5.09.2007

Att hitta hem

Jag ser att flera av er skriver om det svåra i att bli vuxen. Hur omöjligt det känns att passa in i en norm som rymmer så mycket förväntningar. Själva definitionerna av begreppet är flytande med allt från ”att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar”, till ” ett tillstånd hos en individ som uppnås då individen anses ha uppnått en viss grad av mognad”. Det är länge sedan de flesta av oss flyttade hemifrån, men gjorde de oss vuxna? Att uppnå en viss grad av mognad är skrattretande luddigt, vad innebär det? Är det när man har fått sin första lägenhet? Är det när man har ett fast jobb? Är det när man har ett seriöst förhållande?

I så fall skulle jag ligga ganska pyrt till, man skulle snarast säga att jag har degenererat. På pappret hade jag uppnått mycket av det jag drömt om förra året. Mitt CV visade fyra universitetsexamina och jag hade fått det arbete utomlands som jag länge hade drömt om. Jag har bara goda saker att säga om arbetet jag lämnade och jag tänker ibland på tryggheten jag gav upp. Ändå vet jag att det aldrig fanns något alternativ. Det var dags att upptäcka andra sidor än de rent yrkesmässiga och jag drog så långt bort jag kunde och hamnade i Australien.

Min tid i Australien har enbart handlat om mig och att hitta tillbaka till mig själv igen. När jag var yngre höll jag på mycket med olika kreativa uttryck, men under mina år på universitetet lät jag det förtvina när jag förlorade mig själv i kurslitteraturmassorna. När jag kom till Australien lade jag bort allt det akademiska, inklusive skrivandet, och ägnade mig enbart åt målandet, fotograferandet, designen och tecknandet. Nästan alla mina vänner arbetar med konst eller design här och deras energi och uppmuntran har varit ovärderlig.

Några månaders uppehåll från skrivandet fick mig att längta tillbaka till skrivandet igen och sedan en tid tillbaka skriver jag mer än på länge. Jag har också försonats med mitt CV som jag vid en tidpunkt var nära att helt kasta bort till omgivningens förskräckelse. Vad jag har lärt mig under året är att det inte var mina examina eller arbetet som var fel. Det var obalansen. Jag behöver både det akademiska och det kreativa i mitt liv för att må bra. Det låter självklart men jag behövde den här tiden för att komma fram till det själv.

För att återgå till problematiken kring att bli vuxen, kan jag knappast påstå att mitt liv ger några övertygande vuxenpoäng. Jag bor på hotell. Jag är inte någons flickvän. Jag är inte ens någons älskarinna. Jag har inga barn. Ändå är det klart att jag är vuxen.

Jag har börjat om själv i ett antal länder på olika språk och alltid fått vardagen att fungera. Det är klart att jag längtar efter ett arbete som ger mig möjlighet att kombinera det akademiska med det kreativa. Det är klart att jag längtar efter en tvåsamhet. Det är klart att jag vill ha barn en dag och jag har haft ändlösa nätter med vällingfixande och blöjbyten för att veta att jag klarar det. Jag påstår inte att jag har klurat ut yrkesrollen eller flickvänsrollen, men jag vet vem jag är, vad jag vill och framförallt vad jag inte vill.

För ett år sedan var mitt liv stabilt och tryggt på ytan men jag var vilsen. I dag ser mitt liv något vilset ut på ytan men jag är starkare och tryggare än någonsin. Det är meningslöst att försöka kontrollera livet och bli frustrerad när allt står still. (Tro mig, jag har försökt). Livet har en tendens att ständigt förändras och jag tror att förändringen kommer när man är redo för den.

Det lutar allt mer åt att jag bryter upp och börjar om på en ny plats om ett par månader. Det blir i så fall mitt fjärde land på fyra år, men det handlar inte längre om att fly bort från något. Det finns inte något att fly från, eftersom jag har hittat hem till mitt inre. Man vet aldrig hur livet förändras och jag känner allt oftare att det är vardagen som betyder något. Det enda att göra är att fylla den med lycka.

9 comments:

Peter Madison said...

Oj...! Blev alldeles tårögd eftersom det träffade. Mitt i. Tack!. Hmm...usch..blev helt tom på ord...

Vill inte sitta fast där jag sitter och vill inte låta drömmarna stå tillbaka för det där "vuxna" Precis som du, vet jag vad jag vill och vad jag absolut inte vill...men ändå lurar jag mig själv nästan varje dag och det går jag ju till slut back på...

ipet said...

om vi nu bara har ett liv kan man ju undra varför 98 procent av det måste levas i just sverige av alla jordens länder. räcker det inte med 92 procent? eller kanske 88? jag säger fortsätt. terapeuterna tjänar pengar på att blanda ihop flykt med frihet. hemma är en plats i själen.

Anonymous said...

Anne du för ett mycket intressant resonemang och jag tror att dina slutsatset är helt rätt.

Anne; Följ din instinkt den leder dig på rätt spår tror jag.

ipet; har säkert rätt att hemma är en plats i själen

Lilltanten said...

Det låter på dig som om du har hittat hem i dig själv. Många gör inte det under en livstid. Vad skönt att du inte behöver fly mer. Hoppas du lyckas fylla din vardag med lycka. Tycker redan att du är på väg.

Susanna said...

Välskrivet och tankeväckande. När man har hittat hem till sitt inre finns det inget att fly ifrån... En poet som heter Zeneca skrev en dikt om just det och jag har förgäves försökt hitta den. När jag läste den första gången blev jag helt tagen och flera bitar föll på plats.

supertasty said...

asså. seriöst. du måste vara jag? hela den här texten kunde handlat om mig.

Anne said...

Först måste jag säga att jag blev lite rörd över hur mycket ni har tänkt kring texten!

Peter: Tack! Poängen är väl att drömmarna måste inrymmas i det vuxna jaget för att man ska kunna känna lycka.

Ipet: Jag tror du har rätt i att frihet kommer inifrån. Det som gör det hela svårare är att hemma förändras med att vi förändras, vilket gör det ännu viktigare att kunna vila i nuets hemma. Sedan tror jag i och för sig inte att vi har enbart ett liv. Just nu känner jag inte för att återvända till Sverige; jag tror jag fortsätter.

Anonymous: Man ska inte lita för mycket på mina resonemang, men jag tror på att följa instinkten då brukar det bli rätt till slut.

Lilltanten: Hoppas du också lyckas fylla din vardag med lycka.

Susanna: Tack, ja det låter bra men det där hemma har en tendens att ständigt förändras.

Supertasty: När jag läser dina texter tänker jag ofta detsamma.

ipet said...

anne. många liv kan förvisso rymmas i ett, kanske kan även ett dras ut genom flera - vem vet? jag kan dock inte chansa på något så osäkert. så: allt nu.

Anne said...

Ipet: Allt nu.