5.29.2007

Farmor

För en månad sedan var det mors dag i Australien och på grund av tidsskillnaden tänkte jag att jag skulle ringa till mamma när jag kom hem i natten. Det glömde jag efter en lång natts dansande. Jag ringde upp dagen efter och bad om ursäkt och gratulerade en något förvirrad mamma. Hon hävdade bestämt att det inte var mors dag och kollade oroligt i almanackan om hon också missat att gratulera sin mamma. Det hade hon inte.

I söndags var det mors dag i Sverige och jag var ute på konsert och tänkte ringa när jag kom hem. Jag glömde bort det igen och ringde dagen efter. Tur att hon har en annan dotter som har bättre koll och bjöd på tårta. Jag är för övrigt väldigt bra på att baka tårtor, om jag bara blir påmind när jag ska göra det.

Min mamma berättade att min farmor ligger på sjukhus och att hon slutat äta sedan ett par dagar tillbaka. Hon berättade att hon frågar efter mig och när jag kommer till Sverige. I sådana stunder är det svårt att vara på andra sidan jordklotet och ännu svårare känns det att jag knappt känner min farmor. Vi bodde mer eller mindre i samma stad, men vi träffades sällan.

Min farmor kommer från enkla förhållanden och hon kunde aldrig acceptera att hennes son gifte sig med min mamma. I hennes ögon svek han sin familj och ”klass”. Min pappa gjorde vad han kunde för att visa att han dög, men desto bättre det gick för honom, desto större verkade sveket vara i hennes ögon. Det blev inte bättre av att han lämnade katolicismen och gifte sig protestantiskt.

Jag och min syster fick silverskedar, men vi fick aldrig presenter som våra jämnåriga kusiner fick. Vi hade det redan för bra och vi behövde inte mer uppmuntran. En femårig flicka förstår inte att hon inte får den docka som hon ges att leka med. Hur kunde hon tro att den var hennes? Bortskämd var hon. Rädslan från kyliga ord minns hon.

Innan jag reste till Australien hälsade jag på mina farföräldrar och min farmor var svag redan då. Min farmor säger alltid vad hon tycker rakt ut och människor i hennes närhet får höra om de är tjocka, vackra eller vad det nu kan vara. Hon ser inte att ärlighet ibland är besvärlighet. I somras pratade vi ett tag och hon pekade mot mitt ansikte och sa ”du har fått huvudet”. Det är den första komplimang jag kan minnas att jag har fått av henne. Det kändes som att vi nådde en stilla förståelse när vi pratade utan att säga många ord.

Nu är hon sjuk och har inte ätit på flera dagar och den hon frågar efter är mig. Jag kan inte ringa eftersom hon inte orkar prata. Jag har skrivit ett brev som jag ska skicka i dag, men orden tvekade. Det slutade med att jag lade ner foton på en del av mina målningar för att fylla ut raderna. Det var svårt att skriva till någon jag borde känna, men vet att jag inte känner. Det är nog det hon känner och önskar träffa mig. Jag önskar det också. Brevet tar fem dagar att nå Sverige. Jag hoppas att hon hinner få det.

16 comments:

Anonymous said...

jag hoppas att vad du anar är de sista orden hinner komme fram, en viktig känsla att få säga vad som nu har skrivits.

Anne said...

Jag har inte tänkt på det förut men det känns klart när du säger det. Att få möjlighet att säga vad som nu skrivits. Tack.

Miss Upsey Daisy said...

Jag hoppas också att brevet hinner komma fram. Vet inte om du vet men annars är hörseln bland det sista som försvinner så även om hon inte orkar läsa själv kan hon ta till sig dina ord ifall någon läser det för henne..

Anonymous said...

Åh... vet inte vad jag ska säga, men vill säga något. Det kan inte vara lätt att författa ett eventuellt sista brev från andra sidan jorden. Kram

Anonymous said...

Fick mig en bra tankeställare. Igen. Tack.

Anne said...

Miss Upsey Daisy: Hoppas det. Jag har dock helgarderat och skickat blommor som levererats i dag.

Hellan: Svårt, men det viktigaste var nog bara att säga något.

Pinhead: Det är lätt att ta för givet det som finns nära. Det gör jag också.

Miss Upsey Daisy said...

Jag är dålig på att uppskatta.... Det här ska jag ta till mig..

motherfakka said...

Jag hoppas oxå det hinner upp i tid.

Fröken Lund said...
This comment has been removed by the author.
Fröken Lund said...

Jag känner igen mig väldigt väl i känslan du beskriver, även om mina familjerelationer givetvis inte är identisk med dina. Det finns vissa saker med ens släktingar som man aldrig kommer kunna förstå. Man får helt enkelt bara försöka se förbi dessa problem, på något sätt. Försöka acceptera. Jag tror att din farmor älskar dig precis lika mycket som alla de andra barnbarnen. Av olika anledningar så byggs det dock hinder mellan vissa familjemedlemmar. Det är inte alltid så enkelt att exempelvis säga att man tycker att den andra borde ha ansträngt sig mer för en relation. Inget är någonsin svart eller vitt.

Att skriva ett brev är nog det bästa du kunnat göra. Den äldre generationen klarar inte alltid av den direkta kommunikationen som samtal över telefon eller öga mot öga. Framför allt inte när det involverar det känslomässiga. Ett brev kan hon dessutom behålla och läsa flera gånger och få reflektera. Även om hon kanske inte kommer ge någon respons på ditt brev, så får du inte känna att du skrev det förgäves, för det var väldigt fint och omtänksamt gjort av dig.

Swede Hurt said...

brev är det finaste som finns att få

Anne said...

Miss Upsey Daisy: Det lilla betyder ibland mer.

Motherfakka: Tack.

Fröken Lund: Precis som du säger är det nog bara att konstatera att släkten är som den är. Ingenting är svart eller vitt såklart och jag brukar försöka hålla mig i mitten och flyta med lite.

Jag tror du har rätt att den en äldre generationen ibland har svårare än vår att uttrycka sig emotionellt. Det gäller kanske att komma ihåg att det inte är detsamma som avsaknad på känslor.


Inte som alla andra: Visst är det!

Unknown said...

Jag håller tummarna, och skickar en varm tanke.

Anne said...

Redfishy: Tack. Hon har fått blommorna och hon verkade lite piggare nu än tidigare.

egoistiska egon said...

jag håller tummarna och tror att fotona på dina målningar kommer göra din farmor överlycklig.

här känner jag också igen mig lite, för en gångs skull. min farmor var ganska elak, fast hon inte förstod det själv. sådär att man bara inte tyckte om henne. nu, 12 år efter hennes död, önskar jag fortfarande att hon aldrig dog.

Anne said...

Tack, jag hoppas det. Det gäller nog att se förbi de sagda eller inte sagda orden och bara försöka se människan bakom.