6.15.2007

Svimhallen

På femte våningen i mitt hus finns en pool. Utöver utsikten från min lägenhet var det den främsta anledningen till att jag valde att flytta in i lägenheten. Under långa perioder har jag simmat varje morgon, men den senaste tiden har jag slarvat lite. I dag försökte jag ta igen de förlorade meterna och simmade längre än jag brukar. Jag kommer att sakna poolen och simmandet har alltid följt mig, på gott och ont.

Det fanns inte babysim när jag växte upp, men jag växte upp vid vatten och började simskola när jag var fyra år gammal. Då bottnade jag inte ens i bassängen. När jag var sju år tränade jag tre gånger i veckan, hade lärt mig fjärilsim och tävlade ett par helger i månaden. När jag var nio år började skolans simskola och min simlärare tvingade mig att ha simdyna.

Under somrarna spenderade jag dagarna tillsammans med mina vänner i utomhusbassängen från morgon till kväll. Vi tränade hårt på morgnar och kvällar, men ägnade dagarna bara till att leka i vattnet. Jag lärde mig bakåtvolter från pallen, lärde mig stå på händer ner i vattnet, lärde mig simma 50 meter utan att andas, lärde mig hålla andan i fem minuter. Jag testade en gång på högstadiet på en kemilektion om jag fortfarande kunde och det kunde jag. Rekommenderas dock inte. När jag var tio år gjorde jag 1.08 på 100 fritt och tävlade mer eller mindre månadens alla helger. Medaljerna trillade in och året efter blev jag uttagen tillsammans med andra lovande simmare till ett upptrappningsläger i Europa långt från Sveriges gränser.

Vi hade rest länge i bussen när vi kom fram på eftermiddagen och åkte direkt till simhallen. Jag hade ont i huvudet och var helt slut efter resan. Det var flera tränare från ett antal storklubbar och min ordinarie tränare var mer eller mindre assisterande tränare. Passet huvudtränarna gav oss var stenhårt och jag kände tröttheten och huvudvärken ta över allt mer. Efter ett tag kunde jag inte pressa mig att hålla starttiderna och jag klev upp. Ett par av mina vänner var lika trötta och när de såg mig gå upp följde de efter. Vi tre hade just klivit in i omklädningsrummet när vår tränare kom in upprört gestikulerande och frågade hur vi kunde komma på tanken att avbryta passet. Jag minns hur mina vänner grät men gick tillbaka och fortsatte simma. Jag grät inte men vägrade att gå tillbaka in i simhallen.

När vi kom tillbaka efter träningspasset serverades mat och sedan skulle alla ner till stranden. Jag följde med mina vänner till bussen men när jag skulle gå på fick jag besked om att jag inte fick följa med eftersom jag inte hade tränat. Med blickar i ryggen och illamåendet överallt närvarande gick jag ensam tillbaka till hotellrummet. Det rum som jag delade tillsammans med trevliga Johanna Sjöberg.

Morgonen efter var det dags för nästa tvåtimmarspass och starttiderna var lugnare än dagen innan. Minns att illamåendet inte ville ge vika och växte sig starkare för varje längd för varje armtag tills armtagen tog slut. Jag visste redan där och då att det skulle bli konsekvenser om jag inte tog upp armtagen, men det gick inte. Jag vet inte vad som hände eller varför de bara tog slut efter tusentals meter och tusentals armtag. Jag bara klev upp och gick ut ur simhallen utan att titta tillbaka. Tränaren följde inte efter.

Efter träningen följde lunch och jag kunde inte äta i väntade på tränarens ord. Minns att det skedde på damtoaletten där väggarna var grå och golvet vitt. Det var bara vi två i det kala rummet och hon lade händerna på mina axlar och naglade fast min blick. Hon sa tyst att jag skämde ut mig, min klubb och henne. Hon sa att det inte fanns någon anledning till att jag inte skulle kunna prestera samma tider eller samma antal meter som de andra simmarna. Och om jag tänkte fortsätta med mina dumheter var det lika bra att jag åkte hem eftersom jag inte hade någonting att göra där om jag inte tänkte träna. Jag grät inte. Jag tror inte ens att jag sa någonting. Jag var elva år.

