6.04.2007

Brännmaneter

Kommer ni ihåg scenen i Bridget Jones dagbok när Bridget sitter med sina vänner på en bar och en kvinna kommer fram och droppar elaka kommentarer med ett leende. Igår träffade jag den tjej som sa att jag provocerade fram pervodansen under AIH. Jag hade medvetet tagit på på mig mina svarta jeans, långärmad tröja och converse. Jag vet att det var dumt, men igår orkade jag inga dömande blickar från henne. Hon dömde mig ändå.

Hon inledde kyligt med att nämna att hon aldrig sett mig så onykter som på festen senast. (Manet 1) Jag var inte nykter, men jag var inte mer onykter än att jag gick jag upp kl åtta morgonen efter och mådde alldeles utmärkt. Sedan sa hon att ”om jag var du hade jag rest tillbaka till Sverige för länge sedan. Jag blir så trött på alla kreativa människor som inte bidrar med något till samhället.” (Manet 2)

Om F sa hon ”bara för att en man talar med dig innebär inte att han är intresserad”. (Manet 3) Hon har aldrig träffat F, än mindre vet vad han har sagt. I någon slags löjligt tonårsförsvar visade jag en del ur hans sms, varpå hon kommenterade att det var ”en massa tomma snygga fraser som inte hade någon innebörd, för om han menade vad han skrev hade han hört av sig” (Manet 4).

De andra maneterna tänker jag inte ens återge och jag var så arg att jag var tvungen att resa mig och gå iväg ett tag. Hade jag stannat kvar hade vi förmodligen aldrig talat med varandra igen. Det kommer vi knappt göra ändå; jag kommer inte att höra av mig. När jag kom tillbaka bad hon om ursäkt om hon gjort mig ledsen eftersom hennes avsikt endast var att vara uppriktig.

Stämningen lättade aldrig bakom våra stela leenden och neutrala småprat. Jag tror båda insåg att vänskapen förändrats, kanske försvunnit, och några av maneterna antydde vad det egentligen handlade om. Jag är uppriktigt ledsen att det blev såhär, men just nu orkar jag inte med fler brännmaneter i mitt liv.

Stingers

15 comments:

Annika said...

Jag känner bara alltför väl igen den typen av elakhet. Den bottnar i att personen ifråga själv mår mycket dåligt och på något märkligt sätt stärks av att få projicera detta på någon annan. Och faktiskt även i visst hat och avundsjuka.

En nära släkting, som genom alla år gav mig samma slags maneter, har jag numera klippt kontakten med.

"Fråga dig ibland på fullaste allvar om de människor, som du umgås med, lyfter dig eller drar ner dig."
Richard Jahnke

.perpotator said...

Dom där är ju bara för mycket, som gömmer sin ilska bakom "jag är bara ärlig". Fegt och onödigt. Man kan vara ärlig utan att vara elak. På psykologspråk kallas det hon gör för passiv aggressivitet. Den är till för dom som inte vågar bli arg på riktigt. Fråga henne rätt ut om hon är arg på dig eller någon annan för något som hon inte vågar ta upp.

army of me said...

ja brännmaneter är helt onödiga djur...fyller ingen funktion alls egentligen...

om du nu mot all förmodan måste tala med henne igen så fråga henne vafan hon menar och om hon på allvar tror att hon känner till dig och ditt liv...säg det riktigt nära hennes ansikte....

hon kommer lägga benen på ryggen...

dom är löss som aldrig lyckas...

människor med hjärta avslöjar dom direkt och dom får senare i livet äta allt baktalade skitsnack dom själva lagat till med kniv och gaffel..dom får äta till dom spyr och ingen tycker synd om dom.
just hold on and see.
kramen.

Peter Madison said...

Blää brännmaneter är obehagliga. Brännmanet nr 2 känner jag igen. Missunsamhet och avundsjuka är den brännmanet som gör mest ont...

