställd av ett par olika universitet där du varit ansvarig för lingvistikkurser.
- Ja, jo.
- Du talar tre språk flytande och har studerat ytterligare tre.
- Eh, ja.
- Din engelska är perfekt.
- Tack.
- Men ditt pass är inte australiskt eller från ett annat engelsktalande land.
- Nej.
- Jag skulle mer än gärna skulle vilja anställa dig, men det är inte möjligt eftersom du inte kommer att få ditt visum beviljat. Det är ironiskt eftersom du är mer lämpad än många av de som vi tar in. I själva verket är du överkvalificerad. Jag är verkligen ledsen.
- Jag också.

Tillbaks på ruta ett.

Bokhyllan

När jag var inne i en konstbokhandel i Fitzroy hittade jag den här boken. Vill ha! Jag blev ganska nöjd när jag såg att den fanns att beställa i Sverige också, för det är meningslöst att köpa någonting nu. Jag testvägde min resväska igår och den väger redan 18 kilo. Maxvikt är ynka 20 kg. Jag hade det mesta nere i väskan, men vet att några saker tillkommer, främst sladdar, laddare och andra tekniska prylar som dessvärre väger en del.

I bokhandeln fick jag också syn på en bok om modern konst i ett silveromslag som skimrade i massa olika nyanser. Det är en bok som jag vet att Grace har fingrat på ett antal gånger men aldrig köpt. Boken är egentligen något dyr att ge bort, men jag funderar ändå på att köpa den till henne. Hon har ställt upp mycket för mig och jag vill ge henne något innan jag reser.

Förmodligen blir det Fitzroy i morgon när jag ska plåta Deb och då tror jag nästan att jag köper boken. Det blir ett coffeetableminne från mig och med tanke på antalet caféstunder vi har haft känns det som fungerande symbolik.

7.02.2007

Publicerad!

Jag egogooglade mitt namn och till min överraskning kom det upp träffar från Australiens största nättidning. De sammanställer nyheter från Australiens dagstidningar och lägger ut på nätet. När jag klickade vidare såg jag att de publicerat mina bilder. Vid ett tillfälle skickade jag över ett par bilder till tidningen men eftersom jag inte hörde något från dem utgick jag från att de inte hade använt bilderna.

I dag såg jag för första gången att de hade lagt upp bilderna i nättidningen och jag vet inte om de har använt bilderna också i de tryckta tidningarna. Något intressant är att tidningen har satt ut copyright och intill bilderna finns information om att man kan köpa bilder från dem. Inte för att jag fick någon ersättning, men jag är nog ändå lite nöjd att ha fått mina bilder publicerade. Något för CV:t?

Tredje gången gillt

Susannahs avskedsdrinkar satt jag och pratade med en av mina vänner och hon berättade att hon träffade två olika män. Den första mannen träffade hon i mars och han är något av en jet set player. Han rör sig vant i Melbournes innekretsar och det är glassigt med fin våning och allt där till. Min vän var dock ganska övertygad om att han träffade andra och hennes lösning på problemet var att träffa en annan man. När vi var på Mink träffade jag den andre mannen för första gången och han hade visserligen ett bra jobb, men han kan nog ha varit en av de minst intressanta personerna jag har pratat med. Det var såklart min skärpta vän klart medveten om.

När vi sågs senast frågade jag lite fint hur det gick med männen i hennes liv. Hon berättade att hon hade roligt med den förste och att hon inte hade något intellektuellt utbyte med den andra. Lösningen? Jo, hon har börjat träffa en tredje man. Han arbetar som universitetslektor.

(Och bara som en parantes. Hon hade en gång ett långt förhållande med den man hon trodde var den rätte. Det var tills han lämnade henne för en strippa. Vi har alla olika lösningar att läka.)

7.01.2007

Installationer

Bakom mörka solglasögon träffade jag Grace igår för lunch och vidare galleri- och shoppingrunda i Fitzroy och Brunswick. Vi tittade på några olika installationer och ägnade över en halvtimme till att köra omkring och leta efter ett hypat galleri i Brunswick. Till slut gav vi upp och satsade på ett fik istället.

Över en pumpasallad hade Grace en lång utläggning om den moderna konstens utveckling. Mycket kortfattat menade hon att den gick i två riktningar. Antingen det kallt mekaniska med detaljerade skisser och ”maskulint”, eller dess motsats i det hastiga och ögonblickliga, eller snarast det som ser ögonblickligt ut. Det överensstämmer väl med det vi såg igår. På ett galleri fanns en typ av motorcykel i tiodubbel storlek från golv till tak. Jag kan uppskatta arbetet bakom det tekniska installationerna och teckningarna men rent estetiskt tilltalar det mig överhuvudtaget inte. Det sista jag skulle vilja ha i mitt hem är någon slags robotliknande motorföremål.

Det bästa igår var att Grace tipsade om en australisk konstsite med massa arbeten i Australien och utomlands. Intressanta tjänster i design att söka och jag vet vad jag ska göra i dag.