Efter samtalet tog jag hennes ord på allvar. Jag ville inte längre träna och ringde mamma. När jag hörde hennes röst brast det och jag bara grät. Hon och pappa skulle resa till Göteborg samma dag men de satte sig i Mercedesen och körde fort genom autobahn, hämtade upp mig och sedan fortsatte vi direkt till Göteborg. Jag sov i nästan en vecka, men minns att vi var på Liseberg.

När min tränare kom tillbaka anordnades det ett krismöte och min tränare grät genom hela mötet. Mina två vänner sa att de aldrig varit ledsna, inte tyckte det varit tufft. Min tränare sa att jag var orättvis, kanske var jag orättvis. Jag minns inte att jag öppnade munnen; jag vet att jag inte grät. De talade om vikten av att jag fortsatte att träna, tävla och att jag inte kunde kasta bort min talang. De var alla överens om att allt skulle fortsätta som vanligt. Alla utom jag. Jag ville inte se en simhall än mindre fortsätta för samma tränare som jag en gång hade haft det största förtroende för. Jag ville inte göra någon besviken och när de sa att jag skulle fortsätta träna nickade jag instämmande. Men jag gick aldrig tillbaka till träningen. Det tog mig flera år att gå in i en simhall utan att översvämmas av en känsla av misslyckande och ångest.

9 comments:

Owe said...

I en tränares utbildning borde det ingå ämnet psykologi träning.

och viljan att försöka att sätta sig in i andra människors situationer speciellt barn.

Jag förstår att topptränare måste vara hårda för att lyckas med sin uppgift men de bör i slutändan ändå ha känslan för när de är på väg över en gräns och de bör ha känslan att lyssna av de adepter som de tränar.

Jag förstår att du är mer än bra och du har hela tiden varit jätteduktig ingen tränare skall trycka ner någon.

Anne det bra att du kommit över de svårigheter som detta orsakade dig, tyvärr tar lång tid att få tillbaka självförtroendet efter att ha blivit utsatt för dessa pressade händelser.

Bra att du kommit över en del av detta, och att du hittat tillbaka till simhallen som ger dig mycket fint för din egen skull.

Du är modig, nyfiken, stark, jätteduktig.

Tack för ett mycket fint blogginlägg Swimhallen.

Peter Madison said...

Mm...fint och väldigt starkt skrivet. Hoppas inte det här har hängt med dig alltför mycket...i det "verkliga" livet...

Kram.

Laanna said...

Jag tycker du gjorde rätt! Kram

Lilltanten said...

Bra föräldrar som kom och hämtade dig, synd att de inte hade sett det tidigare bara, så att du hade sluppit genomlida detta. Jag tror att det finns många "misslyckade" tränare där ute som vill ta revansch för sina egna avhopp. Som förälder får man skydda sina barn. Och som vuxen får man skydda barnet i sig.
Simma lugnt!
Kram, från andra sidan jordklotet.

Anne said...

Owe: Det är länge sedan nu.

Peter: Tack. Allting formar oss men det är en erfarenhet jag inte hade velat vara utan i dag.

Laanna: Tycker jag också. Tyckte jag då också trots att det blev som det blev.

Lilltanten: Visst var det en tuff erfarenhet, men samtidigt något som gjorde mig starkare. No regrets!

Annika said...

Håller med Peter, mycket starkt skrivet. Och tyvärr har händelsen säkert kommit att prägla dig en hel del... :(

Anne said...

Tack! Förmodligen är det så, på gott och ont skulle jag tro.

Susanna said...

Jag lider med elvaåriga Anne! Sport ska vara roligt och lustbetonat, särskilt när man är liten. Skönt att du inte lämnat simmandet helt trots det.

Anne said...

Det gäller att hålla en balans mellan lek och allvar i träningen, speciellt när man är ung. Jag har massa roliga minnen från tiden när jag simmade. Tyvärr överskuggades de alltid av händelsen jag skrev om.