5.31.2007

Långt bort

Dear Anne,

Thanks for your application and for your interest in our company. We are going to have interviews the 7th of June in our office in Luxemburg. You are very welcome for an interview to meet Personnel Manager XXX and Operation Manager XXX. Please come back to me as soon as possible and tell me if you can come and if so what time you prefer.

F
U
C
K

Det där jobbet vill jag ha.

Superpowers

Det finns ögonblick när man mer än någonsin önskar att man hade en man i närheten. I dag var ett sådant ögonblick. Jag har rensat ut min bokhylla och bestämt mig för att skicka hem en del böcker och framförallt mina målningar. Efter packande och ompackande hade jag lyckats få ner allt i två fulla kartonger. Den första vägde nästan ingenting. Den andra vägde desto mer. Mycket mer.

Det är då man önskar att man hade sagt ja till någon av de där smågalningarna från nattklubbarnas dansgolv som närmat sig med orden ”känn på mina muskler”. Det kan inte vara helt ovanligt med sådana män för det har hänt mig mer än en gång sedan jag kom till Melbourne. Kanske är det bara något lokalt beteende och det är en ganska rolig replik (osäker på om det är avsikten) och jag har svårt att tro att den någonsin skulle gå hem. Ja, om inte kvinnan behöver hjälp med kartongflyttning då.

Muttrandes över mina kartonger tittade jag ut genom fönsterna och såg över på skatteplanerarens våning på andra sidan floden och funderade på att vara ynklig och be honom komma. Han är ruskigt vältränad, sådär så att man får lite ångest själv. Han hade förmodligen dykt upp i sina pilotbrillor, slängt upp kartongen på axeln, lett snett och sagt ”vad får jag för besväret babe”. Att ringa upp honom på lunchen hade gett helt fel intryck och om jag känner honom rätt finns det garanterat en annan babe.

Jag kunde ha vinkat in en taxi, men det kändes löjligt att åka två kvarter med två kartonger. Nejdå, ensam är stark. Jag gick till posten utan att passera gå och vägde in paketet till 17,5 kg. Superpowerögonblick. När jag skriver detta skakar mina armar så mycket att jag är förvånad att jag träffar tangenterna alls. Det värsta är att jag har ett paket kvar som ska iväg till posten. Det ska jag iväg med nu. Ibland hatar jag att är så förbannat svenskt självständig. Ludmila Enquist sa något i stil med "jag kan bära mina väskor själv, men jag vill inte". Ungefär så.

The Kissingers

Ibland är det känslan, energin och glädjen i musiken som är det viktigaste. Det här blir man glad av och att sedan några toner hamnar lite här och där gör just ingenting. Melbournebandet The Kissingers är mest kända för sina inlevelsefulla liveframträdande. De har dessutom riktigt snygga foton, värdiga en fotograf, och videon är inte dum den heller. Sötnos till sångare. Tyck om, bli glad och dansa lite.

5.29.2007

Farmor

För en månad sedan var det mors dag i Australien och på grund av tidsskillnaden tänkte jag att jag skulle ringa till mamma när jag kom hem i natten. Det glömde jag efter en lång natts dansande. Jag ringde upp dagen efter och bad om ursäkt och gratulerade en något förvirrad mamma. Hon hävdade bestämt att det inte var mors dag och kollade oroligt i almanackan om hon också missat att gratulera sin mamma. Det hade hon inte.

I söndags var det mors dag i Sverige och jag var ute på konsert och tänkte ringa när jag kom hem. Jag glömde bort det igen och ringde dagen efter. Tur att hon har en annan dotter som har bättre koll och bjöd på tårta. Jag är för övrigt väldigt bra på att baka tårtor, om jag bara blir påmind när jag ska göra det.

Min mamma berättade att min farmor ligger på sjukhus och att hon slutat äta sedan ett par dagar tillbaka. Hon berättade att hon frågar efter mig och när jag kommer till Sverige. I sådana stunder är det svårt att vara på andra sidan jordklotet och ännu svårare känns det att jag knappt känner min farmor. Vi bodde mer eller mindre i samma stad, men vi träffades sällan.

Min farmor kommer från enkla förhållanden och hon kunde aldrig acceptera att hennes son gifte sig med min mamma. I hennes ögon svek han sin familj och ”klass”. Min pappa gjorde vad han kunde för att visa att han dög, men desto bättre det gick för honom, desto större verkade sveket vara i hennes ögon. Det blev inte bättre av att han lämnade katolicismen och gifte sig protestantiskt.

Jag och min syster fick silverskedar, men vi fick aldrig presenter som våra jämnåriga kusiner fick. Vi hade det redan för bra och vi behövde inte mer uppmuntran. En femårig flicka förstår inte att hon inte får den docka som hon ges att leka med. Hur kunde hon tro att den var hennes? Bortskämd var hon. Rädslan från kyliga ord minns hon.

Innan jag reste till Australien hälsade jag på mina farföräldrar och min farmor var svag redan då. Min farmor säger alltid vad hon tycker rakt ut och människor i hennes närhet får höra om de är tjocka, vackra eller vad det nu kan vara. Hon ser inte att ärlighet ibland är besvärlighet. I somras pratade vi ett tag och hon pekade mot mitt ansikte och sa ”du har fått huvudet”. Det är den första komplimang jag kan minnas att jag har fått av henne. Det kändes som att vi nådde en stilla förståelse när vi pratade utan att säga många ord.

Nu är hon sjuk och har inte ätit på flera dagar och den hon frågar efter är mig. Jag kan inte ringa eftersom hon inte orkar prata. Jag har skrivit ett brev som jag ska skicka i dag, men orden tvekade. Det slutade med att jag lade ner foton på en del av mina målningar för att fylla ut raderna. Det var svårt att skriva till någon jag borde känna, men vet att jag inte känner. Det är nog det hon känner och önskar träffa mig. Jag önskar det också. Brevet tar fem dagar att nå Sverige. Jag hoppas att hon hinner få det.

5.28.2007

Blinking Lights

När jag var liten kunde jag inte sova när det var mörkt. När jag blev äldre kunde jag inte sova när det var ljust. När jag flyttade in i min lägenhet i Melbourne lärde jag mig somna med ett visst ljus. Jag kunde inte förmå mig att helt dra för de tjocka gardinerna som hänger tungt framför mina stora fönster. De fönster som speglar de upplysta skyskraporna, som ständigt ändrar fasadbelysning från gult till grönt till rött till blått i en stilla ström. Ljuset speglas i strömmen nedanför och kastar skuggor i rummet innanför. En enstaka skarp vit strålkastare från en båt som passerar, ett blåljus från en brandbil, eldarnas varma och intensiva ljus från kasinot eller några stearinljus som fortfarande brinner. Allt detta ljus har jag lärt mig somna till från min dubbelsäng som vilar nära fönsterna.

I morse vaknade jag av att lägenheten badade i ett rosa sken. Jag tittade förvånat upp och såg den nyvaknade himlen. Jag drog på mig en kappa, ett par stövlar, ryckte åt mig kameran och gick ut på den vinterkyliga balkongen för att plåta. Det rosa började redan ge vika för morgonens kallare ljus. Det började bli sent att fånga soluppgången när en helikopter oväntat lyfte och flög över Yarras vatten. Det kommer en ny gryning när det inte längre är för sent inte längre för tidigt att fånga det mjuka rosa ljuset.

Bitterljuvt

Jag var på god väg att svära långa ramsor över att F låtit bli att svara på mitt senaste sms, när han hörde av sig igår eftermiddag. Det blev starten på ett hett messande fram och tillbaka och i min mobil finns nu några av de vackraste meddelande jag har fått. Men det är bitterljuvt.

F och jag har mindre än två månader kvar i samma stad och igår sa han att han inte kan inleda något som han redan ser slutet på. Det är inte mycket att svara på det, men efter att de orden var sagda kunde orden som aldrig sagts plötsligt sägas. Han sa hur han känt när han såg mig första gången och att han var ledsen att han aldrig lärt känna mig närmre. Han sa att han hoppades att vi skulle få en ny chans och att han skulle göra det rätt den gången. Vi vet båda att det inte kommer att ske. Bitterljuvt.

Jag behöver inte längre undra vad det var som gick fel, eller om jag tog fel på hans känslor. Män med vackra ord... Något förvånande fick han mig att le igen och det är länge sedan jag log. Ibland är det bara tiden som är fel, eller som han sa ”tills jag ser dig nästa gång my pretty lady”.

5.27.2007

Ett skamligt förslag

Jag var precis nere och hämtade sista tvätten och klev in i hissen på plan 5. I hissen stod ett par lätt berusade män i 40-45-årsåldern. En av dem hoppade av på plan 6 och den andre mannen och jag fortsatte uppåt i hissen. Han började småprata lite och när han klev ur hissen frågade han om jag ville följa med honom och titta på utsikten från hans rum. Jag tackade nej. Melbournenatten drar igen och jag är på väg till en middag.

Mink

Kvällen igår spenderades nere i St Kilda på Mink Bar och i ett av Mink bars (ö)kända bås. De små rummen går att boka mot en visst minimumspenderande från baren. Mink ligger en trappa ner och det finns inga fönster. Tunga draperier och sammetsklädda tapeter ger stället en smått förbjuden känsla. Draperierna i båsen kan dras för och utanför sitter en lampa som signalerar ”do not disturb”. Det gick lugnt och fint till i vårt bås och det mest dramatiska som hände var att någon klåfingrig karl lyckades slå ut det dämpade ljuset och vi blev sittande i kompakt mörker med enbart levande ljus. Det var förstås ganska mysigt det också.

Mink är känt för sin dryga alkohollista och de serverar det mesta man kan tänkas vilja ha. Deras cocktails är strålande. Det allra bästa med Mink är dock musiken och DJ:n igår spelade det bästa tänkbara hela kvällen. Tyvärr finns det inget vettigt dansgolv, men det var okej där vi satt i vårt lilla bås. Kvällen började som en svensktillställning eftersom svenskarna var ”i tid”. Det kändes ovant att enbart tala svenska igen. När fler vänner anslöt byttes svenskan ut mot engelska.

En av mina vackraste vänner dök upp igår med en ny stilig man som presenterades som vän. Det var inte hennes pojkvän, men mannen igår kunde inte sluta röra vid henne. Jag pratade ett par minuter med honom innan jag insåg att jag inte längre lyssnade. När han gick ut vände jag mig till min vän. Hon sa bara ”han är inte…”. ”Skarp”, sa vi i munnen på varandra. Hon fortsatte att förklara att han hade ett höjdarjobb inom finans, men när han talade om annat än siffror gick det utför. "Men han är bra på siffror.”

