6.14.2007

Räddaren i nöd

Jag har gjort en grundläggande kurs i foto tidigare och på den kursen var det mest kvinnor. På den avancerade fotokursen jag började i kväll fanns det bara män. När jag kom in i rummet satt de och jämförde vem som hade störst linser, vem som hade plåtat längst och mest. En av männen sa att han redan hade gått kursen en gång. En välklädd man frågade honom varför han gjorde den igen. Jag satt längst fram och försökte låta bli att le.

Läraren var intensiv och kursen än mer intensiv. Det gick snabbt snabbt snabbt, men hellre det än för sakta. Läraren hade redan planerat in ett antal plåtningar utanför kursen och räknade med att vi hade en folio, eller sätter ihop en. Jag insåg direkt att jag kommer få arbeta stenhårt för att hålla uppe tempot med de andra, men jag har tid till det. Jag måste ha tid till det, för redan till nästa vecka ska jag ha plåtat ett antal olika saker. Vi började med panorama i kväll nere vid Federation Square. Har jag inte gjort tidigare. Jag lärde mig hur mycket som helst och jag kände energin komma tillbaka. Det är roligt med foto. Roligt.

I förra veckan skickade jag iväg det mesta av mina saker till Europa och jag har en handväska kvar, en svart som jag tänkte slänga innan jag lämnar. Jag träffade en kompis igår som sa ”vilken fin väska du har!”. Det gjorde mig inte alls glad, för det var den där vännen som klär sig mycket underligt. Om hon gillar min väska är den förmodligen underlig tänkte jag skräckslaget. När jag stod med mina fotokursare i kväll ramlade min handväska plötsligt i trottoaren. Remmen bara släppte och som tur var höll jag kameran i handen. Intill mig stod den välklädde mannen och han räddade kvinnan i nöd. Ur sin portfölj tog han fram en skinnrem och frågade om jag ville låna den. Öglorna var kvar i min handväska och jag tackade honom.

Efter klassen gick den välklädde mannen och jag ner längs med Flinders Street och han frågade om jag ville ha en drink. Han visade sig vara rektor för en skola och han verkade angelägen om att jag skulle hoppa in och ta en del undervisningstimmar. Kanske blir det så, kanske inte. De australiska skolorna har lov just nu.

Han var lätt att prata med och det var trevligt. Han var australier, men frågade mig var hans bakgrund var ifrån. ”Italiensk” svarade jag utan att blinka. ”Varför”, frågade han. ”Den snygga kostymen”, svarade jag. Han tittade skeptiskt, men jag upprepade mitt svar. Det handlar naturligtvis inte enbart om kostymen. Det handlar om hur de bär kostymen, men det sa jag inte. Efter ett tag nämnde han att hans mamma gått bort för något år sedan. Sekunden efter pekade han upp mot en monitor där hans namn tillfälligt visades. ”Ett tecken när du talade om din mamma”. Han gav mig en blick som sa att jag kommer få hur många undervisningstimmar jag vill. Italienare och deras mammor.

Han beställde in fler drinkar och talade om sin dotter med en röst full av kärlek. Ringen visade att det fanns en fru också. Safe, såklart och han sa att han på ett helt platoniskt sätt tyckte att jag var en intressant person att tala med. Sa att jag växlade ämne snabbt och att jag verkade brinna för det jag gjorde. Jag tyckte det var fint sagt och även om jag knappt vågar säga det här kan jag ibland verkligen gilla hur italienare och fransmän har ett sätt att skämma bort kvinnan genom att våga strö komplimanger och bjuda på middagar och drinkar. Be the man helt enkelt.

Man får aldrig vad man vill, men drinkar tillsammans med en snygg italienare är inte dumt det heller. På ett helt platoniskt sätt tyckte jag om hur doften av man dröjde sig kvar efter kindpussen och jag smålog när jag gick tillbaka genom Melbournekvällen. Tänkte på att han skulle vara perfekt för Grace, vet att hon hade gillat honom. Synd att han var gift annars skulle jag försökt fixa ihop dem.

