5.31.2007

Superpowers

Det finns ögonblick när man mer än någonsin önskar att man hade en man i närheten. I dag var ett sådant ögonblick. Jag har rensat ut min bokhylla och bestämt mig för att skicka hem en del böcker och framförallt mina målningar. Efter packande och ompackande hade jag lyckats få ner allt i två fulla kartonger. Den första vägde nästan ingenting. Den andra vägde desto mer. Mycket mer.

Det är då man önskar att man hade sagt ja till någon av de där smågalningarna från nattklubbarnas dansgolv som närmat sig med orden ”känn på mina muskler”. Det kan inte vara helt ovanligt med sådana män för det har hänt mig mer än en gång sedan jag kom till Melbourne. Kanske är det bara något lokalt beteende och det är en ganska rolig replik (osäker på om det är avsikten) och jag har svårt att tro att den någonsin skulle gå hem. Ja, om inte kvinnan behöver hjälp med kartongflyttning då.

Muttrandes över mina kartonger tittade jag ut genom fönsterna och såg över på skatteplanerarens våning på andra sidan floden och funderade på att vara ynklig och be honom komma. Han är ruskigt vältränad, sådär så att man får lite ångest själv. Han hade förmodligen dykt upp i sina pilotbrillor, slängt upp kartongen på axeln, lett snett och sagt ”vad får jag för besväret babe”. Att ringa upp honom på lunchen hade gett helt fel intryck och om jag känner honom rätt finns det garanterat en annan babe.

Jag kunde ha vinkat in en taxi, men det kändes löjligt att åka två kvarter med två kartonger. Nejdå, ensam är stark. Jag gick till posten utan att passera gå och vägde in paketet till 17,5 kg. Superpowerögonblick. När jag skriver detta skakar mina armar så mycket att jag är förvånad att jag träffar tangenterna alls. Det värsta är att jag har ett paket kvar som ska iväg till posten. Det ska jag iväg med nu. Ibland hatar jag att är så förbannat svenskt självständig. Ludmila Enquist sa något i stil med "jag kan bära mina väskor själv, men jag vill inte". Ungefär så.

11 comments:

Susanna said...

Att be om hjälp är svårt - kan själv! Men man behöver inte alltid vara en super woman som gör allt själv och hinner med allt. Försöker lära mig det...

Fram för fler lazy reggae men!

Redfishy said...

Duktig du är! Killar brukar gilla att hjälpa till och passa på och stalja sin muskler, så går det förbi någon snygging på väggen kan du ju lägga in en stöt.. ;)

Miss Upsey Daisy said...

Jag har också svårt att be om hjälp.

Barn säger väl ofta "Kan själv" när vuxna frågar om de behöver hjälp. Hänger nog kvar hos många resten av livet.

motherfakka said...

inte undra på att Ludmila inte ville bära själv. Då hade ju hon torskat för dopingbrott.

Peter Madison said...

Fniss...ibland är vi ju lite bra att ha iaf...;)

Maria said...

You go grrl. Men det är fint att bli uppassad. Puss på dig.

Anne said...

Susanna: Jo det är det där med att be om hjälp. Med tanke på hur mina armar fortfarande känns hade det nog varit en bra idé att fråga.

Redfishy: Tänk om det hade funnits någon snygging som ville stajla. I Frankrike hade det varit lättare, där anses kvinnan fortfarande vara hjälplös. På gott och ont såklart.

Miss Upsey Daisy: Ja och visst kan man när man måste och ofta är det bra att kunna själv.

Motherfakka: Du, jag tror att lyftandet hade gått klart bättre med lite energitillskott.

Peter: Usch, nu känner jag mig som en dålig människa... Men visst, starka armar är bra och undrar om inte mina är lite starkare nu efter allt lyftande.

Maria: Haha, ja jo det låter fint att bli uppassad.

Peter Madison said...

Klart du inte är en dålig människa! Att be om hjälp är väl inget...och nu har du ju fått snygga biceps på köpet;)

Anne said...

Peter: Mina biceps känns i dag kan jag lova. ajajaj.

Annika said...

En bra kvinna reder visserligen sig själv. Men ibland får man spela lite hjälplös för att de stackars männen ska få känna sig behövda, starka och manliga. ;)

Anne said...

Annika: Jag önskar att det hade funnits en sådan man i närheten igår!