5.26.2007

Försenade återkomster

Försenad återkomst I
Den spårlöst försvunna vännen som jag skulle träffa i dag för brunch messade för ett tag sedan att hon blir försenad. Den exakta formuleringen var på grund av att hon ”behövde sova lite längre eftersom hon skulle hjälpa sin pojkvän att flytta möbler”. Det var ett nytt sätt att uttrycka saken. Får se om det blir någon brunch eller möbelflyttandet drar ut på tiden.

Försenad återkomst II
När jag kom hem i natt till lägenheten kom det ett sms. Det var från den ordlöse F som återfunnit orden. Meddelandet kom sent och jag antar att han var på ännu ett gig när han kom att tänka på mig. In vino veritas eller bara saknad av en kvinnas doft, vilken kvinnas doft som helst?

Orden var trevande, försiktigt öppnande. Jag har inte svarat honom än, men jag ska. Long time no see.

13ème Rue

Det var en lång serie av franska reklamfilmer igår och en del var okej och en del var fantastiskt roliga. Ett par som jag verkligen gillade har jag inte lyckats hitta. En som jag gillade och tänkte lägga upp visade sig vara klassad som "barnförbjuden" av youtube och jag får fixa lite innan jag kan lägga upp den.

Därför blir det filmvisning av ett par reklamfilmer från 13ème Rue. Det är en fransk betaltv-kanal och jag tyckte deras något morbida reklamer stack ut lite.

French cocktail party

Jag är förmodligen den enda svenskan som är med i franska handelskammarens ungdomsorganisation och igår var jag inbjuden till ett franskt reklamhappening på Federation Square. Mer precist var det filmvisning av fransk tv-reklam och efterföljande cocktailparty. Jag släpade med mig ett Grace och Deanna och jag hade på mig en fransk cocktailklänning och kappa. Jag tog också mina spetsigaste pumps och aj aj aj säger jag bara. Det värsta är att jag har två nätter till framför mig på höga klackar. Och nej, att gå ut i cocktailklänning på låga klackar är inget alternativ.

Det var en intressant kväll med allt från en charmerande talare från George Patterson (reklambyrå), vars hand för övrigt hamnade på en betydligt yngre blond dam under cocktailpartyt. Vad vet jag, kanske var det hans fru och den handberöringen var förmodligen långt mer intressant än att ta de unga leende uppåtsträvande förmågorna i hand. Det var mycket reklamfolk igår och de stack ut lite i sina rutiga och randiga eller bara udda kostymer. De unga fransmännen var så typiskt franska att jag bara log och saknade mitt Frankrike. Med franskan överallt närvarande började jag visst också prata franska med Grace, vid mer än ett tillfälle, vilket var lätt generande.

Vi minglade och drack gratis vin och det bjöds på en massa franska delikatesser som gourmetchoklad, croissanter och franska ostar. Jag höll mig till vinet. Vi fick också en giftbag och det var en intressant blandning. Huvudsponsorer var Renault och L’oreal och någon bil fick jag tyvärr inte, men väl en massa dyra hårprodukter. Mer underligt var att mer än hälften av produkterna var till män. Någon man finns just inte i sikte, men om inget annat kan jag nu locka honom till mig med hårstylingprodukter och nescafe för det fick jag också.

När Grace gett upp jakten på en het fransman gick vi vidare i natten till några andra barer. Nog för att det är lätt att spela spelet och låta en leende man i baren betala, men ärligt talat betalar jag hellre mina drinkar själv än känner mig tvingad att konversera med någon. Om han däremot verkar vara trevlig kan han få betala för mina drinkar och i värsta fall är det bara att ursäkta sig med dansgolvet.

Igår bjöd en ung smått onykter man mig på drinkar och när han för andra gången frågade var jag kom ifrån tyckte jag han kunde betala för mina drinkar utan minsta dåligt samvete. Han trodde för övrigt att jag drev med honom när jag sa hur gammal jag var. Han fick för sig att jag var 22, vilket är några år sedan och jag kunde se blicken i hans ögon förändras när han fick klart för sig att jag var svenska OCH äldre. Någonstans där ursäktade jag mig med att dansgolvet lockade.

5.25.2007

Kontraster

Min lilla lägenhet lämpar sig inte för middagar. Något matbord finns det inte plats till och dessutom lämnar mitt kök lite att önska. Bakom vita garderobsdörrar gömmer sig ett litet kylskåp, en vask och ett par hyllor. Det finns dessutom en rosa vattenkokare. Voilà, där har ni mitt kök. I mitt hem bjuds det därför på antingen te eller drinkar framför panoramafönsterna eller på balkongen.

När vi blev hungriga igår bestämde mina vänner att vi skulle till den vietnamesiska restaurangen Thy Thy. Jag hade inte varit där tidigare, men jag tycker om asiatiskt. Vi körde upp till Victoria Streets lite mer, hrm, låt oss säga slitna kvarter. Många av Melbournes bästa restauranger och barer är väl förtäckta och när vi kom in i en trång trappa tänkte jag bara att det här var ytterligare en gömd bra restaurang. När vi kom upp i lokalen och möttes av skarp kontorsbelysning blev jag klart mer skeptisk. Golven var smutsiga av damm, borden stod i långa rader och de stoppade stolarna var mer eller mindre söndertrasade. I lokalen satt ett fåtal människor, däribland en man och hans två små döttrar. De var alla barfota. En diskare kom ut och ställde en vit diskbalja på ett av borden och öste ner tallrikar och glas under vilt slamrande.

Servitören, iklädd jeans och ytterjacka pekade på ett långbord i hörnet. Jag satte mig tveksamt på den trasiga stolen och hoppades att jag inte skulle få några fläckar på min dräkt. Ett par minuter senare ställde han en trasig tekanna och ett par koppar på vårt bord. Jag tog i den flottiga menyn och funderade på vad jag skulle äta, om jag ens skulle få ner något att äta. Jag började redan se ett snuskigt kök och rusande kackerlackor. Det är i sådana stunder som min mormors och mammas kritvita pressade dukar, flera uppsättningar av tallrikar, glas och bestick gör sig som mest påmind. Det är bara att erkänna att jag skulle gjort vad som helst för rena dukar i det ögonblicket. Istället fortsatte jag att leta efter något vegetariskt från menyn som mina vänner lugnt och avslappnat diskuterade maträtter från.

Under tiden vi satt och väntade på maten kom allt fler välklädda kostymer in i lokalen. De placerades vid vårt långbord. Studenterna placerades vid ett annat långbord. När vår mat hade kommit in var restaurangen nästan full. Det är nog detta som är lite speciellt med Melbourne, hur totalt otippade ställen blir hypade och populära. Jag hade aldrig hittat dit, än mindre vågat stanna, om det inte var för mina vänner. Maten var lika god som de lovat.

Från en extrem till en annan tog vi oss till chica Collins Street och Sofitel. På 35: e våningen ligger en bar med fantastisk utsikt över stan. Stora fönster går från golv till tak och takhöjden i baren är enorm. Väggarna upp till taket är i svart spegelblankt reflekterande glas. Baren är mer i stil med sofistikerad pianobar och restaurangerna erbjuder dyr gourmet med perfekt service.

En av mina vänner talde lyriskt om hur hon blivit bjuden på middag av en vacker man på deras första date. Lite stelt tänkte jag, förutsägbart romantiskt och därför mindre romantiskt, ändå rart förstås. Undrar hur många nervösa män som nervöst har friat i det dämpade ljusets sken på Sofitel. Det är svalt elegant och ändå hettade det till. När vi var där igår satt ett ungt par som hade gjort just det. Växlat ringar. De bara skrattade och såg fantastiskt lyckliga ut. Jag märkte att jag log. Det måste vara bra, för även om den oundvikliga smärtan av saknad högg till i bröstet kunde jag ändå le och tänka att just nu, just i detta ögonblick är de lyckliga. Och det är fint; kärlek är fint.

Presentation

Igår presenterade jag för första gången websiten till studion jag har arbetat med den senaste tiden. Hon var alldeles exalterad och älskade den. Jag kände mest lättnad, men blev naturligtvis glad. Jag har begravt mig i arbete men hjärtat har hela tiden varit någon annanstans. Det är en mindre site och allt är avskalat enkelt i minimalistisk design och färgerna är neutrala. Det var vad hon hade bett om och det som jag kan bäst, typ det jag kan. Min folio är för övrigt lika minimalistisk som den här bloggen är rosa.

Förvånande nog frågade hon igår om hon kunde lägga en röd linje under bannern. Jag sa nej. Det får man kanske inte, men det hade förstört helheten. Rött kommer dessutom framåt och hade i det här fallet förstärkt fel information. Jag sa att vi kunde kompromissa och ändra länkarna till rött, men jag kan inte påstå att jag tycker det blir snyggt.

Det är en balansgång det där med att möta kunden och samtidigt inte ta på sig en massa extraarbete. Det är som när man har suttit och avstavat en text i flera timmar och någon ”bara” vill ändra några ord. Det funkar inte så; det tar timmar att avstava om igen. Det är en sak att ändra färg i CSS, som är minimalt arbete, men att börja ändra runt i strukturer i flera sidor är något annat. Hur som helst blev det några mindre ändringar som jag ska arbeta med i dag.

5.24.2007

AC/DC

Lite goda nyheter ramlade in i mejlkorgen. Det kom två inbjudningar till fester, en på lördag och en nästa lördag. Den senare kommer visserligen vara med blandade känslor eftersom det är Susannahs go-away-party, men det kommer säkert bli roligt. Hennes vänner är framförallt en blandning av metalgrabbar (för det är mest grabbar) och akademiker från strålningsavdelningen där hon arbetar. Hon har såklart valt mesta rockhacket i stan nere i AC/DC Lane. Cherry oh Cherry.

Festen på lördag är med andra vänner och klart mer uppklätt. Det är på bästa cocktailstället nere i St Kilda. Ah, det kommer bli roligt och jag kommer inte att vara förkyld då. Så det så.

En av vännerna som varit spårlöst försvunnen, ända sedan hon skaffade pojkvän, hörde av sig i dag. Hon bad om ursäkt för sin frånvaro och ville träffas snarast. Jag vet inte riktigt om det innebär att lyssna på pojkvänsproblem eller bara riktigt bra återseende. Vi umgicks mest hela tiden förra året och vi har många roliga fester och minnen bakom oss. Jag har saknat henne och ser fram emot att ses i helgen. Ja, om inte pojkvännen kommer emellan då.

