6.18.2007

Shooting

Staden är aldrig tyst och jag reagerar inte längre när brandbilar och ambulanser larmar genom gatorna. Men det var ovanligt många larmande ljud och helikoptrarna börjad ilsket svärma runt huset. Sedan började telefonen ringa och oroliga vänner frågade om jag var okej. Jag är okej. Det finns andra som inte är det.

En dödskjutning har precis ägt rum ett par hundra meter från där jag bor. Tre personer sköts, varav en dog och de andra förts till sjukhus. Vanligtvis vimlar CBD av människor men nu är gatorna nästan öde. Endast piketpatruller syns rusa längs med gatorna; journalisterna följer tätt i hälarna. Gatorna utanför mitt hotell är avspärrade och jag kan inte lämna byggnaden. Bilden tog jag från en balkong på samma plan där jag bor. Det är tyst i Melbourne nu.

9 comments:

Per said...

Otäckt, det var plötsligt en helt annan utsikt.

Anne said...

Tänkte också på det. Samma stad, samma plats men för några kommer inget längre att vara detsamma.

Miss Upsey Daisy said...

Det behövs så lite för att en idyll ska försvinna för en ganska lång tid.

Lisa said...

Vad obehagligt! På ett ögonblick kan allt vara förändrat.

Peter Madison said...

Mmm...otäckt. Vet inte om det är priset man får betala med att bo i en storstad med fler människor runtomkring som är kapabla till vadsomhelst. Å andra sidan sker det ju dramer i mindre samhällen också... Lite cyniskt får man väl säga att det var tur du inte kom i vägen för denna uppgörelse...huh...

Anne said...

Miss Upsey Daisey: I kväll var journalisterna och poliserna nästan borta. Ingen skillnad på ytan.

Lisa: Ja.

Peter: Galna saker händer överallt och någonstans har galenskapen blivit en del av vardagen. Något man inte längre reagerar på när man läser om. Men det var första gången det hände i kvarteret jag bor; en tidningsnotis som kom nära.

Laanna said...

Iii. Usch. Jag känner igen den där otrygga känslan, och känslan av att se på gatorna på ett annat sätt. När jag bodde i Spanien för några år sen ägde ett knivmord(och senare flera överfallsvåldtäkter) rum precis utanför där jag bodde. Man ville inget hellre än att hålla sig inne då.

Susanna said...

Obehagligt! Plötsligt kan man få perspektiv på saker för en stund.

Anne said...

Laanna: Jag har alltid känt mig trygg i Melbourne. Däremot var jag ofta livrädd första gången jag bodde i Frankrike och var tvungen att passera hyfsat ruffiga områden på väg hem om kvällarna.

Susanna: Men bara i ett ögonblick, sedan fortsätter vardagen.