5.22.2007

Dimma

Jag läser vad som har hänt i Sverige och blir glad när jag ser att Alexandra har gift sig. Nu bär det av till Paris och svenska kyrkan där. En gång var jag övertygad om att jag skulle gifta mig i Paris. Inte för att det fanns någon tilltänkt att gifta sig med, men rent teoretiskt hade jag för avsikt att gifta mig i Paris.

Jag har tidigare nämnt att jag växte upp på prinsesshistorier och jag avskydde minsta skrämmande eller antydan till olyckliga historier. Tvärvägrade läsa eller lyssna på dem. Jag ville bara ha prinsessböcker och min stackars mamma läste Askungen och Den rätta bruden till förbannelse. På dagis fortsatte jag med att läsa dessa sagor högt för mina inte fullt lika intresserade dagiskompisar. När jag växte upp var mina kläder alltid rosa och mitt barnrum var tapetserat i vitt med rosa hjärtan och möjligtvis bidrog det till att jag fortsatte knarka prinsesshistorier. Antalet gånger jag läste Jane Austens Stolthet och fördom eller för att inte tala om hur många gånger jag såg filmen i mina tonår får nog också falla under kategorin rosa. Jag ville desperat ha det lyckliga slutet; det gällde bara att hitta mannen, eller snarast att mannen hittade mig och sedan var det klappat och klart. Leva lycklig för alltid.

Min syster var aldrig mycket för prinsesshistorier och hon protesterade vilt när det var min tur att välja sagor. Hon älskade böcker med äventyr och de busaktiga figurerna som skrämde mig. Vi talar problem med Lotta på Bråkmakaregatannivå. Ändå var hon den som gifte sig med sin första kärlek och hon fick sitt prinsessbröllop. Vigseln skedde i en stor vitkalkade medeltidskyrka nära havet. Bröllopsmiddagen hölls på ett slott och de böljande klänningarna i frasande färgat siden dansade intill de mörka frackarna. Champagneglasen klingade till den skyhöga bröllopstårtan och skratten porlade genom natten. Min syster väntar i dag sitt tredje barn och hon är bara tre år äldre än jag. När jag flyttade till Australien förvandlades jag i familjens ögon till den rastlösa äventyraren, möjligen skedde det tidigare men det var den officiella bråkmakaredroppen.

Jag vet inte när jag började se de olyckliga bok- eller filmsluten som mer äkta än de lyckliga. Inte i något slags intellektuellt prettoperspektiv utan det handlade mer om att jag nådde en punkt när det trasiga och öppna kändes mer genuint. Jag kände mig mer hemma. Det prinsessbröllop jag önskade i min barndom ser jag med förskräckelse på i dag. När jag gick på universitetet tänkte jag att Paris skulle vara en romantisk kompromiss, men världen växte. Om jag fick frågan i dag hade jag nöjt mig med mannen och de allra närmsta. Jag skulle kunna tänka mig att ha vigseln i gryningen på en öde sandstrand, något som jag fnysande skulle föraktat några år tidigare.

Den vackraste plats jag varit på är Tallow Beach i Byron Bay. Första morgonen när jag kom dit efter en natts festande kommer jag alltid att minnas. Jag satte mig långt ner vid vattnet och vågorna speglade den yrvakna solen. Regnskogen omslöt stranden och morgondaggen började släppa från träden och ramade in stranden i en mjuk rosa dimma. Jag har aldrig sett något vackrare. Något bröllop på Tallow Beach kommer det aldrig bli eftersom min familj aldrig skulle förlåta mig om jag gjorde det. Kanske kan bröllopsresan gå dit, eller inte.

Min största invändning i dag mot prinsesshistorierna är inte kärleken i sig utan synen på kärleken som statisk. Livet förändras ständigt och så gör kärleken. Nu tänker jag inte vara cynisk och säga att det innebär att den alltid faller, snarast handlar det om att den förändras. Kärleken är styrka, men också den starkaste kärlek förändras. För mig har tron på den livslånga kärleken blivit allt mindre betydelsefull. Om man kan hitta kärlek i vardagen som fyller en med lycka är det tillräckligt fantastiskt. Frågan är om det inte är mer fantastiskt än att stirra sig blind på en kärlek som ska infria alla tänkbara förhoppningar och riskera att den brister under förväntningarna.

Jag menar inte att livslång kärlek är omöjlig, inte alls. Det finns kärlek och band som aldrig bryts och jag tror inte att kärlek bara dör och försvinner om den en gång har brunnit stark. Det finns människor jag älskade som har gått bort, andra jag har förlorat och några som gjort mig illa och svikit. Ändå kan jag inte säga att jag bara slutat älska dem. Kärleken jag kände har förvandlats till något annat och vad kan jag inte ens precisera. Till en annan form av kärlek antar jag.

Nu skulle man förstås kunna kommentera att min blogg är väldigt rosa. Det är den, men den är också det enda som är rosa. Det finns inga klädesplagg i min garderob i rosa och ingenting i inredningen. Eller okej, jag har en rosa vattenkokare och en gång hade jag en rosa badrumsmatta. Det var innan jag tvättade den på 60 grader och den förvandlades till en rosa fraggeltuss.