5.23.2007

Kleenex

Väckarklocka – snooz – te och mejl – kleenex – Ipren – Dreamweaver –usb - saltbad – orkar inte platta håret - kjol och kavaj – varför har jag bara svarta strumpbyxor rena? – pumps – folio – solglasögon – ipod på – saknar – busvisslingar – varför kan inte han tycka så? – ipod av – stäng av saknad - Southbank – glasentré och marmor – hiss knapp 24 - reception – vänta med utsikt över stan – möte - vattenglas – lyssnar – hör inte – inte sakna – le – prata – glansiga ögon – mer ipren – mer kleenex – solglasögon - sushi – ipod på - promenera hem längs med vattnet – skoskav - ingen post – varför kommer aldrig brevet med röd/vit/blå stämpel? – ipod av – itunes på – housekeeping kommer med klädhängare- what? Har inte beställt några - housekeeping går – pannan bränner – har bara ett par ljus kvar – måste åka till IKEA – orkar inte åka till IKEA – två missade samtal från Sverige – orkar inte ringa upp - orkar ingenting faktiskt – behöver sova – mer kleenex – mer sömn.

5.22.2007

Dimma

Jag läser vad som har hänt i Sverige och blir glad när jag ser att Alexandra har gift sig. Nu bär det av till Paris och svenska kyrkan där. En gång var jag övertygad om att jag skulle gifta mig i Paris. Inte för att det fanns någon tilltänkt att gifta sig med, men rent teoretiskt hade jag för avsikt att gifta mig i Paris.

Jag har tidigare nämnt att jag växte upp på prinsesshistorier och jag avskydde minsta skrämmande eller antydan till olyckliga historier. Tvärvägrade läsa eller lyssna på dem. Jag ville bara ha prinsessböcker och min stackars mamma läste Askungen och Den rätta bruden till förbannelse. På dagis fortsatte jag med att läsa dessa sagor högt för mina inte fullt lika intresserade dagiskompisar. När jag växte upp var mina kläder alltid rosa och mitt barnrum var tapetserat i vitt med rosa hjärtan och möjligtvis bidrog det till att jag fortsatte knarka prinsesshistorier. Antalet gånger jag läste Jane Austens Stolthet och fördom eller för att inte tala om hur många gånger jag såg filmen i mina tonår får nog också falla under kategorin rosa. Jag ville desperat ha det lyckliga slutet; det gällde bara att hitta mannen, eller snarast att mannen hittade mig och sedan var det klappat och klart. Leva lycklig för alltid.

Min syster var aldrig mycket för prinsesshistorier och hon protesterade vilt när det var min tur att välja sagor. Hon älskade böcker med äventyr och de busaktiga figurerna som skrämde mig. Vi talar problem med Lotta på Bråkmakaregatannivå. Ändå var hon den som gifte sig med sin första kärlek och hon fick sitt prinsessbröllop. Vigseln skedde i en stor vitkalkade medeltidskyrka nära havet. Bröllopsmiddagen hölls på ett slott och de böljande klänningarna i frasande färgat siden dansade intill de mörka frackarna. Champagneglasen klingade till den skyhöga bröllopstårtan och skratten porlade genom natten. Min syster väntar i dag sitt tredje barn och hon är bara tre år äldre än jag. När jag flyttade till Australien förvandlades jag i familjens ögon till den rastlösa äventyraren, möjligen skedde det tidigare men det var den officiella bråkmakaredroppen.

Jag vet inte när jag började se de olyckliga bok- eller filmsluten som mer äkta än de lyckliga. Inte i något slags intellektuellt prettoperspektiv utan det handlade mer om att jag nådde en punkt när det trasiga och öppna kändes mer genuint. Jag kände mig mer hemma. Det prinsessbröllop jag önskade i min barndom ser jag med förskräckelse på i dag. När jag gick på universitetet tänkte jag att Paris skulle vara en romantisk kompromiss, men världen växte. Om jag fick frågan i dag hade jag nöjt mig med mannen och de allra närmsta. Jag skulle kunna tänka mig att ha vigseln i gryningen på en öde sandstrand, något som jag fnysande skulle föraktat några år tidigare.

Den vackraste plats jag varit på är Tallow Beach i Byron Bay. Första morgonen när jag kom dit efter en natts festande kommer jag alltid att minnas. Jag satte mig långt ner vid vattnet och vågorna speglade den yrvakna solen. Regnskogen omslöt stranden och morgondaggen började släppa från träden och ramade in stranden i en mjuk rosa dimma. Jag har aldrig sett något vackrare. Något bröllop på Tallow Beach kommer det aldrig bli eftersom min familj aldrig skulle förlåta mig om jag gjorde det. Kanske kan bröllopsresan gå dit, eller inte.

Min största invändning i dag mot prinsesshistorierna är inte kärleken i sig utan synen på kärleken som statisk. Livet förändras ständigt och så gör kärleken. Nu tänker jag inte vara cynisk och säga att det innebär att den alltid faller, snarast handlar det om att den förändras. Kärleken är styrka, men också den starkaste kärlek förändras. För mig har tron på den livslånga kärleken blivit allt mindre betydelsefull. Om man kan hitta kärlek i vardagen som fyller en med lycka är det tillräckligt fantastiskt. Frågan är om det inte är mer fantastiskt än att stirra sig blind på en kärlek som ska infria alla tänkbara förhoppningar och riskera att den brister under förväntningarna.

Jag menar inte att livslång kärlek är omöjlig, inte alls. Det finns kärlek och band som aldrig bryts och jag tror inte att kärlek bara dör och försvinner om den en gång har brunnit stark. Det finns människor jag älskade som har gått bort, andra jag har förlorat och några som gjort mig illa och svikit. Ändå kan jag inte säga att jag bara slutat älska dem. Kärleken jag kände har förvandlats till något annat och vad kan jag inte ens precisera. Till en annan form av kärlek antar jag.

Nu skulle man förstås kunna kommentera att min blogg är väldigt rosa. Det är den, men den är också det enda som är rosa. Det finns inga klädesplagg i min garderob i rosa och ingenting i inredningen. Eller okej, jag har en rosa vattenkokare och en gång hade jag en rosa badrumsmatta. Det var innan jag tvättade den på 60 grader och den förvandlades till en rosa fraggeltuss.

Det är förstås något av Bridezillavarning att ha tankar kring ett hypotetiskt bröllop med en lika hypotetisk man. Det är bara att erkänna att den där lilla detaljen att hitta en man att gifta sig med förblir olöst. Det kan förstås också tänkas att han har vissa synpunkter kring ett gemensamt om än hypotetiskt bröllop. Jag vet knappt varför jag skriver om bröllop ens.

Denna text har nu vuxit helt utom kontroll med allt från prinsessböcker till fraggeltussar. Tanken var att gratulera Alexandra, grattis Alexandra! Det blev visst en del annat och jag slutar genast och skyller på feberdimmor. Nedan en bild från Tallow när dimman lyfte i gryningen.

Tallow Beach

Jobbiga ljud

Jag vaknade i natt av att det kom ett sms. Jag sträckte mig efter mobilen och läste något förvånat:

Hi sexy, are you in Sydney? Miss you.

Tyvärr är jag inte i Sydney. Tyvärr är inte meddelandet till mig, tror jag inte i alla fall.

Nästa meddelande, som kom några timmar senare, var mindre intressant. Jobb, jobb, jobb. En som vill träffas i morgon och gå igenom projektet. Jag har gjort vad jag har kunnat, men eftersom de inte har gett mig ett par bilder och en del bodytext kan jag inte göra det klart. Det känns inte meningsfullt att träffas innan jag har fått materialet och just nu är jag bara genomförkyld och känner mest för att dra täcket över huvudet och sova.

Medan jag sitter och försöker arbeta framför datorn har min granne fått för sig att börja borra. Vad vet jag inte, men golvet vibrerar, datorn skakar och glaset som står på bordet skallrar. Itunes lyckas dessvärre inte överrösta oväsendet.

Det går segt i dag och huvudet känns lika fullt på bomull som det är tomt på innehåll. Jag har knappt varit utanför dörrarna varken igår eller i dag och jag har inte minsta roliga att berätta. Något som däremot var roligt, tycker jag, var klippet nedan som jag snott från Suz.


5.21.2007

Everything

Everything before us or behind us is nothing compared to that which is within us.

Dripp, dropp

Ute faller regnet över Yarras gråa kyliga vatten. Inne rinner näsan mot den brännande pannan. Där fick jag för att säga att jag aldrig är sjuk. Det värsta är att det är generande självförvållat. Det blir så när man står ute på balkongen och pratar med pojkar iklädd endast en sidenklänning. Invaggad i de rosa bubblornas värme promenerade jag visst också hem från festen i lördags genom vinternatten i samma tunna klänning. Jag vet inte varför jag inte tog en taxi, tänkte att det var några få kvarter att gå. Det var bara några få kvarter att gå, men det är mitt i vintern och även om det inte är svensk vinter är Melbournevintern fortfarande kall.

Jag tänker på en av diskussionerna från festen i lördags, som jag inte riktigt har kunnat släppa. Förra veckan var jag och lyssnade på AIH och spelningen var utsåld. Jag går ofta på konserter och även om det är mycket människor i publiken håller man ett visst avstånd från varandra. Man har helt enkelt inte kroppskontakt, eller ytterst lite sådan med dem som står intill.

Vi stod nästan längst fram vid scen i publikmassan . Mot slutet av konserten var det en man som tryckte sig intill min kropp bakifrån, som av en händelse, och jag flyttade mig automatiskt till sidan. Han flyttade efter. Det var lite underligt och jag flyttade åt andra hållet. Han flyttade efter. Jag testade att ställa mig mot sidan, men nejdå han följde efter.

Jag vände mig om och gav honom min argaste blick, men han låtsades helt ovetande och tittade inte ens på mig. Musiken var hög och jag var inte helt säker på om hans rörelser var avsiktliga eller inte eftersom det var mycket människor, men samtidigt var jag illa till mods och bytte plats med en av mina vänner. Det hjälpte inte, för ett par minuter senare var han intill mig igen. Då var ganska uppenbart att han hade andra intentioner och det var trångt framför scen och det fanns ingenstans att gå. Jag lämnade scenområdet och trängde mig ut genom ett den fullsatta lokalen och medan AIH spelade sista tonerna ville jag bara komma ut i den öppna luften.