När jag gick upp längs med Flinders Lane ropade en ung berusad man ”I’m sorry miss” och tittade på mig. Jag vände mig om men det fanns ingen annan än jag och jag fattade inte vad han var sorry för. Några steg längre fram hörde jag mer än såg varför han var sorry. Det skvätte friskt över trottoaren när jag hoppade över hans tillfälliga pissoar. Så kan det visst också gå till i Melbournes gränder.

Morgondagen kommer att gå åt till plåtande. Det kommer förmodligen att bli mycket bilderbloggande den närmsta tiden. Jag sitter här framför datorn och är på strålande humör.

12 comments:

Miss Upsey Daisy said...

Undervisningstimmar som i att stanna kvar i Australien?

Anne said...

Vi pratade om det, men han menade jag behövde en privatskola att sponsra. Om han ger mig bra rekommendationer skulle det underlätta.

Jag kommer att resa tillbaka till Europa i juli, men om jag kan komma tillbaka till Australien skulle jag överväga det. Helt klart.

Owe said...

Du är bra på att ta vara vara på möjligheterna som du själv skapar.

Det är skönt att känna sig motiverad, en innerlig glädje gör att det blir roligt att prova och testa det du lär dig på fotokursen tillsammans med dina kurskamrater.

Lycka till på fotokursen.

Vad innebär astrofotografering ?

Lisa said...

Jag håller verkligen med dig om det där du skrev om fransmän och italienare. Men man vågar knappt säga sådant för man ska vara en "modern kvinna" och inte någon "bakåtsträvare". Men jag är så van att få dörren i ansiktet i Sverige att jag verkligen uppskattar små uppvaktande gester.

motherfakka said...

det är så skönt att få tillbaka lusten till något. något som kanske gått på slentrian.att ta det tillbaka.

Anne said...

Owe: Att plåta himlen och stjärnor.

Lisa: Slår man igen dörren i ansiktet på någon i Frankrike blir det ett himla liv och jag tycker nog snarast att det är vanligt hyfs att vända sig om innan man går ut, man som kvinna.

Australierna är lika artiga, men som du säger blir man irriterad i Sverige där dörrar stängs, eller generat hålls upp.


Motherfakka: Precis så, att hitta tillbaka till lite energi igen. Något som känns meningsfullt, utvecklande.

erik said...

"Jag är alldeles för självständig för att vilja ”tas hand om” ändå uppskattar jag att slippa bära väskorna själv även om jag kan.

Skriver du om skillnaderna i önskat bemötande avseende mer typen av relation mellan kvinna-man samt praktiska saker? Annars är jag förvirrad och läser det som äta och ha kakan.

Anne said...

Inte speciellt välformulerat nej. Och visst avser jag bemötande. Det är vänligt att bli bjuden vid ett första möte, även om jag inte förväntar det, även om jag erbjöd mig att betala och kommer ta nästa runda.

Dörröppnandet eller hur de låter en gå före tycker jag också är vänligt, har nog vant mig vid det. Jag skulle reagera han gick ut framför mig utan att hålla upp dörren, eller gick ut före mig i hissen, men samtidigt vill jag såklart inte ha en dörrvakt till man, utan en man.

Det känns som att jag går på hal is och min huvudsakliga poäng var nog snarast att det är skönt att känna sig uppskattad. Hur man slappnar av lite i vänligheten och känner sig tryggare.

pinhead said...

Skoj men en ny fotokurs. Ser fram emot lite nya bilder.

pinhead said...

fan, med en ny

Anne said...

Roiligt, men också mycket jobb. Ändå bara roligt. Är din kamera tillbaka med alla pixlar nu? Vill se lite fina bilder!

Pinhead said...

Jodå, pixlarna ska vara tillbaka nu.