5.01.2007

Mormor

Min mormor fyller snart år och jag har just avslutat ett långt handskrivet brev till henne. Min mormor är snart 90, men man skulle aldrig tro det. Hennes silvervita hår är alltid nylagt och naglarna släta efter veckans manikyr. Jag har aldrig sett henne i något annat än pumps och eleganta dräkter. Det händer att hon ringer mig på mobilen, men hon tillhör en annan generation.

Min mormor växte upp i ett högborgerligt hem med vidsträckta marker och ett hus fullt av tjänstefolk. Familjen ägde stadens största skjutsinrättning och de levde på att skjutsa människor fram och tillbaka i häst och vagn. Med bilarnas inträde försvann skjutsinrättningarna och familjens inkomst. Min mormor hann med att få en utbildning och talar än i dag både tyska och engelska. Hon valde att gifta sig med en ung snygg intelligent man ur arbetarklassen och upprörde de flesta runt omkring sig.

Hennes bakgrund kommer aldrig att gå ur henne. Hennes bjudningar var vida berömda och hon var absolut fantastisk i köket. Hon lät ibland mig och min syster sitta med under middagsbjudningarna och ömt snitslade hon oss rätt bland gafflar och glas. Fortfarande sitter etiketten spikrak i ryggen med servetten i knät.

Nu orkar hon inte riktigt laga mat längre, men när jag är hemma hos henne brukar vi alltid baka tillsammans. Under hennes handledning har jag blivit en mästare på att göra allt från knapriga småbröd till fluffiga tårtor. Numera är det jag som bakar medan hon sitter i soffan och berättar om karlarna som ständigt jagar henne till hennes skräckblandade förtjusning.

När jag berättade för familj och vänner att jag tänkte resa till Australien var den allmänna åsikten att jag hade blivit galen. Det var omöjligt för dem att förstå hur jag kunde lämna det akademiska arbete jag hade och det liv jag levde. Det är svårt att göra människor man älskar besvikna och jag räknade med att även min mormor skulle bli ledsen över mitt beslut. Vi satt i hennes guldiga rokokosoffa och hon tittade på mig med sina intuitiva ögon och sa. ”Det fanns aldrig något val. Dina resor är förutbestämda. Du måste åka för att ta reda på vad det är du behöver finna”. Sedan pratade vi inte mer om det. Hon log när vi sa farväl på flygplatsen men hennes ögon var tårfyllda.

I dag satt jag och skrev ett brev som jag vill ska fylla henne med glädje. Jag vill ge henne möjligheten att få drömma sig bort till sin egen ungdom med dansande nätter bland vackra pojkar. När jag satt där och funderade på vad jag skulle skriva insåg jag att det inte var svårt att fylla brevet med saker som är bra i mitt liv. Det finns till och med dansande nätter bland vackra pojkar att berätta om. Inte minst i drömmarna.

8 comments:

Christina W said...

Nu har jag suttit här och läst. Ditt språk får orden att flyta på likt en porlande bäck - i lagom takt.
Det har varit en ren njutning att läsa. Slutligen din beskrivning av din mormor som får mig att sakna min mormor och inte minst min farmor. Kvinnor med olika bakgrund och med olika sätt att se på livet. Bägge var mig väldigt kära.
Så...tack för att du delade med dig.

pinhead said...

Mycket fint skrivet. Besöker min farmor alldeles för sällan. Fan. Börjar bli dags för ett besök efter att ha läst detta. Tack.

Susanna said...

Hamnade här av en slump (eller okej, jag egogooglade på mitt förnamn!). Fin blogg, spännande, rolig och välskriven.

Susanna

motherfakka said...

du verkar ha en tuff mormor.att gå sina egna vägar är alltid inspererande. dessutom så tycker jag det finns något fascinerande över högbogerliga hem men det är nog bara nån film-hookup jag har.

Annika said...

En så ovanligt klarsynt mormor du har. Och så fint du beskriver henne.

Anne said...

Christina: Tack snälla för de fina orden. Jag blir alldeles rörd. Tack själv, när jag ser din blogg längtar jag ännu mer efter ett kök.

Pinhead: Det blir lätt så. Jag kunde skickat med dig en burk hembakade kakor till henne.

Susanna: Been there, done that. Tack och lycka till med din blogg. Äta spindlar förresten? Jag var tillräckligt nojig med vetskapen att de fanns i min närhet.

Motherfakka: Ja, hon är en späd liten varelse, men samtidigt en av de starkaste människorna jag känner. Dessutom tror jag att det är just så, man går de vägar man måste gå.

Annika: Tack. Jag märker hur mycket jag saknar henne nu när skriver om det.

Maria said...

Åh, en må-bra text. Tack så mycket. Morgonen blev genast bättre. Puss.

Anne said...

Tack sötnos. Nu blev min dag också lite bättre.