Jag tyckte att det här var långt jobbigare än det kanske låter. Någonstans kom skuldkänslorna om det var någonting jag gjorde, men jag har aldrig sett karln. När en av mina vänner frågade på festen i lördags hur AIH spelning gick nämnde jag kortfattat vad som hänt.

Hon menade att om han närmat sig mig berodde det på att jag hade på mig något slampigt. Ursäkta, sa jag. Hon upprepade sitt svar och frågade vad jag hade på mig. Jag svarade att jag hade min långärmade, icke-urringade mörka klänning från French connection. Den är kort. Hon sa ”där ser du; du provocerade fram det”.

De första orden jag kom att tänka på var Sigge Eklunds klassiska kommentar om att bara för att man har en trädgård innebär det inte att det är okej att pissa på den.

5.20.2007

Debauchery

Debauchery får sammanfatta mesta och bästa festen i år. Igår var det penthousefest och ett hundratal personer minglade i våningens två plan med utsikt i 360 grader över innerstan. Det var 70-talstema och Travoltakostymer trängdes med färgglada trikåer och utställda byxor; gröna och lila ögonskuggor varvades med nyodlade skägg och guldkedjor. Mingelmaten och drinkarna flödade och DJ:n spelade retromusik och färgglada kostymer fyllde dansgolvet ända tills gryningen. Människor försvann in och ut genom olika dörrar, kom tillbaka lite rufsigare från rooftop garden och kvällen blev till natt blev till gryning.

Jag träffade en del människor som jag inte har sett på ett tag och jag hade glömt hur han brukade låta fingrarna följa stenarna i min ring och fortsätta rörelsen längs mina fingrar. Medan hans skäggstubb smekte min hals sa han att det var trevligt att se mig igen. Han arbetar med juridiskt skatteplanerande och han har alltid varit bättre på siffror än ord. Jag träffade också tjejen som sist vi sågs berättade med emfas att hon var den som skulle sova i ovanstående mans säng den natten. Det gjorde hon inte. Igår tyckte jag uppriktigt synd om henne när hon fortfarande verkade vilja vara vid hans sida. Inget kunde vara tydligare än att han aldrig delat samma drömmar.

Jag kom hem för sent, eller för tidigt, klev ur klänningen, sov ett par timmar, klev in i duschen, ut ur duschen, klev i en ny klänning och ut i Melbournemorgonen för en dags fotograferande. Jag presenterade mitt fotoprojekt och blev bedömd.

Det regnade större delen av veckan men igår träffade jag Deb klockan åtta på morgonen för plåtande och vädret hade äntligen klarnat upp. Deb skulle göra en ny catlady till en butik i Fitzroy och jag tog en serie bilder. Grey carden är tyvärr restade i Melbourne just nu och jag tvingades kalibrera mot trottoaren. Dessvärre var det ett stopp fel och mina bilder blev överexponerade. Det upptäckte jag först när jag kom hem och det fanns inte tid att ta om bilderna. Bortsett från stoppet var dock fotografen, som i dag kom med gitarr på ryggen, nöjd med kompositionen.

Tidigare i veckan tog jag bilder på en del tavlor och en av dem var inglasad. Glaset reflekterade även mig och efter misslyckade försök med filter gav jag upp. I dag frågade jag fotografen hur jag skulle komma runt det. Han förklarade att jag fick använda antingen ett vitt eller svart lakan och sedan klippa ett hål där kameralinsen kunde sticka ut. Förvirrat frågade jag om jag skulle vara under lakanet. Han var tyst en sekund och jag kunde ha bitit mig i tungan åt min korkade fråga, men istället började jag skratta och han ännu mer. Lakanet ska alltså hängas upp framför glaset för att förhindra reflektionen och fotografen står bakom lakanet, inte under. Det känns som att hans minnesbild av mig kommer att vara den korkade svenskan under lakanet.

5.19.2007

Strip for Cash

Strip for Cash

Det blir sällan som man tror men det blir bra ändå. Sent igår kväll ringde Prue och meddelade att hon inte kunde följa med till spelningen. Där försvann min skjuts och jag tog en taxi upp till Gertrudes Brown Couch för att träffa Chris.

Det var första gången jag var på Brown Couch och stämningen var mer avslappnad än på de trendigare barerna längs Gertrude Street. Sofforna var mer slitna och dofterna sötare. Jag tog trappan upp för att se om Chris var i lokalen där banden skulle spela. Det var hon inte, men i trappan stötte jag på födelsedagsflickan nedan. Hon sa att hon kände igen mig, att jag liknade någon bekant eller kanske känd. Here we go again, tänkte jag och mycket riktigt. Kate!, sa hon. Anne, svarade jag. Sedan bjöd hon in mig till sina födelsedagsdrinkar i rummet bakom och där fann jag mig omringad av massa trevliga människor. Det är just detta som jag tycker så mycket om med Melbourne. Människorna är varma, vänliga och bjuder in.

Det dröjde ytterligare en halvtimme innan Chris dök upp tillsammans med några vänner. Chris ger vid första ögonkastet ett sött flickaktigt intryck med sina blåa ögon och långa blonda lockiga hår. På hennes skulderblad sitter två stora tatueringar i gitarrströmlinjeform. På insidan finns mesta rocktjejen och hon har arbetat på Melbournes alla större musikscener som Espy och Corner. För några månader sedan öppnade hon sin första restaurang på Lygon Street och det börjar gå riktigt bra.

Igår kväll kom hon med några vänner bl a Michael som är akrobat på Circus Oz. Det var fantastiskt att lyssna på hans historier från föreställningar runt om i världen. Vig som en katt studsade han upp och ner från golvet, mindre fantastiskt var att han lyckades sätta sig på min kamera.

Det var inte speciellt mycket folk i bandlokalen och vi satt längst fram i en soffa. Det var alldeles fantastiskt bekvämt att lugnt och fint sitta och lyssna på Strip for Cash. Stämningen var familjärt mysig och sångaren Nick var bedårande charmig. Ni vet sådär blyg, lite lätt bortkommen, men fullständigt närvarande i musiken. Grabbarna kan spela och basisten spelade även på någon slags elektronisk mandolin, väldigt vackert, men mycket underligt instrument.

En del av deras upptempo drar aningen mycket åt country för min smak, men deras lugnare är otroligt vackra. Jag älskar det här och har lyssnat på deras album mååånga gånger. Förvånande nog spelade de få låtar från albumet och det verkar som de har tillräckligt med låtar till en ny platta. Förhoppningsvis kommer det ut en till snart. Jag ville inte vara jobbig och ta blixtbilder under spelningen, istället var jag jobbig efter spelningen och tvingade dem att ställa upp på bild. Jag behövde dock inte lirka speciellt mycket. Trevliga grabbar och bra musik. Strip for Cash.

5.18.2007

Nej, nej, nej

Okej, jag erkänner. Jag har en soft spot för män med vackra ord. Det har för all del lett till en del trubbel när de vackra orden tagit slut och jag lärt mig att ibland är ett ord bara ett ord, men ändå. Vackra ord är förförande berusande.

Anyhow, jag såg just att Virtanen slutar blogga. Inte bra, inte bra. Jag har läst honom ända sedan rökbloggstiden. Hans bloggande har gått lite i vågor, ibland har det prioriterats bort för annat och sedan kommer han tillbaka och bara slår tangenterna i botten och är fullständigt briljant. Tycker jag. Det är klart att han slutar blogga med längsta inlägget, som med stor säkerhet blir starten på ett nytt projekt. Jag hoppas att det går bra för honom och jag kommer sakna hans bloggande.

Accelerator

Huvudet har klarnat efter tabletterna och itunes rullar för fullt. Det var då jag kom på att jag glömt bort att tipsa om Accelerator. Om jag hade varit i Stockholm i slutet av juni skulle jag inte inte inte missa det här. Band som Tokyo Police Club, CSS, The Sea and Cake, Gruff Rhys, TV on the Radio, Bright Eyes, Peter Björn, Electrelane och en massa andra bra band spelar. Även i Göteborg görs en spelning med något färre band.

Biljetterna släpps i morgon kl 12 både för spelningen i Stockholm och Göteborg.

Gråare än ett grey card

Huvudvärken spränger mot tinningarna och dagen är gråare än ett greycard. Det är kallt, det är mulet och regnet öser ner och jag har inte kunnat ta bilderna jag verkligen behövde ta. Nu måste jag arbeta hela morgondagen istället, om vädret klarnar förstås. I värsta fall får jag tänka om en tredje gång kring mitt fotoreportage. Bilderna ska lämnas på söndag morgon.

Kvällen kan bara bli ljusare. Ska äta middag och gå på en spelning på en mindre klubb i Fitzroy tillsammans med mina vänner Prue och Chris. Jag har velat se det här bandet ett tag och det kommer garanterat bli bra. Några andra vänner har vernissage i Fitzroy så förmodligen blir det uppslutning i natt. Med andra ord får ipren och musik fungera som kvällens paraply. Möjligen tillsammans med paraplydrinkar.

I avsaknad på inspirerande ord presenteras den längsta listan någonsin.