Det är förstås något av Bridezillavarning att ha tankar kring ett hypotetiskt bröllop med en lika hypotetisk man. Det är bara att erkänna att den där lilla detaljen att hitta en man att gifta sig med förblir olöst. Det kan förstås också tänkas att han har vissa synpunkter kring ett gemensamt om än hypotetiskt bröllop. Jag vet knappt varför jag skriver om bröllop ens.

Denna text har nu vuxit helt utom kontroll med allt från prinsessböcker till fraggeltussar. Tanken var att gratulera Alexandra, grattis Alexandra! Det blev visst en del annat och jag slutar genast och skyller på feberdimmor. Nedan en bild från Tallow när dimman lyfte i gryningen.

Tallow Beach

12 comments:

Laanna said...

Du är så klok! Jag delar din syn på kärlek faktiskt. Tror också att det här kan gälla andra relationer, som vänskap t.ex.
Kram

Miss Upsey Daisy said...

Romantik kan ibland vara helt oväntade saker.. Jag har ibland lite svårt för det uppstyltade utan uppskattar ofta saker som är byggda på lite omtanke en dos finurlighet och utvalt speciellt för mig...

Fröken Lund said...

Åh. Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag växte också upp på prinsessböcker och skrev även mina egna. Dessa avlöstes senare av Harlequin-böcker och annan smörja som inte hade något att göra med verkligheten. Filmer som Pretty Woman och Dirty Dancing gjorde inte saken lättare för en ung tjej att skaffa sig en mer reell verklighetsuppfattning.

Idag känner jag mig lite smått cynisk och försöker mer eller mindre förlika mig med tanken på att jag aldrig kommer hitta kärleken.

Anne said...

Laanna: Äh, det vet jag inte, men tack. Ja, jag tänkte också på kärlek i allmänhet och visst är nära vänskap också en form av kärlek.

Miss Upsey Daisy: Någon definition av romantik vågar jag mig inte på. Men visst är det den oväntade omtanken, som får en att känna sig speciell, ofta det mest romantiska.

Fröken Lund: Haha, romantiska dansfilmer och jag såg dem alla. Mer än en gång om vi så säger. Kanske var det därför cynismen tog över när verkligheten brutalt gjorde sig påmind.

En av anledningarna till att jag skrev den här texten var hur jag den senaste månaden har sett mitt sista hopp om kärleken smulats sönder till svart sot. Jag tror jag ville påminna mig om att jag en gång trodde på kärleken och att jag någonstans fortfarande gör det. Inte som förut, men någonstans handlar det om att ha tillit att det löser sig. Kärleken blir sällan som man vill eller tror, men det kan bli bra ändå. Hoppas jag i alla fall.

egon said...

det var fint skrivet, även om jag i stort sett inte kände igen mig i något du skrev (det verkar ibland vara synonymt, att man ska känna igen sig). det här -> "Om man kan hitta kärlek i vardagen som fyller en med lycka är det tillräckligt fantastiskt." har du helt rätt i. i mitt fall är det dock min pojkvän som hjälpt mig att hitta kärleken i det vardagliga, utöver kärleken till honom, något jag aldrig förut upplevt.

Anne said...

Egon: Tack! Det låter som du har hittat en bra pojkvän. Jag fascineras lika ofta av texter som jag inte alls känner igen mig i, som texter jag känner igen mig i. Intressant det där.

erik said...

Jag har insett att i stort sett alla mina filmer handlar om trasiga människor som gör mig glad för att de får vara vackra och trasiga. Därför tycker jag inte om rosa filmer, för där är det fult att vara trasig.

Signe said...

För mig blir det en konstig kombination alltihop. Jag går fortfarande runt och hoppas på the hollywood ending i smyg. Men så fort jag är i eller i närheten av något som eventuellt skulle kunna kallas en realtion med en pojk så väntar jag på att något ska gå fel. Jag vill ha det Egon har.

supertasty said...

bruden. jag läser och följer men lämnar inte så mycket avtryck. fint skrivet här iallafall även om jag kanske inte håller med till hundra.

ser framemot mer om det där fotoprojektet du nämnde i tidigare inlägg. lät väldigt spännande.

Anne said...

Erik, precis så. Bilden av det trasiga och sköra är varken negativ eller farlig som de rosa filmerna vill ge uttryck för. Nog kan det göra ont, men livet gör ont ibland och det söndertrasade ihoplappade är mer intressant, fler spektrum av ljus och mörker.

Signe: Jag vill också ha det Egon har! Visst hade det varit skönt att leva lycklig i all framtid, men jag föredrar att hitta stunder av lycka än att vänta på ett slut som förblir en illusion. Till viss del ligger det förmodligen i förväntningen; jag är också sorgligt bra på att stöta bort män innan det kan gå fel, eller rätt.

Supertasty: Jag misstänkte nog att den rosa perioden eller dansfilmerna inte riktigt var din kopp. Får se hur det blir med bilderna, tjejen ville inte att jag skulle lägga dem på nätet eftersom inte var ”stylad” än. Grr, det är det där med modeller. Suck.

pinhead said...

Vi var aldrig på Tallow Beach, vi höll till på main beach. Men riktigt vackert där med. Bra surfing. Gick dock åt helvete.

Anne said...

Main Beach var inte dum den heller, men klart vackrare var Tallow. Vacker att titta på eller surfa, men inte till att bada eftersom vågorna var för starka. Något kvar att besöka nästa gång; jag blir också lite sugen att dra till Byron.