Jag håller på dig, kram påre!

hellan said...

Fy fan... plötsligt öppnade du mina ögon. En av mina vänner är precis sån och det tragiska är att jag aldrig ens sett det med den här synvinkeln. Nä, fy fan. Och visst är det kränkande, vare sig man vill eller inte så bränner det. Aj, aj

Mård said...

Men usch, vilken jävla attityd. Ge henne inte det nöjet att få fortsätta spy galla över dig, hon får leta efter någon annan att projicera på, som Annika sa.

Anne said...

Annika: Den frågan är ibland svår att ställa sig, men ofta lätt att svara på. Hon är som en oavkortad hagelström av kritik. Det har inte alltid varit så, men nu är det enbart nedåt. Svar nog antar jag.

.perporator: Ironin... hon arbetar som skolkurator.

Army: Word. Problemet är att jag blir tyst när jag blir riktigt arg och sårad. Men jag är bra på vassa kommentarer och jag skulle nog kunna väsa dem nära nära ansiktet.

Peter, obehagligt onödigt ja, tyvärr inte ovanligt.

Hellan: Du behöver inte heller några brännmaneter i närheten. Vi kanske skulle satsa på en av de här dräkterna tills vi har hamnat i lugnare vattten.

http://oskrivnalinjer.blogspot.com/2007/04/kris.html

Mård: Ingen mer galla!

shadow4u said...

Otroligt bra skrivet. Jag har länkat till detta inlägg från mig.
Det var dessutom en otroligt bra namn ordet Manet.

Anne said...

shadow4u: Tack och tack för länken! Maneterna får vi dock tacka Bridget för.

Fröken Lund said...

Nämen fy fasen vilken människa. Jag sitter här och funderar över vilken av dessa kommentarer som var den allra värsta. Jag själv hade nog tagit väldigt illa upp över att en person hade bett mig åka hem till Sverige för att jag inte bidrog till samhället.

Men ärligt talat. Tjejen är antingen avundsjuk på dig eller jävligt bitter över något som inte har med dig att göra. En normal människa säger inte sånt där. Det allra sämsta är också när hon rättfärdigar det hon sagt genom att be om ursäkt (visst att hon menar det) men att hon bara sagt sakerna av välvilja.

Såna människor är inte värda att spilla tid på.

Maria said...

Jag säger som så: Låt mig ge dig en kram. As finns det gott om, det är bara att ta sig igenom. Puss.

Verbal Kint said...

Har börjat om på det här inlägget ett tiotal gånger. Frustrerad och arg. Skickar en kram istället. *kram*

hellan said...

haha... ja en sån behöver vi nog :)

Susanna said...

Aj, vilka verbala smockor! Förstår om du känner dig ledsen och förbannad. Men det är ändå du som går rakryggad ur relationen.

Anne said...

Fröken Lund: De värsta kommentarerna var de som jag inte tog med. De var de som riktigt tog, även om de andra inte var roliga heller. Jag belastar inte det australiska systemet på något sätt och vad som räknas med att bidra är en tolkningsfråga.

En del i detta är att jag de senaste fyra månaderna har ägnat mig enbart åt olika kreativa uttryck och tagit ett uppehåll från det akademiska. Det är första gången i mitt liv jag har satt mina intressen främst och jag ber inte om ursäkt för det.

Hon har under samma tid endast ägnat sig åt det akademiska och inte hunnit med det kreativa. Det var enklare att säga att jag inte bidrog med samhället än att säga att hon inte ägnat sig åt det som hon en gång sa sig brinna för. Hon bidrog åtminstone till samhället, typ.

Maria: Tack, du får en kram tillbaka.

Verbal: Tack vännen. Kram.

Hellan: :)

Susanna: Det är det som är det roliga, att vänskap också blir som relationer. Vänner som en gång varit nära vet också precis vilka punkter som är ömmast. De maneter jag utelämnade tog därför ganska illa.