(x) snott den här listan
(x) rökt en cigarett
( ) rökt en cigarr
(x) varit full
( ) hånglat med någon av samma kön.
(x) varit kär
(x) blivit dumpad
(x) dumpat någon
( ) fått sparken
( ) varit i knytnävsslagsmål
( ) rymt hemifrån.
(x) haft känslor för någon som inte känt samma sak
( ) blivit arresterad
(x) hånglat med en främling
( ) gått på en blinddejt
(x) ljugit för en kompis
( ) varit kär i en lärare
(x) skolkat
( ) legat med en medarbetare
( ) sett någon dö
(x) varit/är kär i en av mina internetvänner
( ) varit i Kanada
( ) varit i Mexiko
(x) flugit
( ) spytt i en bar/krog
( ) sett en del av mig själv brinna
(x) ätit sushi.
( ) åkt snowboard.
(x) crowdsurfat under en konsert
( ) varit i ett våldsamt förhållande.
(x) tagit smärtstillande
(x) älskar eller saknar någon just nu
(x) legat på rygg och sett molnen flyga förbi
(x) gjort en snöängel
( ) haft ett te-party
(x) byggt ett sandslott
(x) hoppat i en vattenpöl
( ) lekt uppklädd
(x) hoppat i en lövhög
(x) åkt släde
(x) fuskat när jag spelat spel
(x) varit ensam
( ) somnat i skolan/på jobbet
( ) använt ett falskt id
(x) rört en orm
(x) sovit under stjärnorna
(x) blivit kittlad
(x) blivit missförstådd
(x) vunnit en tävling
( ) blivit avstängd från skolan
(x) varit i en bilolycka
(x) haft kramp
(x) känt mig som en utstött
( ) ätit ett helt glasspaket på en natt
(x) hatat mitt utseende
(x) varit vittne till ett brott
(x) ifrågasatt mitt hjärta
(x) varit besatt av post-it lappar
(x) varit vilse
(x) varit på andra sidan landet
(x) simmat i havet
( ) känt som om jag håller på att dö
(x) gråtit mig själv till sömns
(x) lekt polis och rånare
(x) sjungit karaoke
( ) betalat för mat med bara mynt
( ) gjort något med mig själv som jag inte borde gjort
(x) fångat en snöflinga på tungan
(x) dansat i regn
( ) skrivit ett brev till tomten
(x) tittat på solnedgången tillsammans med någon du bryr dig om
(x) blåst bubblor
(x) gjort upp eld på en strand
( ) förstört en fest
(x) åkt rullskridskor
(x) fått en önskan inslagen
( ) hoppat från en bro
( ) ätit hund/kattmat
( ) sagt till en främling att jag älskar honom/henne
( ) kysst en spegel
(x) sjungit i duschen
(x) drömt att jag gift mig med någon
( ) fastnat med tungan i metall
(x) kysst en fisk
(x) suttit på ett tak
(x) skrikit så att jag inte fått luft
(x) stannat uppe hela natten
( ) inte duschat på en vecka.
(x) plockat och ätit ett äpple direkt från trädet
(x) klättrat i träd
( ) haft en träkoja
(x) burit annorlunda kläder i skolan/jobbet för att höra vad folk säger
(x) blivit puttad i en pool med kläderna på
(x) blivit tillsagd av en främling att jag är het
( ) brutit ett ben
(x) fångat en fisk och sen ätit den
(x) fångat en fjäril
(x) skrattat så mycket att jag grät
( ) gråtit så mycket att jag skrattade
(x) fuskat på ett prov
( ) haft en Britney Spears-skiva
(x) glömt någons namn
(x) sovit naken
(x) gjort något olagligt
(x) kört för fort
(x) druckit mjölk direkt ur förpackningen
( ) mönstrat till armén
( ) mönstrat till två olika arméer
(x) klätt mig i kvinnokläder
(x) modifierat denna lista
(x) varit kär i en kille
( ) varit kär i en tjej
( ) spytt på en buss
( ) lekt pyroman
(x) känt mig elak
( ) somnat på McDonalds
( ) skogsvandrat
(x) badat naken
( ) lyckats välta julgranen
(x) Gjort bort mig på fyllan någon gång
(x) Gråtit på tunnelbanan
(x) pratat med en främling i mer än fem minuter
(x) haft sex på offentlig plats
(x) haft sex i en IKEAsäng
( ) haft sex i en IKEAsäng på ett IKEAvaruhus
(x) drömt att jag haft sex med en vän
( ) kryssat i hela listan
(x) Svarat helt ärligt på alla frågor

5.15.2007

Bröllopsinbjudan

Jag fick ett mejl från en av de vänner vars älskade lämnade för ett tag sedan. På sätt och vis tog kanske det hela slut långt tidigare, men de har hela tiden behållit en nära kontakt. Andra har kommit och gått i bådas liv, men han var fortfarande den man som hon har älskat mer än någon annan. Han var hennes om, och även om det inte var nu så vet jag att hon alltid trodde att det till slut skulle ordna sig mellan dem. Ni vet, när han lugnat ner sig lite och slutat leka. Det blev inte så och hon fick reda på det såhär:

Det låg ett brev på hallmattan när jag kom hem. Jag visste konstigt nog direkt vad det var, så fort jag såg avsändaren. Ändå tvingade jag mig att läsa igenom brevet. ”Du inbjuds att övervaka vigseln mellan…”
Och sedan, med ytterkläderna fortfarande på, var jag tvungen att springa och kräkas.

På kvällen gick jag till träningen. Jag märkte plötsligt att jag fortfarande stod stilla, fastän alla hade börjat röra sig. Anne, hur ska jag kunna se mannen i mitt liv gifta sig med någon annan? Hur överlever man det?


Hela dagen i dag har jag gått med hennes ord ringandes i huvudet och jag är så fruktansvärt ledsen för hennes skull. Det är en sak att han valde en annan kvinna, men sättet han valde att berätta det säger något om hur han ser på henne. Genom en bröllopsinbjudan? Förmodligen är hon gravid också, eller det tror min vän i alla fall. Förmodligen har hon rätt. Igen.

Det som gör det allra mest sorgligt är att jag känner till hur han sagt att han fortfarande älskade henne. Kanske kände han det när han sa orden, kanske inte. Jag har sagt det förut; vackra ord har en tendens till att spricka när man låter fingertopparna glida över dem. Det gör ont att se hur hans ord också förändrar hennes framtid. Det gör ont att älska någon så mycket som älskar så lite tillbaka. Det som gör allra mest ont är nog alla frågor som förblir obesvarade. De enda svar som återstår är en inbjudan till deras bröllop.

Nära nog?

Det var skönt att få ägna hela dagen till att teckna igår. Första timmen gick åt till att teckna ellipser. Jag avskyr att måla döda föremål. När läraren kommenterade mina lätt oinspirerade teckningar av glasen och flaskorna sa hon dock något riktigt intressant. ”Det finns aldrig någonsin några raka linjer i naturen”. Hon kunde lika gärna ha drämt en stekpanna i huvudet på mig för plötsligt blev allt så mycket klarare. Om det inte finns några raka linjer i naturen och om naturen är liv, då finns det inga raka linjer i livet heller. Nej, jag har nog aldrig tagit den raka linjen; jag brukar komma fram ändå.

För att sluta svamla och återgå till konsten spelar det ingen roll om tanken är att jag ska måla döda föremål, efter ett tag målar jag i alla fall människor. Igår gjorde jag pliktskyldigt några snabba skisser av några glas och sedan smygtecknade jag de andra personerna i rummet. Det är alltid människors ansikten och kroppar som fastnar när jag tecknar; det är helt enkel vad som intresserar mig. Jag tror jag är likadan när det gäller skrivande. Det är människors berättelser som inspirerar.

Eftermiddagen ägnades till modeillustrerande. Det fanns en del personer i modeindustrin och uppgiften igår var att teckna klänningar och försöka förmedla känslan bakom tyget. Det var en övning som jag tyckte mycket om och jag valde klänningar med massa tyll och spets. Girly, I know.

Bäst med gårdagens tecknande var att jag lärde mig teckna med kol i "motsatt riktning" så att säga. I stället för att teckna på en vit bakgrund och låta kolet skapa linjerna gjorde vi tvärtom. Bakgrunden täcktes i ett tjockt kollager och med hjälp av olika suddningstekniker skapades linjer. Det var nytt för mig, men öppnade helt nya perspektiv på ljussättning och skuggning.

Igår när jag gick hem med all min målarutrustning hamnade jag mitt i en filminspelning. Jag vet inte riktigt vad det handlade om och jag skyndade mig att korsa gatan hem till mig. De stackars skådisarna satt fastbundna på ett flak som åkte runt runt kvarteret medan de filmades.

När jag kom hem såg jag att jag inte fått den tjänst i Paris som jag hade sökt. Det är okej eftersom jag fortfarande väntar besked från ett annat arbete som jag är mer sugen på. I väntan på det beskedet dök det upp ett annat jobberbjudande/ansökan i dag från någon som missat att jag nu bor i Melbourne. Frågan är om jag ska lämna in en ansökan ändå.

Till tjänsten krävs ordningssinne samt att kunna vara ganska tuff för att kunna stå emot de många viljor som finns i gruppen. Du får gärna vara 30-40 år, engelska är ett krav men helst också franska och att du är bosatt i Luxemburg eller omkring Luxemburg.

Tror ni Melbourne är nära nog?

5.14.2007

Architecture in Helsinki

Förmodligen känner flera av er till Architecture redan och bandet består av flera musiker och det var lite intressant att se dem virvla runt och byta platser på scen. I en låt var en medlem sångare, i nästa basist och i en tredje gitarrist. Överhuvudtaget kan bandet snarast beskrivas som omkringhoppande och det blev lite falskt här och där men det gjorde det bara mer charmigt. Det var en enda stor glädjeyra och den uppmuntrades av sångerskan som sa ”Jag vet att vi är i Melbourne, men om ni har era dansskor. Använd dem.” Och Melbournepubliken dansade och skrattade till deras toner. Jag grät.

Nej, det gjorde jag inte. Architecture kommer till Sverige i augusti och spelar i Göteborg. En massa andra band som ni inte vill missa kommer att spela, bland annat Regina Spektor, Malajube och CocoRosie. Boka biljetter people!

Muscles

På Prince Bandroom spelade Melbournes mesta stolthet Architecture in Helsinki igår kväll. Prince var utsålt sedan länge och det var varmt och trångt och absolut fullpackat. Första förbandet var Soft Tigers från Sydney. Jag ska nog säga att detta inte är för alla. Inte för mig heller.

Dagens andra förband var jag klart nöjd att få en ny chans att se. Vi talar om Melbournepojken Muscles. Han var förband till Jenny Wilson när hon spelade här i februari, men jag missade hans spelning eftersom vi blev försenade från en middag.

En träffande resumé av Jennys spelning finns hos Populärkultursjunkien. Jag ber att få tillägga att det inte var jag som skrek ”heja Sverige” och att jag inte hade några stuprörsjeans, i alla fall inte den kvällen. Jag kan också ge er bildbevis på den hemska klädseln som jag snarast tyckte var så fel att den blev rätt.

Muscles spelning var på alla sätt strålande och hans texter är välskrivna. Han är ung, men han fick rummet att koka. Ung och kaxig är han, men samtidigt bedårande charmig. Jag såg honom sticka ut bakom kulisserna när Architecture spelade. I mörkret intill scen stod han med sin lilla digitalkamera och förevigade minnet.

5.12.2007

Awesome

Fördelarna med att bo i stan är ändlösa. Nackdelarna med att bo i stan är obefintliga, eller nästan i alla fall. Det är lördag kväll och mobilen börjar ringa. Några vänner har just kommit in till stan och berättar att de är på väg hem till mig. Nu? frågade jag lite överraskat och tittade ner på mina hemmakläder. Nej, vi har en halvtimme kvar och vi har med oss vin. Eh, ja, ok ja jo det är bara att komma över, sa jag. Awesome! sa de. Ja, men jag ska iväg senare på konsert och se Art of Fighting, sa jag. Awesome, vi hänger på. Vilket band var det igen?

Nu har jag duschat, bytt om och sminkat mig och snyggat till det sista i lägenheten. Ibland överraskar jag mig själv. Jag har till och med hunnit blogga om det. Awesome! Hoppas ni får en bra lördag kväll!

The road to darkness

Graces karriär som fotbollstränare fortsätter. Helgens match slutade 6-1. I förlust alltså. Hon talade oroligt att det inte var bra för eleverna att ständigt förlora. Jag misstänker att ledningen inte känner till de bristande offsidekunskaperna och det är såklart något hon för alltid skulle förneka om någon frågade henne.

Jag borde nog ge henne Fever Pitch med charmige Colin Firth skrikandes offside – not offide – offside – not offside. Kanske kan bättra på oddsen. Det känns som att de har en lång väg kvar.

Dude

En del vänner kommer aldrig i tid och jag väntade tio; jag väntade tjugo minuter. Medan jag väntade utanför Corner Hotel ramlade det plötsligt ut ett gäng lätt berusade nattvandrare från puben intill. En av männen vrålade högt ut i natten:

- Melbourne här kommer vi!, skrek han medan han började vandra gatan ner åt vänster.
- Dude, du går på fel håll, sa flickvännen kallt medan hon tog av till höger utan att stanna.
- Oh.
- Yeah.

När mina vänner anslöt började vi med middag på en närliggande mexikansk restaurang. Det var länge sedan jag åt det och det var farligt gott. Sedan blev det Corner och vi växlade mellan förband och the roof top garden.

På Corner finns det barer inne i spellokalen, sedan finns det ett sunkigt ölhak på bottenvåningen dit de flesta går. Det finns också en betydligt mysigare bar högst upp och den är ett klart bättre alternativ, speciellt när det är varmt ute. Det var det inte igår.

Det var enbart lokala band som spelade igår och för en gångs skull var inte Corner utsålt, men det var ändå en mycket människor. Vi hade oturen att hamna intill ett gäng mycket överförfriskade ungdomar från landet i trängseln framför scen. De envisades med att köra någon slags våg och knuffade på allt och alla. Det hela avslutades otippat med att de unga herrarna drog av sina tröjor och snurrade dem runt i luften i de avslutande tonerna till Forever Young. Så kan det gå. Vi det laget hade åtminstone jag flytt fältet undan de svettiga överkropparna.

Bortsett från de tröjlöse var spelningen bra, framförallt har han bra röst Tobi Martin. Generellt tycker jag nog att en del av låtarna var lite svaga, medan andra blixtrade till.

5.10.2007

Adam

Det finns flera olika personer som har bidragit till min kärlek för skrivandet. Ett par av de viktigaste personerna är min mamma och min mormor, som varje kväll oavsett hur trötta de måste ha varit läste sagor tills jag somnade. Visserligen hade jag en generande förkärlek till diverse prinsessagor, men ändå, läsandet fanns alltid där.

Jag var en av de få elever som satt knäpptyst och sög åt mig berättelserna som min lågstadielärare läste varje morgon i skolan. Jag fortsatte att läsa mig igenom skolåren och på universitetet fortsatte jag med litteraturvetenskap. Det finns texter som för alltid förändrar ens syn på världen. Det finns texter som för alltid förändrar ens syn på sig själv.

Det finns också människor vars ord oväntat kastar en i en ny riktning. Mitt möte med Adam i början av förra månaden var ett sådant möte. Adam bloggar sedan ett par år tillbaka och utan honom hade jag förmodligen inte börjat blogga nu, förmodligen senare, men inte just nu.

Första gången jag träffade Adam var under min första månad i Melbourne. En vän hade bjudit med mig på till en fest på Baroq och jag hade inte varit där tidigare. Jag hade varit ute med min vän ett par gånger tidigare och varje gång hade jag varit för uppklädd när vi hamnat på diverse inpyrda rockhak. När jag stod hemma på väg till Baroq tänkte jag på att jag inte vill vara för uppklädd igen och sparkade av stövlarna och bytte till Conversen. Det var en väldigt dålig idé med tanke på hur uppklätt Baroq är, men det visste jag inte då.

Det visste jag däremot när jag några minuter senare stod på röda mattan och vakten vägrade släppa in mig på grund av mina skor. Det var första gången i mitt liv som jag fått kritik av en vakt för min klädsel. Jag vet inte riktigt hur det gick till men han sa att han tyckte om min brittiska accent och in kom jag. Jag var generande underklädd bland alla kostymer; jag avskyr att vara underklädd. Vi gick vidare i natten och hamnade på enkla och alternativa Workshop, som är en lagerlokal som har gjorts om till nattklubb. Ute på takterrassen var första gången jag satt och pratade med Adam.

Jag skulle kunna beskriva bilden av Adam med pojken som har klättrat upp från fattiga förhållanden i förortens enrumslägenheter till innerstadens penthouse. Jag skulle kunna skriva om hur han blev utslängd från den katolska skolan eftersom han valde en alternativ livsstil och hur han blev utslängd hemifrån av samma anledning. Jag skulle kunna skriva om hur han levde under tuffa förhållanden medan han överlevde som spärrvakt på tunnelbanan. Till hans hjälp har han ett skarpt intellekt, är flerspråkig och han arbetade sig snabbt upp genom hierarkin och har i dag en massa anställda under sig. Han är bara 22 år, men hans ögon är gamla.

På ytan är det fortfarande glassigt. Det är penthouse, fester, champagne, plåtande och modeller. Flickorna passerade förbi i en ständig ström. Det är nog den enda bilden en del har av honom. Det är inte min bild av honom. När man skrapar på fasaden överraskas man ständigt över djupet.

Den historia jag vill berätta gör honom mer rättvisa. När jag träffade Adam första gången passerade flickorna fortfarande förbi, men i höstas träffade han oväntat henne som fick de andra att blekna. Ni vet den flickan som fick solen att lysa klarare och himlen att bli blåare yada yada. Han strålade och var sådär allmänt leende frånvarande. Några månader senare bestämde hon sig för att flytta till England för att studera. Solen gick i moln och flickvännen åkte. Med dagens fina teknik var de båda eniga om att försöka hålla ihop det hela och hon skulle komma tillbaka i slutet av året.

De verkade båda kära. Så kära att Adam i hemlighet bokade en resa till London för att överraska henne på alla hjärtans dag. Det hela var otroligt romantiskt men själv kände jag kylan sprida sig i magen. Hon kunde lika gärna ha träffat någon tänkte jag oroligt; det har hänt förut. På grund av olika oväntade händelser på arbetet var Adam tvungen att avboka sin resa till London, men eftersom hon inte visste om att han skulle komma var det ingen skada skedd. Skadan skedde ändå. Några dagar efter alla hjärtans dag kom ett mejl där hon gjorde slut.

Adam skrev ett inlägg efter uppbrottet och om ni talar franska är det här mitt favoritinlägg. Om ni inte talar franska är det här fortfarande mitt favoritinlägg och ni kan läsa det i något charmig engelsk översättning bland kommentarerna.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur vissa möten sparkar en i nya riktningar. Det var ett tag sedan jag hade pratat med honom när vi stötte på varandra på LOOP den där sena kvällen i början av april. Vi pratade lite om flickvännen som hade lämnat och han pratade om bloggandet. Jag berättade hur jag länge velat blogga men att det aldrig blivit av och att det nu kändes för sent. Det är aldrig för sent sa han med en axelryckning. Dagen efter registrerade jag oskrivna linjer.

Shoes

Jag var nere och hämtade ett par skor som jag lämnat in för klackning. När jag skulle betala sa den äldre damen att mina skor var riktigt bekväma. Jag utgår från att hon inte testat dem och frågade lite överraskat hur hon kunde veta det. Saken är den att det är mina bästa festskor och trots att klackarna är skyhöga är de fantastiskt sköna. Jag har dansat ändlösa nätter utan att få ont och det är inte direkt vanligt när det kommer till högklackade sandaler.

Hon pekade på skon och sa på bruten engelska att de var sköna. Ja, jo, men huuuur vet man om ett par högklackade skor är sköna eller inte? Det hade besparat mig många plåster om jag hade haft samma öga för vad som passar eller inte passar.

5.09.2007

My exploding heart

Allt är bitterljuvt och måndagen är manisk och depressiv. Bara en sådan sak som att det regnar i solskenet. Skurarna blandar sig i vinden med våta dimmor från Sergelfontänen. Tvättar kinden, gator och torg rena från smuts, sorg och lär stockholmarna att gråta med ett leende.

Citatet ovan är hämtat från My exploding heart där duktige Per är tillbaka igen. Don't miss it.

Att hitta hem

Jag ser att flera av er skriver om det svåra i att bli vuxen. Hur omöjligt det känns att passa in i en norm som rymmer så mycket förväntningar. Själva definitionerna av begreppet är flytande med allt från ”att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar”, till ” ett tillstånd hos en individ som uppnås då individen anses ha uppnått en viss grad av mognad”. Det är länge sedan de flesta av oss flyttade hemifrån, men gjorde de oss vuxna? Att uppnå en viss grad av mognad är skrattretande luddigt, vad innebär det? Är det när man har fått sin första lägenhet? Är det när man har ett fast jobb? Är det när man har ett seriöst förhållande?

I så fall skulle jag ligga ganska pyrt till, man skulle snarast säga att jag har degenererat. På pappret hade jag uppnått mycket av det jag drömt om förra året. Mitt CV visade fyra universitetsexamina och jag hade fått det arbete utomlands som jag länge hade drömt om. Jag har bara goda saker att säga om arbetet jag lämnade och jag tänker ibland på tryggheten jag gav upp. Ändå vet jag att det aldrig fanns något alternativ. Det var dags att upptäcka andra sidor än de rent yrkesmässiga och jag drog så långt bort jag kunde och hamnade i Australien.

Min tid i Australien har enbart handlat om mig och att hitta tillbaka till mig själv igen. När jag var yngre höll jag på mycket med olika kreativa uttryck, men under mina år på universitetet lät jag det förtvina när jag förlorade mig själv i kurslitteraturmassorna. När jag kom till Australien lade jag bort allt det akademiska, inklusive skrivandet, och ägnade mig enbart åt målandet, fotograferandet, designen och tecknandet. Nästan alla mina vänner arbetar med konst eller design här och deras energi och uppmuntran har varit ovärderlig.

Några månaders uppehåll från skrivandet fick mig att längta tillbaka till skrivandet igen och sedan en tid tillbaka skriver jag mer än på länge. Jag har också försonats med mitt CV som jag vid en tidpunkt var nära att helt kasta bort till omgivningens förskräckelse. Vad jag har lärt mig under året är att det inte var mina examina eller arbetet som var fel. Det var obalansen. Jag behöver både det akademiska och det kreativa i mitt liv för att må bra. Det låter självklart men jag behövde den här tiden för att komma fram till det själv.

För att återgå till problematiken kring att bli vuxen, kan jag knappast påstå att mitt liv ger några övertygande vuxenpoäng. Jag bor på hotell. Jag är inte någons flickvän. Jag är inte ens någons älskarinna. Jag har inga barn. Ändå är det klart att jag är vuxen.

Jag har börjat om själv i ett antal länder på olika språk och alltid fått vardagen att fungera. Det är klart att jag längtar efter ett arbete som ger mig möjlighet att kombinera det akademiska med det kreativa. Det är klart att jag längtar efter en tvåsamhet. Det är klart att jag vill ha barn en dag och jag har haft ändlösa nätter med vällingfixande och blöjbyten för att veta att jag klarar det. Jag påstår inte att jag har klurat ut yrkesrollen eller flickvänsrollen, men jag vet vem jag är, vad jag vill och framförallt vad jag inte vill.

För ett år sedan var mitt liv stabilt och tryggt på ytan men jag var vilsen. I dag ser mitt liv något vilset ut på ytan men jag är starkare och tryggare än någonsin. Det är meningslöst att försöka kontrollera livet och bli frustrerad när allt står still. (Tro mig, jag har försökt). Livet har en tendens att ständigt förändras och jag tror att förändringen kommer när man är redo för den.

Det lutar allt mer åt att jag bryter upp och börjar om på en ny plats om ett par månader. Det blir i så fall mitt fjärde land på fyra år, men det handlar inte längre om att fly bort från något. Det finns inte något att fly från, eftersom jag har hittat hem till mitt inre. Man vet aldrig hur livet förändras och jag känner allt oftare att det är vardagen som betyder något. Det enda att göra är att fylla den med lycka.

Ljus i hundrapack

Värmeljusen var nästan slut i min ljusstake och jag gick bort till skåpet för att hämta fler. Förvånat upptäckte jag att den första hundrapacken redan var slut och jag fick fortsätta på den andra. Uppenbarligen köpte jag för få ljus sist jag var på IKEA och det är inte länge sedan jag var där, bara 18 dagar för att vara exakt. Det blir en fem ljus om dagen eller egentligen sex men det låter jag bli att skriva eftersom jag får in läsare som tror att de kan läsa om sex här annars. Då blir det som den gången jag skrev att det var ”sex deltagare" på kursen. Hade de haft lite bättre stavning och skrivit ”sexdeltagare” hade det förmodligen träffat rätt, men det är en annan sak.

Anyhow, jag borde verkligen ha köpt fler ljus och nu får jag ta mig till IKEA igen i nästa vecka. Igår skrev jag att det fortfarande fanns ljus. Om inget annat verkar jag just nu kompensera med yttre ljus.

5.08.2007

Otippat

Grace erbjöd sig att skjutsa mig hem och vi hoppade in i hennes bil. Det första som slog emot mig var en stark innestängd lukt, men jag sa ingenting. Det behövdes inte eftersom Grace genast bad om ursäkt för stanken och sa att den berodde på gummibollarna. Hon pekade mot baksätet och jag vände mig om. Mycket riktigt var hela baksätet fullt med bollar. Jag frågade såklart hur det kom att hon hade bilen full med fotbollar. Med ett gapskratt berättade hon att hon har blivit manager för ett lag. Bilden av långa slanka eleganta Grace som fotbollstränare går inte riktigt ihop. Så här gick det till.

Grace arbetar som konstlärare på en privatskola. Skolan bestämde nyligen att alla skolans lärare skulle ansvara för en sport och eftersom Grace har italiensk bakgrund hade ledningen bestämt att hon skulle hålla i den europeiska fotbollsträningen. Grace har visserligen italienskt påbrå, men jag har aldrig hört henne tala om sport. Be henne prata om italiensk konst och hon sprider ljus omkring sig, men när det kommer till offsideregeln är den fortfarande ett mysterium för henne.

Jag frågade hur det gick med matcherna. Med en suck berättade hon att den goda nyheten var att laget gjort sitt första mål under lördagens match. Den dåliga nyheten var att de förlorade matchen med 7-1. Otippat.

5.07.2007

The History Boys

Jag har varit ute i en studio nästan hela dagen och vi fick en massa planerande och plåtande gjort. I och för sig en massa jobb i photoshop i morgon, men det är en annan sak. När det blev kväll tog vi bilen till Carlton och åt middag på en av de italienska restaurangerna på Lygon Street. Något oplanerat hamnade vi också på den här filmen.

Den var olik de flesta filmer jag har sett, kanske för att den är baserad på en pjäs. The History Boys är en torr engelsk välspelad alldeles strålande liten feel good movie. Dialogerna var intelligenta och småroliga och det var en väldigt charmig film.

Efter filmen hamnade vi på Brunetti. De är mest kända för sin varma choklad, men det italienska kaféet har även ett enormt utbud av kakor, glass och tårtor. Brunetti har öppet alla dagar i veckan från tidig morgon till sen kväll och oavsett när man går förbi är det alltid mycket folk. Farligt gott att stanna till.

5.06.2007

The Lucksmiths

Vi var iväg och såg Melbournebandet The Lucksmiths igår på en lite mindre klubb och det var en skön familjär stämning i lokalen. Först ut var Summer Cats. De hade bra melodier, men den nervöse sångaren missade de flesta tonerna och det blev en något seg historia.

Sedan gick The Zebras från Brisbane på. Det minsta man kan säga om deras uppenbarelse var att de desperat hade behövt hjälp med stylingen. Till och med en av killarna som var med igår påpekade det. Deras spelning var desto bättre och de drog upp stämningen.

Sist ut var Lucksmiths och det var bra. Sångaren, Tali White, är lite överraskande också bandets trummis. Han stod upp längst fram på scen med sina trummor runt omkring sig samtidigt som han sjöng. Bra var det. Enda besvikelsen var att de inte spelade någonting från albumet A Hiccup In Your Happiness; jag hade hoppats det. Bilden ovan är på sångtrummisen.

Fortsatt tystnad

Ibland undrar jag om vi alla går och tänker på samma saker. När jag kollade min mejl i morse hade någon skrivit såhär:

Jag hatar officiellt mobiler nu. Hånfullt ligger den där på bordet. Tyst. Den jäveln. Jag vet precis hur signalen för inkommande sms låter. Kan nästan framkalla ljudet. Tog till och med mig den in i badrummet. I fall den skulle ringa/låta när jag duschade. Tänk om jag skulle missat det? Men, den är fortsatt hånfullt tyst. Nu har det snart gått ett dygn. Ett helt jävla dygn. Jävla telefonhelvetesskit och jävla man. He can go to hell. And take my phone with him, as he goes. Bye, bye. Wait... come back. Jag menade det inte. Förlåt.

När F inte hörde av sig märker jag att jag trots allt tänker på honom. Jag kan inte släppa doften av hans aftershave mot min hud från hans senaste kindpuss. Kan inte glömma hans intensivt blå ögon mot det mörka håret när han frågade om jag ville träffa honom igen. Men han ringde inte och den enda anledningen att han inte ringde är naturligtvis att det finns en annan flicka med på scenen. Sist jag såg honom på scen kallade han mig sweet när han vände sig till mig inför publiken. Jag vet inte ens om jag tänker på honom för att han inte tänker på mig. Jag vet inte vad jag vill.

5.05.2007

Nattsot

Det är mörkt ute och en tillfällig scen har satts upp utanför kasinot på andra sidan floden. Jag tror kasinot firar tioårsjubileum. Musiken ekar högt mellan de upplysta skyskraporna och scenljuset speglas i vattnet. Utanför har det mesta fyrverkeriet jag någonsin sett just avslutats.

Jag sitter i ännu en svart cocktailklänning, men i kväll är ögonen sotigt svarta. Jag väntar på att några vänner som ska hämta upp mig. Vi ska först ut till East Brunswick Club och kolla på några band, bland annat the Lucksmiths. Sedan blir det nog fortsatt klubbande i natten skulle jag tro.

Jag pratade med Caroline för en stund sedan och hon frågade hur middagen gick igår. Hennes spontana reaktion var ”men ring karljäveln för i helvete”. Jag kom att tänka på några ord ur Exquisite pain:

I think of you, too, and just the way you think of me: tenderly. But I don’t feel like writing. I feel like lying low. Making myself wanted. Driving you mad for lack of news.

Men jag är inte säker på om orden är sanna. I kväll tänker försvinna in i musiken och glaset med Penfolds Chardonnay som står intill datorn hjälper till. Det kom just ett meddelande på mobilen. Färden ut i lördagsnatten har börjat.

Den ordlöse pojken

Igårkväll var jag bjuden på middag av en vacker pojke. Det är helt annan historia, som jag inte nämnt tidigare. Jag träffade honom för en månad sedan men det har aldrig hänt något. Efter det att min älskade försvann visste jag helt enkelt inte vad jag skulle göra med den vackre pojken F med de lika vackra nattsms:en. Jag sökte inte hans uppmärksamhet utan såg det som en vänskap. Till slut gick jag med på att äta middag med honom. Vi hade bestämt att han skulle ringa innan middagen igårkväll. Han ringde aldrig.

Jag vet inte vad som hände. Har något hänt? Han var pojken som skickade sms några minuter efter att vi skilts, bara för att säga att han saknade mig. Han var pojken som satt på ett av sina gig och var uttråkad och började tänka på saker som fick honom att le. Det första han tänkte på var mig. Sa han. Han fick mig att le lite genom tårarna han aldrig såg och minnet av hans kram tinade upp det frusna inuti under ett ögonblick. I andra stunder visste jag att jag inte orkade träffa någon, även om det bara var middag. Jag började nästan hoppas att han inte skulle ringa, men var säker på att han skulle höra av sig. Det gjorde han inte och jag vet inte om det var bra eller inte. Problemet med pojkar med vackra ord är att varje gång man försiktigt låter fingertopparna glida över deras ord brister dem.

Jag fann mig själv sittandes ensam hemma en fredagskväll. Det håller inte och ett par samtal senare satt jag i en taxi på väg ut i natten. På en R&B-klubb träffade jag Susannah och ett tiotal av hennes arbetskollegor från strålningskliniken. Det var första gången på en liknande klubb här och inte alls likt ställena vi brukar gå ut på. Det var lite studentstämning och musiken som spelades var allt från Justin, Madonna, Michael Jackson, Christina Aguilera och all möjlig mainstream. Till min förvåning har jag sällan dansat så mycket och haft så roligt. Vi dansade intensivt under ett par timmar och sedan gick Sus och jag vidare till Baroq.

Baroq är uppklätt och inredningen är lite gotisk med stengolv, stora speglar och levande ljus överallt. Klubben är i ett par våningar och den smala trappan leder ner till ett fullpackat dansgolv. Vi var redo att dansa natten igenom, men det var den tristaste musiken jag har hört på evigheter. Istället beställde vi en av deras ljuvliga cocktails och på glaskanten satt som vanligt en orkidéblomma.

En trevlig man började prata med Sus och han frågade vad hon arbetade med. Strålningsterapeut, svarade hon. Genast började han berätta massa cancerhistorier från sin familj. Det slår aldrig fel och jag vet att det inte är vad Sus har lust att tala om en sen natt med en söt pojke. Vi gick upp för trappan till den lite lugnare ovanvåningen för att kunna prata lite. Vi satte oss ner och fortsatte med våra drinkar när en kritsträckskostym kom fram och började ge mig komplimanger. Jag sa att det var trevligt att höra men att vi tyvärr var upptagna i vår konversation. När han gick tittade Sus på mig och sa:

- Jag hatar dig.
- Men jag gjorde ingenting.
- Precis. Jag avskyr dig.

Det blev ett par ställen till innan jag kom hem till lägenheten. Mobilen avslöjade att pojken med ord fortfarande var ordlös.

5.04.2007

Walk on by

Om ni frågar mig vad jag har gjort i dag är svaret att jag har gått. I takt med stegen rinner stressen av mig. Mest rofyllt tycker jag att det är att gå längs med vattnet. I dag skulle jag hämta upp biljetter till en spelning i morgonkväll och jag började gå. Adressen var 280 Lygon Street. När jag kom fram fanns ingen klubb men en bank på den adressen. Jag frågade och de berättade att det bara var att fortsätta på samma gata, men att det var för långt att gå. Eftersom jag är van att gå och dessutom behövde rensa tankarna fortsatte jag gatan fram. Den tog aldrig slut och nummerna hann upp till 2000 innan de började om igen. Det tog en och en halv timme till klubben. Sedan köpte jag en dricka, vände på klacken och gick tillbaka in till stan.

Jag älskar att gå. Jag skriver i stort sett alla mina texter medan jag går. Det är som om rörelsen samlar tankarna. När jag sitter still framför datorn virvlar tankarna och vägrar låta sig fångas. Min ipod följer alltid med ut när jag går. Eftersom jag gick ganska länge i dag hade jag tid att fundera lite över mina spellistor. Det finns en träningslista, en annan som är lite mer depptema, en tredje som är en blandning av nya låtar osv. Ingen av dem passade speciellt bra i dag.

Nu är jag lite jobbig och måste tvunget gå i takt till musiken också. Då funkar det inte att spela depplistan om man ska komma fram i tid. Jag tror det är dags för ett nytt system. En lista för ”nu har jag vansinnig bråttom till tåget”, en annan lista för ”nu är jag arg och vill gå med smattrande klackar till” och en tredje som funkar på kvällen i lätt förförisk catwalk. Jag får fundera lite mer på det här. Seethers funkar på arglistan. Catwalklistan skulle kunna innehålla R&B om man gillar det, men det gör jag inte precis. Kanske får det lite Goldfrapp, Epic Man, Rose Kemp, Klaxon och Justice. Det här tål att funderas på. Några förslag på listor eller låtar?

Eldflammor

Det kanske behövs en lite förklaring till vad det var som hände utanför fönstret. Det ligger ett Casino på andra sidan floden som har något av en eldshow varje kväll. Ett tiotal stora pelare sprutar eldflammor under några minuter varje heltimme. En gång i timmen börjar turister vråla ”wow”. Till en början var det coolt och jag kollade från balkongen. Efter ett par dagar i lägenheten kändes det mer som en axelryckning, men visst är det charmigt.

I Cairns träffade jag ett par som genast började berätta om eldshowen när jag sa att jag var från Melbourne. De berättade att varje gång elden gick igång kostade kalaset 5000 dollar, sådär en 30 000 kronor. Fem gånger per kväll går elden igång. Om det stämmer kan vi nog utgå från att Melbourne Casino får in lite mer pengar än de bränner.

5.02.2007

Exquisite pain

vad som än har hänt så ordinerar jag sophie calles "exquisite pain". det är kanske den vackraste bok som någonsin blivit till efter ett telefonsamtal som krossar allt.

Så skrev ipet för ett par dagar i en kommentar. Jag hade inte hört talas om boken tidigare men efter att ha läst beskrivningen kände jag att detta är en bok jag måste ha. Jag ringde några bokaffärer igår, men ingen verkade ha boken. En bokhandel hade precis sålt sitt sista exemplar till en man i lika exquisite pain antar jag. Till slut fick jag tag i ett sista ex på Chapel Street. Jag visste det var mitt.

När jag kom till affären i dag kunde de inte hitta boken de hade lagt undan till mig. Till slut gick jag själv fram till hyllan bakom disken och letade. Jag såg den direkt. På lappen stod det Exquisite pain, Anne. Boken kostade mer än tröjan jag just köpt. 400 kr. Jag såg på det musgrå omslaget och hoppades att den var värd det.

Jag öppnade första sidan i boken på en perrong i Prahran. I vanliga fall skulle jag tipsa om trendigt alternativa Greville Street, som ligger intill stationen. Jag kunde ha nämnt att det här är gatan att shoppa för alla er indieflickor och pojkar i Converse och originella klänningar och scarfar. Här är ni inte alternativa. Här ser vi ut som alla andra.

Jag stod på en perrong och började läsa i väntan på nästa tåg. Jag missade nästan tåget en kvart senare. Jag har nu läst boken. Ivrigt har jag skyndat mig igenom texten, fyllt sidorna med hastigt utrivna post-itlappar. Jag kommer gå tillbaka och läsa lugnare sen. Just nu är jag tom och lika trött som efter en lång tenta. Just nu är jag överfylld med intryck efter att ha haft en av mina starkaste läsupplevelser.

Minns ni första gången man drogs in i Madame Bovarys droskor genom Paris gator, första gången man vandrade i Raskolnikovs feberdimmor längs snötäckta gator eller första gången man gick i Monsieur Meursaults känslolösa värld. Minns ni första gången man fastnade i en samtida författarens ord och genast kände att han skriver orden jag känner. Orden man trodde ingen annan känt och man tar till sitt hjärta för att han förstår. Så skriver Sophie Calle. Jag hittar inga ord att beskriva hur bra det här är, både litterärt och visuellt. Jag tänker försöka övertyga er genom några fristående utdrag från de post-itmarkerade sidorna.

I suffered night and day. I didn’t cry, but tears were constantly streaming from my eyes.

I understood that he was leaving me. Over the phone. Saved himself the journey.

I spent a whole summer sitting on a chair […] The phone had been cut off. There was no music. The chair was uncomfortable. Why that chair? Because it forced me to keep a certain pose. On a bed, I would have died.

And when I reached him, at home, and he said that he wanted to take me in his arms to explain a few things. I knew at once what that meant: he was dropping me.

[…] he was in love with someone else. And he left me there, with no further ceremony. It’s an ordinary story, yet I had never suffered so badly before.

Läs den.
Exquisite pain.

5.01.2007

Mormor

Min mormor fyller snart år och jag har just avslutat ett långt handskrivet brev till henne. Min mormor är snart 90, men man skulle aldrig tro det. Hennes silvervita hår är alltid nylagt och naglarna släta efter veckans manikyr. Jag har aldrig sett henne i något annat än pumps och eleganta dräkter. Det händer att hon ringer mig på mobilen, men hon tillhör en annan generation.

Min mormor växte upp i ett högborgerligt hem med vidsträckta marker och ett hus fullt av tjänstefolk. Familjen ägde stadens största skjutsinrättning och de levde på att skjutsa människor fram och tillbaka i häst och vagn. Med bilarnas inträde försvann skjutsinrättningarna och familjens inkomst. Min mormor hann med att få en utbildning och talar än i dag både tyska och engelska. Hon valde att gifta sig med en ung snygg intelligent man ur arbetarklassen och upprörde de flesta runt omkring sig.

Hennes bakgrund kommer aldrig att gå ur henne. Hennes bjudningar var vida berömda och hon var absolut fantastisk i köket. Hon lät ibland mig och min syster sitta med under middagsbjudningarna och ömt snitslade hon oss rätt bland gafflar och glas. Fortfarande sitter etiketten spikrak i ryggen med servetten i knät.

Nu orkar hon inte riktigt laga mat längre, men när jag är hemma hos henne brukar vi alltid baka tillsammans. Under hennes handledning har jag blivit en mästare på att göra allt från knapriga småbröd till fluffiga tårtor. Numera är det jag som bakar medan hon sitter i soffan och berättar om karlarna som ständigt jagar henne till hennes skräckblandade förtjusning.

När jag berättade för familj och vänner att jag tänkte resa till Australien var den allmänna åsikten att jag hade blivit galen. Det var omöjligt för dem att förstå hur jag kunde lämna det akademiska arbete jag hade och det liv jag levde. Det är svårt att göra människor man älskar besvikna och jag räknade med att även min mormor skulle bli ledsen över mitt beslut. Vi satt i hennes guldiga rokokosoffa och hon tittade på mig med sina intuitiva ögon och sa. ”Det fanns aldrig något val. Dina resor är förutbestämda. Du måste åka för att ta reda på vad det är du behöver finna”. Sedan pratade vi inte mer om det. Hon log när vi sa farväl på flygplatsen men hennes ögon var tårfyllda.

I dag satt jag och skrev ett brev som jag vill ska fylla henne med glädje. Jag vill ge henne möjligheten att få drömma sig bort till sin egen ungdom med dansande nätter bland vackra pojkar. När jag satt där och funderade på vad jag skulle skriva insåg jag att det inte var svårt att fylla brevet med saker som är bra i mitt liv. Det finns till och med dansande nätter bland vackra pojkar att berätta om. Inte minst i drömmarna.